I morgon blir det en intressant dag. Då ska vi börja planera en budget för 2014, som ska vara i balans. Mycket av det som händer 2013, ger avtryck på 2014 års budget. Hur kommer det att gå 2013? Det är ingen som vet hur resultatet blir, men vidtar man inga åtgärder för att stoppa inkomstbortfall och utflyttning, blir resultatet förödande.

Majoriteten kommer att få obehagliga överraskningar. Det har varit som att tala till döva öron, när vi talat om skolförändringen i Fredrika. Kommer företagare i Åsele att hanteras på samma vis, som företagare i Fredrika? Kan man tolka, av deras sätt att hantera företagare i Fredrika, att företagare är betydelselösa för samhällsutvecklingen?

Att spara är inget framgångsrecept, att effektivisera och investera rätt, föder framgång. 2013 års budget, är något som majoriteten röstat igenom, med en rösts övervikt.  Det finns inte en satsning på tillväxt.

 

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.” av Albert Einstein och Peters Åseleblogg.
”Hur ofta du än besöker det förflutna, så finns det inget nytt att se” ~ Robert Tew och Peters Åseleblogg.  

Det verkar vara vanliga uttryck, som stora filosofer kommer på. Men att omsätta det i praktiken verkar svårare för en del. Att inte blicka bakåt och lära av det förflutna är dårskap. Historien kan visa på mycket nytt för många. Mycket av det gamla har fått en annan betydelse, på grund av att forskningen gått framåt. En lyckad utveckling, bygger på att man tagit till vara gamla erfarenheter.

Historiska händelser, där ledarna inte ville använda sig av historien, tiden startar från och med nu och framåt. Kejsaren av Kina, som lät bygga kinesiska muren, han brände alla böcker och även sin mor, för att tideräkningen skulle börja med honom. Stalin och Hitler var också ledare, som inte lärde av historien. Det finns en lång lista på diktaturer, som inte lärt av historien och betraktade historien som betydelselös. Stora insatser görs, för att upplysa dagens folk om folkmorden från andra värdskriget, för att de inte ska upprepas. Historien är viktig, man bör återvända till den och ta lärdom.

Det sparprogram som vår kommun utsätts för, saknar både mod och ”nytt sätt att tänka”. Att lägga ned skolor och försämra omsorgen, är ett gammalt misslyckat sparprogram. Bevisligen har det inte lett till framgång för någon kommun. För mig är att blicka mot framtiden, när man vågar göra något annorlunda och satsa på den del av kommunen, där det finns möjlighet för tillväxt. Att skapa dialog och prata om utveckling, förutsätter att alla vågar delta. Att sitta i var sitt rum, leder inget framåt. Vilken förändring ska vi göra? Utveckla heller avveckla?

Nu tillåter jag mig också, att vara lite filosofisk. Majoriteten och oppositionen sitter på en hög klippa. För att överleva och nå framtiden, måste vi hoppa och klarar vi inte av att flyga, så slår vi ihjäl oss. Sitter vi kvar, dör vi en långsam död. Ingen av oss kan flyga. Oppositionen vågar hoppa, de lär sig flyga under nedfärden och landar mjukt. Majoriteten sitter rädda kvar och undrar vad som hände. Varför vågar ni inte hoppa? Vill ni inte in i framtiden? Vi lärde av historien, om det kan vara ett tips?

Undrar vad denna filosof hette? Får man använda filosofer och författares texter, utan att återge upphovsman? Kan det bero på, att man inte tittar i historien, om vem som tänkte tanken först?

 

 

 

Vi åkte buss in till London, för att mönstra av på Svenska konsulatet. Jag och ”skåningen”, som hette Bengt, skulle till Marseille för att mönstra ut på en ny båt. Hela besättningen blev erbjuden nytt jobb på annan tankbåt, som ägdes av Broström. Den hette Hong Kong och låg på varv i Skottland för en större reparation och saknade besättning. Ingen nappade på erbjudandet. Båten hade inget bra rykte, den var gammal och omodern.

Vi var bara tre Svenskar i besättningen, som mönstrade av från Margareta. Det var en matros från Sundsvall och han hette Nilsson och han kallades bara för Nilsson. Det var en riktig tankbåtsseglare, han arbetade och sparade pengar. Han hade seglat på Margareta sedan hon byggdes. Nu skulle han hem till Sundsvall och förlova sig. Han hade 40.000kr i avmönstring, det var en tät gubbe med andra ord. Han hade sparat av en månadslön på 800kr.

