Ostasiatiska kompaniets Mandalay hade linjetrafik från Japan, som kallades Super Express. Det innebar att vi lämnade Yokohama i Japan, ett i förväg bestämt datum och skulle vara i Göteborg på ett fastställt datum. Mellan Yokohama och Göteborg hade vi ett 15-tal hamnar vi skulle lossa och lasta i. Det var ett fastställt datum, när vi skulle angöra respektive hamn. Blev vi försenade till en hamn, gick vi bara förbi och till nästa hamn för att hålla tidschemat. Godset från den missade hamnen, skickades på annat sätt till någon hamn vi angjorde, eller betalades förseningsavgift till beställaren.
På vägen till Japan gick vi vanlig linjefart och det fick ta den tid som behövdes. När vi lämnade Göteborg, visste vi vilket datum vi skulle gå från Yokohama. Det innebar att alla i besättningen, arbetade för att vi skulle komma till Japan så snabbt som möjligt. På nätterna höjde maskinisterna farten till max och det innebar att vi kom fram tidigare än beräknat och fick en månad eller mer i Japan på varje resa. På den här tiden var Japan långt borta och mycket spännande. Det var inte många som åkte till Japan på semester från Sverige, men det gjorde vi när vi kom dit.
Rekord Magasinet var en mycket populär idrottstidning som de flesta idrottsintresserade läste och det gjorde även jag. Där läste jag att vinterolympiaden 1972 skulle vara i Sapporo, Japan. Det var för första gången i Asien. Det ligger på Japans nordligaste ö Hakkaido och det var tänkt att olympiaden 1940 skulle vara där, men andra värdskriget satte stopp för det. Där fanns en del skidanläggningar som var byggda på 30-talet, i övrigt skulle allt byggas upp fram till 1972.
Vi kom till Sapporo i slutet av januari 1962 och ankrade upp på redden. Sapporo saknade riktig hamn, för större handelsfartyg. Jag och några grabbar, beslöt oss för att åka iland och titta på anläggningarna för kommande olympiad. Här plogade man inte gatorna, man bara packade snön och körde ovanpå snön, med en typ av 3-hjuliga motorcykelbilar. Sapporo var ingen livlig stad vid den här tidpunkten. Vi tog oss i alla fall fram till skidbackarna. Nere i backen fanns en vedeldad väntkur för besökarna, ca20kvm. Några skidåkare såg vi inte till, men liften var igång och det var några gubbar som höll till runt liftstugan.
Det var vackert väder, så vi beslöt att vi skulle åka upp till toppen och ta lite kort. Det var en typ av bänklift, som gick hela tiden i backen. Tänk er tre sjömän, som i huvudsak seglade på värmen, vintersportkläder var inget vi förfogade över. Jag var klädd i jeans, mockajacka, toppluva och äkta cowboyboots från Texas, med lädersula. Dessa skor var att jämföra med trickskidor och satte man ned klacken, fanns det broms också. Mina kompisar hade ingen bättre standard på sin utrustning.
Vi kom upp till toppen och tog våra kort. Det var en storslagen utsikt, det påminde om de Svenska fjällen. Det var nu problemen dök upp. Liften gick hela tiden och hängde en bit upp i luften. Det fanns ingen plats att kliva på för nedfart. Tanken var att man skulle åka skidor ned, men det saknade vi. Att åka ned på skorna var otänkbart. Det var säkert en kilometer ned till liftkuren. Vi provade att dra ned en bänk, men det var omöjligt att hoppa på och någon hjälp fanns inte i närheten. Efter ett antal försök, kom vi på att vi skulle ta var sin bänk, man kastade sig på bänken framifrån och klängde sig på, under att liften gick nedåt. Att åka upp var njutbart av vacker utsikt, att åka ned var inget skoj. Det saknades skyddsnät och liften passerade över många djupa raviner. Ned kom vi med en erfarenhet rikare, använd skidor när du ska åka utför en slalombacke, liften var inge vidare.
När man såg olympiaden 10 år senare i TV, var det inget man kände igen. En ny modern stad med anläggningar byggdes upp, efter vårt besök.
Senaste kommentarerna