Lossning och lastning tog enorm tid i Indonesien. Indonesien består av ca 17500 öar och är bebott av ca. 230 miljoner människor. Det talades många inhemska språk, men efter 350 år som holländsk koloni, var det ett språk som gick att använda. Spanska, portugisiska och engelska var andra språk som var gångbara.
 Vi låg flera veckor i hamn, i bland upp till en månad, det växte alger på utsidan av båten.  Först lastade man från fartyget i pråmar, som drogs in till land av bogserbåtarna på högvatten, sedan lossades pråmarna när det var lågvatten. Pråmarna stod långt upp på land när de var tomma, då lastades pråmarna med kopra och lin, som vi skulle ha med oss. Sedan var det att invänta högvatten och få ut pråmarna till fartyget. Ett annat störande moment, var när arbetarna inte kände för att arbeta. Det var ständigt strejker och avbrott.
Vi enkla sjömän stördes inte av det, vi upplevde att vi hamnat i paradiset. Bra väder och allt var billigt. Här nere var det inte bara amerikanska cigaretter, som var bra förtjänst på att sälja. Västerlänska kläder var också attraktivt och välbetalt. Skjortor med tygmärken, typ tvättråd, storlek eller fabrikat på insidan av kragen, var viktigt. Många märken, högt pris, inga märken ingen affär. Det var samma krav på jeans, många märken högt pris. Detta innebar att vi sprättade loss märken från kalsonger, skjortor, byxor och allt som hade en informationslapp i tyg, och sydde fast på det vi ville sälja. Köparna förstod inte vad som stod på lappen, så allt gick att använda.

Vi tjänade en hel del pengar på affärer, så vi tog ofta ledigt i många dagar och åkte runt i övärlden. För det mesta hyrde vi segelbåtar, en typ av kattamaran, det var urholkade trästammar med en ponton på ena sidan och ett jättesegel eller tog färjor mellan öarna. På den här tiden fanns ingen turism i området. Om jag inte minns fel, så fanns det endast fyra mil järnväg på hela Indonesien och den gick bara ibland. Bilar var ingen vanlig företeelse, jeepar från kriget var det vanligaste. Skulle vi färdas på land, var det cykeltaxi= ritscha, som gällde. Det var en trehjulig cykel, med en soffa för två där bak och en man som trampade. Det var ett bra och billigt sätt att ta sig fram på. För en limpa cigaretter (inköpspris 5,50kr), hade man en ritscha stående till ens förfogande, i en vecka. Det var stor tillgång på ritschor på alla platser.

När vi låg i Banjuwangi, beslöt en matros och jag, att ta ledigt några dagar och åka till Bali. Det var bara nästa ö, lätt att ta sig dit med färja. Matrosen hette Alzate och kom från Columbia. Vi var väldigt goda vänner och gjorde många utflykter tillsammans. Han var spansktalande och kunde göra sig förstådd på flera språk, bla. holländska. När vi kom iland i Banjuwangi, möttes vi av ett koppel med ritschor, som ville att vi skulle åka. Alzate hade bestämt att vi skulle gå till fots och se oss omkring i området innan vi tog färjan över till Bali. Han hade väldigt hett temperament och blev väldigt irriterad över cyklarna, de nästan åkte över oss, för att vi skulle anlita någon. Alzate tippade en cykel, som kom för nära, sedan tog han fram en sedel ur fickan, 50 rupi, rev av den på mitten. Sedan rev han sönder den ena halvan i småbitar och kastade ut den på marken. Den andra halvan stoppade han i fickan, men det såg ingen. Alla cykelåkare började plocka delar för att få ihop sedeln och vi hann avlägsna oss från platsen.

Vi hade inte hunnit gå långt, då det kom en jeep med poliser och efter kom ett koppel med ritschor. Jeepen stannade och ur hoppade tre poliser med gevär från kriget. De riktade vapnen mot oss. Vi befann oss i ett område, där det var inbördeskrig. Nu blev jag mycket rädd, på gräns till panik. Polisen tilltalade oss, på sitt språk, Alzate svarade på holländska och jag förstod inget. Förstod de varan? Alzate tog fram sitt pass, så jag gjorde likadant. Alzate var mörkhyad, så han hade alla odds emot sig, han kunde tas för gerilla. Jag försökta göra mig förstådd på engelska och visade mitt pass från Sverige och det pass vi sjömän fick, för att kunna gå iland i Indonesien. Då ställdes vapnen bort. Här var jag glad för att vara svensk och såg nordisk ut.

Nu skulle vi följa med till poliskontoret. Vi skulle åtalas för att vi vanhedrat landets valuta. Alzate, som var en mycket erfaren sjöman och många dåliga erfarenheter av polisen från sitt hemland, tyckte inte att det var en bra ide´, att åka med polisen. Vi måste lösa ut oss, sa han. Han började köpslå. Vi betalade 100 rupi till varje polis och cykelåkarna fick den andra halvan av 50-lappen, som de förmodligen lagade.
 Vi sökte oss omgående till färjan och åkte till Bali, som planerat, men det var inte lätt att glömma denna händelse. Vår ledighet kunde ha börjat bättre. Det är tur att de flesta andra minnen man har, är roligare än denna upplevelse.