Själv hade också jag fått ihop en bra kassa. Jag hade 3500kr plus 40 Engelska pund, som vid den här tiden kostade 14 kr. Min månadslön var ca 350kr. Med denna summa på fickan, kände man sig som en miljonär. Jag hade aldrig haft så mycket pengar på en gång och hade inga skulder. Allt man ägde, hade man i en sjösäck.  Bengt hade också en bra reskassa, så vi var väl rustade för Marseille.

Vi den här tiden, då det var allmän värnplikt, var det automatiskt uppskov för sjömän med värnplikten, så länge de var utanför Sverige. Bengt hade varit ute i två år med uppskov och det innebar att han inte kunde mönstra ut från en Svensk hamn, utan att bli inkallad. Därför ville han åka till Marseille. Vad vi inte tänkte på, var att Svenska konsulatet i London var Svensk mark. Konsulatet tog både pass och sjöfartsbok av Bengt och han måste hem till Sverige, för att göra värnplikten. Detta innebar att även jag, beslöt mig för att åka till Sverige. Jag hade ingen lust att åka ensam till Marseille. Vi hade trettiosex timmar på oss att lämna England. Vi flög till Göteborg på Broströms bekostnad.

När vi landat i Göteborg, tog vi bussen från flygplatsen in till city. Bussen stannade vid ett hotell och vi klev av bussen och tog in på hotellet. Det var ett verkligt flott ställe och vi kände inte till Göteborg så vi beslöt oss för att bo där. Detta hände 1961 och jag tror att hotellet hette Park Aveny och var ett av Göteborgs flottaste hotell, det kostade sextio kronor per dygn. Det fanns hotell för tio kronor per dygn, men vi kände att här skulle vi bo. Vi var ju miljonärer. Bengt skulle in i lumpen och jag skulle ut till sjöss, så varför inte leva lite flott den vecka, som vi bokade.

Det första vi gjorde efter vår första natt i Sverige, var att gå ut och ekipera oss. Det var kostym, ytterrock, skjortor, slipsar och skor. På den här tiden, kostade en skaplig kostym, runt tvåhundra kronor. Den kostym jag köpte, kostade femhundrafemtio kronor. Det fattades inte pengar, så flott skulle det vara. Sedan var det nöjen på Liseberg varje kväll. Nu dög inte spårvagnen, nu åkte vi taxi. Vi sov varje förmiddag, så vi missade frukosten. Vi gick ut och åt lunch och köpte en ny vitskorta i stället för att tvätta gårdagens skjorta. Sedan började kvällen med middag och nöjen.

Detta pågick i fem dygn och då kunde vi konstatera att vår ekonomi var i kraftigt avtagande. Bengt beslöt sig för att ta tåget hem till Skåne och jag anmälde mig på sjöfartsförmedlingen. Nu var det slut med att åka taxi, nu fick spårvagn duga. Ett billigt hotell på Postgatan, fick bli mitt nya boende. Nu var man en före detta miljonär, med några hundringar på fickan.

Efter ytterligare två dygn, hade jag turen att mönstra ut på Mandalay och jag hade nu ställt kursen mot Fjärran Östern och Japan. Ett nytt äventyr hade tagit sin början.

Visst ”brände” jag mycket pengar under en vecka, men det var värt varenda krona.

 

 

Som ni kanske minns, så var Margareta en tankbåt, som Handelsbanken tagit som säkerhet av ett Norskt rederi. Broströms rederi drev fartyget, som var utchartrad till British Petroleum. Besättningen bestod av 17 nationer fördelat på 43 man. Vi var alla anställda av Broström.

Vi hade kolliderat med ett isberg utanför Canada och skadat 8 stora plåtar i bogen. En del sprickor hade uppstått och vi tog in en del vatten i förpiken, som var ett litet torrlastrum. Det var inget problem, att med hjälp av pumpar, hålla undan vattnet. I väntan på att få komma in på en torrdocka i Amsterdam, gick vi till Nordafrika och lastade för att sedan lossa i Amsterdam.

