Vi som växte upp före orden, dagis, förskola, barnarbete, mobiltelefon fanns, hade tur. Tänk vad kreativa vi fick vara. TV fanns inte, det var radioteatern en gång i veckan i den enda radiokanalen som fanns och när man blev lite äldre så fanns tillgång till radio Luxemburg. Det fanns inget som var farligt för oss barn, vi lärde genom erfarenhet. Telefon fanns inte i alla hem, men alla föräldrar tog hand om alla barn. Var man hos en kompis och det blev mat, fick alla som var där äta. Var man ute hos kompisar hela dagen, visste mamma att man fick mat och blev hemskickat när det var dags att gå hem. Så var det i de flesta hem på den här tiden.

Nu till lite kreativitet. Jag hade fått en gammal trasig ryssja av en granne, som jag brukade hjälpa ibland. Pappa hade lärt mig att laga nät och nu lärde han mig att laga ryssjan. När den var fixat, hjälpte pappa mig att lägga ut den. Nu hade jag egna redskap, så nu var det min fisk jag fångade. Jag var 10 år och hade lärt att det gick att tjäna pengar på affärer. Jag sålde min fisk till ålderdomshemmet som låg i byn och fick 3 kr per kilo. Ryssjan var ett besvärligt redskap att flytta för en liten fiskare. På den här tiden då älven var oreglerad, var det stora variationer på vattenståndet, så ibland stod ryssjan på land. Att fiska med en mjärde var min dröm, den var lätt att flytta efter som vattenståndets varierade.

Det var en gammal farbror som bodde i byn och han tillverkade strängmjärden. Vi levererade mjölk till honom och en dag när han var hemma hos oss, frågade jag vad en mjärde kostade. Han föreslog då att, om jag hjälpte honom att hacka upp potatisen, skulle jag få en mjärde. Jag hackade potatis i tre dagar och såg fram emot min nya mjärde. När vi fått ned de sista hinkarna med potatis i källaren, sa gubben:” Du kan ta den där mjärden, som står där under skärmtaket, den är hel.” Det var en gammal halvrostig mjärde. Jag tror att det var 11 kr en ny mjärde kostade. En liter mjölk kostade 50 öre.

Vilka tankar fick en 10-åring av en sådan besvikelse? Jag kan tänka mig att ordspråket ”av skadan blir man vis” slog till utan att jag förstod det. Denna händelse utspelade sig på hösten.

 Mjärdtillverkaren var också en ivrig fiskare och fiskade med många mjärden. Våren var en tid då man fick mycket fisk och det fanns många bra fiskeplatser för mjärden, det var frågan om att vara först på dessa platser när isen gått. När man lagt ut en mjärde, märkte man ut platsen med träklant, som satt i ett rep i mjärden. Nu kom min straff på gubben. Så fort isen gått, lade jag ut min mjärde på den bästa platsen i sjön, en liten bäck som tidigt blev isfri, sedan hade jag gjort i ordning ett antal klossar som jag bundit fast i stenar och kastade ut på alla andra bra fiskeplatser. Nu kunde jag flytta runt min mjärde, allt eftersom vattenståndet förändrades.  Gubben fick söka sig andra fiskeplatser för sina mjärdar.

Jag fiskade och sålde fisken på ålderdomshemmet. När jag fått ihop pengar, köpte jag en ny mjärde på Pallins järnhandel och blev dubbelt så effektiv med två mjärden.

Det är oklart om han lovade mig en ny mjärde, jag kanske inte lyssnade på vad han sa, jag såg bara en ny mjärde framför mig. Det som hände var en reaktion hos en kreativ 10-åring och i dag tycker jag att det jag gjorde inte var något att vara stolt över, men det är en del av mitt liv.