Efter cirka 20 dygn nådde vi med Margareta Bandar-e Shahpur i Persiska viken. Det ligger i Iran, det som tidigare kallades Persien. Vi den här tiden bestod denna plats av några kajplatser, oljecisterner och grova rör som försvann ut i öknen. På platser som denna, gick vi aldrig iland. Vi lastade på ca.10 timmar och sedan ut på havet igen, därför fortsatte sjövakten under hela tiden vi låg till kaj. Det kom en säkerhetsvakt ombord från land och satte sig på en stol vid landgången. Hans uppgift var att vakta så ingen obehörig kom ombord.
På en båt av Margaretas storlek förbrukades en hel del material och det blev mycket skrot av olika slag. Detta samlade vi och sålde. Pengarna användes till något trevligt för besättningen och det kunde bli en rätt så stor slant ibland. Tomma oljefat var rena ”guldet” då det gällde skrot. I ett utrymme midskepps, som kallades ”Centerkassen” lagrade vi skrotet och vi hade en stor mängd tomfat i lager.

Att gå vakt vid lasting, innebar inget större arbete. Det var ”pumpman” som skötte lastningen och vi på däck var bara där för att bevaka båten och hjälpa till vid behov. Jag gick av min vakt 24.00. Han som skulle lösa av mig satt i mässen och fika så jag gick in för att informera om läget. När vi satt där kom vakten från land in och bad om en kopp te. Han satte sig hos oss och där satt vi och pratade om vad han sett i en tidning han fått av oss.
Den här tiden på dygnet sov de flesta på fartyget, de var bara vi som arbetade som var vaken. Vi hörde hur man körde vinscharna på däck och det gör man när man flyttar slangar på däck. Vi satt i mässen till halvett tiden innan vi gick ut på däck och jag gick till ”kojs”.

När jag följande morgon, vid sjutiden, gick till mässen för att äta möttes jag av en uppretad styrman. Jag fick höra att alla tomfat var borta. Förmodligen hände det, när vi hörde vinscharna gå och vi satt i mässen. Vakten från land hade bytt bevakningsobjekt. Han satt och vaktade oss, medan tomfaten dumpades över bord och försvann i natten.  Ett enklare förhör med landpersonalen genomfördes, men ingen hade sett eller hört något. Att lära för livet, kan vara kostsamt ibland.