Vi fick ligga i torrdocka i 4 veckor, innan plåtarna var bytta och vi var sjödugliga igen. Om dessa veckor i Amsterdam finns mycket att berätta, men det får jag fylla på med senare. Under vår tid i Amsterdam, hade det Norska rederiet, ordnat så att de kunde lösa ut fartyget från Handelsbanken. Det innebar att det Norska rederiet, skulle ta över båten efter nästa resa, som gick från Amsterdam till Persiska viken. Vi viste inte i vilken hamn, vi skulle lossa lasten. Vi skulle lasta i Abadan i Persiska viken och gå upp till Lands End för order. Bästa oljepris, avgjorde var vi skulle lossa. Vår gissning var att vi skulle gå till någon hamn i USA.

Resan från Amsterdam till Abadan och upp till Gibraltar igen, tog 38 dygn och vi fortsatte ut i Atlanten mot Lands End. Efter ytterligare ett dygn, fick vi order om att vi skulle vända och gå upp till England och British Petroleums, då största raffinaderi, som låg i södra England. När vi kom fram och ankrade upp på redden, hade vi varit till sjöss i 42 dygn, utan att gå i land. Vi hade sett land, när vi passerade Suezkanalen och när vi lastade i Abadan. Men ingen i besättningen hade varit i land. Då kom beskedet att vi skulle få vänta ute på redden i 5 dagar, innan vi fick komma in till kaj och lossa. 47 dygn i sjön och vi såg stadens ljus, det kokade i besättningen.

I normalfallet skulle vi fått gå iland, när vi låg på redden, men nu var det annorlunda, alla skulle mönstra av. Vår kapten ville inte släppa iland någon, han var rädd att tappa kontrollen på besättningen och att någon skulle försvinna utan att vara avmönstrad. När vi väl kom till kaj var det helg. Alla var lediga, men fartyget skulle lossas och arbetet skulle fördelas på alla, eftersom det var sista lossningen innan avmönstring.  En vaktlista upprättades och det blev två timmar per man och vakt.   Pumpman plus en från däck och en från maskin skulle sköta arbetet. Sedan lottades turordningen. Jag fick första vakten på däck och då insåg jag det hopplösa i min situation. Hur skulle det bli med avlösningen? Resten av besättningen fick ledigt och kunde gå iland. Vem skulle återvända ombord, för att arbeta två timmar och sedan gå iland igen? Vi skulle ju mönstra av i morgon, så det var ingen risk för att få sparken.

Då erbjöd jag mig att ta alla vakter för en bra ersättning och alla betalade vad jag begärde. Det var en bra affär för mig. Jag brände inga pengar i land och fick nästan oskäligt bra betalt för arbetet. Den natten hände det mycket på Margareta. Den nya besättningen målade om båten och bytte namn på den. Vår förste kock, som var från Malta, skulle hem och gifta sig. Han packade porslin, linne och delikatesser i flera stora lådor, som jag hjälpte honom i land med. Alla förråd tömdes, av de som var kvar ombord och det mesta gick till Afrika och Sydeuropa.

Vi mönstrade av i London och alla i besättningen fick valfri resa i Europa. Jag och en skåning beställde flygbiljett till Marseille, som vid den här tiden var Europas populäraste hamn för sjöfolk. Här kunde man få jobb på de intressantaste båtarna. Hur det gick, får ni höra en annan gång.

 

  

 

Företagare och entreprenör, vad är det? Entreprenör är ett begrepp för en företagsam person, ofta i betydelsen företagsgrundare. I vidare bemärkelse används termen, om en person är drivande och arbetar hårt för att nå framgång. Vanliga drag hos entreprenörer är nyfikenhet, kreativitet, en positiv syn på arbete, självständighet, envishet, hängivenhet, optimism och visionärt tänkande.

I många kommuner styrs näringslivsutvecklingen av en styrelse i någon form. Det kan vara direkt under kommunstyrelsen, eller i  ett bolag eller en stiftelse. Ordförandens roll i alla typer av kommunal näringslivskontor, är att leda styrelsen, vara sammankallande till möten och hon eller han har enligt praxis huvudansvaret för styrelsens arbete. Traditionellt sett är ordförande den som är ledare för styrelsen och styrelsens arbete. Det är viktigt att den person, som blir vald till ordförande, har ett stort engagemang i verksamheten och tid till att leda styrelsens arbete.

En vanlig uppgift som ordförande har, är att vara ansvarig för att representera näringslivet. Det kan vara i olika sammanhang, t.ex. i media, i samband med ett arrangemang eller i ett samarbete med andra organisationer. Ordförande blir ofta ansiktet utåt till allmänheten och samarbetspartners. Därför bör ordförande vara väl bevandrad med organisationens ändamål, arbetssätt och verksamhet. En av ordförandens viktiga egenskaper är mod att stå upp för både ris och ros. Han får inte försvinna, så fort det kärvar till sig.

Det parti som fått flest röster, tillsätter folk på dessa poster. I många fall kan de vara så, att de som sitter och styr inte har det minsta erfarenhet av företagande. Vilken följd kan de få för samhällsutvecklingen? Har de provat på att vara företagare någon gång, har de förmodligen inte varit framgångsrika i det, eftersom de inte fortsatte som företagare. En F-skattsedel gör dig inte automatiskt till bra företagare.

En annan viktig egenskap för en bra ordförande, är att de inser sin begränsning och tar tillvara den hjälp de erbjuds av erfarna och framgångsrika företagare. Att ändra dåliga beslut är stort och vittnar om att beslutsfattarna har både mod och intelligens. Sådana människor skapar sig respekt hos sina politiska motståndare.

Att låta prestige gå före sunt förnuft, är dårskap och hämmar utveckling.

 

 

För några kvällar sedan I TV, fick vi höra om hur mycket tillskottsvitaminer vi svenskar köper. Folket luras till att köpa vitamintillskott för 450 millioner kronor. En forskare och en läkare talade om för oss tittare, att alla av dessa vitaminer, fick vi i oss, genom att leva och äta en normal blandkost. En helt onödig kostnad och vi blir inte friskare. Vi luras till att köpa onödiga produkter för 450 millioner, genom en intensiv reklam. Det är en massa försäljare och företag, som ser möjligheten att tjäna pengar på människors fåfänga.

Hur är det då på andra områden? Jag som fritidspolitiker, får dagligen erbjudanden om föreläsningar och konferenser runt om i Sverige. Tar man den text på allvar, som finns i alla erbjudanden, då måste man fara på allt, för att uppfylla kraven på en bra politiker. Det mesta av tiden skulle åtgå för kurser och konferenser.  Är det verkligen så?  När ska man då hinna omsätta sina nyförvärvade kunskaper i praktiken? Hur är det i vår kommun?

Om man ser bakåt i tiden, har detta utbud av kurser ökat hela tiden och skapat sysselsättning i större städer, för de som arrangerar dessa kurser och möten. Hur har de små kommunerna, som satsat stora pengar på att skicka sina politiker på dessa kurser utvecklats? Har det skapt sysselsättning och god ekonomi i kommunen? Har vi mera nytta av kommunalrådet hemma i kommunen eller runt om i Sverige på möten och konferenser? Har vi råd med dessa kostnader?

Jag påstår inte, att man ska sluta åka på möten och konferenser. Det finns tillfällen där man måste delta och det tillför kommunen något positivt, men vi måste gallra i utbudet.  Det har skapats en marknad, som genom en skicklig reklam, rider på kommunernas svåra ekonomiska situation.

Omsättningen i denna bransch är svår att uppskatta, då det ingår en stor del förlorad arbetsinkomst, i samband med kurser och konferenser. Är det i nivå med vitaminförsäljningen och har dessa kurser samma effekt, som vitamintillskotten vi luras köpa?

 

 

Samtidigt som budgetarbetet för 2014 drar i gång, börjar verkställigheten av 2013 sparkrav verkställas. De lagda sparkraven, torde knappast vara tillräckligt, för att få en budget i balans. Det är säkert många, som inte har klart för sig, hur effekten av besparingarna kommer att slå.

Det första vi kommer att märka, är när gatlysen släcks. Det blir en hel del släckta lampor efter vägarna. Men en sak man kan fundera över, när man läser anbudshandlingarna för byte och släckning av lampor. I en del byar finns lampor efter vägar, som inte är plogade och kan inte släckas förrän det blir barmarksföre. Varför är dessa lampor tända, då det inte bor folk efter vägen? Man kan undra, hur länge lyset får vara släckt den här gången, innan det ska tändas igen? Vi har provat denna sparform tidigare.

Att vi måste effektivisera och koncentrera den kommunala verksamheten är ett måste, då kommunens inkomster minskar. Att vi släcker en del gatlysen, är saker vi kan acceptera, men när sparivern övergår till dumhet och lysen börjar släckas i husen för att folk och företag flyttar, då tappar kommunen stora inkomster. En sådan spariver tillsammans med prestige, gör att våra sparbehov ökar snabbt och då räcker det inte med att släcka några gatlysen.

 

 

Gårdagens fullmäktige var en lugn tillställning. Tjugoen frågor på dagordningen var överstökat på en timme. Det var inte många inlägg kring frågorna. En viktig sak, som kom fram under mötet, var att till fullmäktige den 20/5 skall det väljas ungdomsråd och den fasta fullmäktigeberedningen. Det låter som ett steg framåt.

En annan intressant sak, var den information vi fick av Region Västerbotten, kring kultur för äldre. Det är en satsning som vänder sig till 65-plussare i Västerbotten. Kulturen har stor betydelse i vård och omsorg. Det är något jag själv har fått vara med att uppleva. Jag har haft förmånen att få arrangera och delta i olika aktiviteter i våra äldreboenden och fått se hur de gamla lever upp. Dom har otroligt att dela med sig av, i form av historier och minnen från en svunnen tid.

Forskning visar att kultur är en hälsofrämjande och förebyggande faktor. Med hjälp av flera kulturaktiviteter och sociala mötesplatser för äldre, kan vi öka deras välbefinnande och skjuta fram behovet av vård och omsorg. Detta är en viktig insats, då antalet äldre ökar i länet. I dag är det nästan 50.000 personer, som är 65 år och äldre. Här kan kulturinsatser hjälpa till att hålla nere kostnaderna för vård och omsorg, samtidigt som de äldre får en meningsfull tillvaro.

Det som behövs är ”eldsjälar”, en satsning från kommunen, mycket ideellt arbete och långsiktighet. Hur når vi det?

 

I dag har vi årets första fullmäktigesammanträde och samtidigt det första med den nya politiska organisationen. I dag tror jag, att det inte märks någon skillnad, då en viktig funktion i den nya organisationen saknas. Det är den fasta fullmäktigeberedningen, som ska vara det instrument som stakar ut riktningen för vår kommun. Vi får se när det blir klart, om folkets vilja blir tydligare och får genomslag?

Att det är nio medborgarförslag och fyra motioner på dagens föredragslista, vittnar om att folk har börjat engagera sig. Kan det vara att folk inte är nöjda med den politik som drivs? Är det dags för en folkomröstning i Åsele? I övrigt är det inga ”kioskvältare” på dagens möte.

Jag tycker att alla, som är intresserade av att förändra politiken i Åsele, ska fundera om den fasta fullmäktigeberedningen. Kan det vara möjligheten? Jag har inte svaret, men hoppas att den gör skillnad. Är det en utveckling av demokratin?

 

Som jag berättat tidigare, var min far en man med tålamod och en erkänd hästkarl. Han var även duktig på att hantera andra djur. Mycket av det hade jag fått lära mig under min uppväxt, även om motorer hade tagit mera av mitt intresse än djuren.

Det var i slutet på 50-talet och jag arbetade som ”springschas”(=varubud) på Rinzéns Färghandel i Åsele. Edéns Färghandel, som det hette tidigare, hade just sålt till Rinzén och nu skulle allt förbättras.    Det skulle byggas om i affären, nya varor skulle in i sortimentet. På den här tiden kom packmopeden(flakmoped) i bruk, hos alla livsmedelsaffärer i Åsele. Det var fyra butiker, med springschas på packmoped och alla mopeder var trimmade. På Färghandeln fanns en Cheva Pickupp 37:a och en trampcykel. Men nu inköptes en ny Monark packmoped till Färghandeln och Cheven såldes.

En av mina arbetskamrater, som hette Gösta, var en av Åseles bästa trimmare av två-tacktare. Efter en tids inkörning av mopeden, blev den trimmad enligt konstens alla regler och jag gled runt på en av de vassaste schasmopparna. Chefen viste inget, om vårt ingrepp på moppen, han var mera inriktad på reklam av annat slag. Att ”rulla” på färg, hade just blivit i ropet och färgen hette Bell. Jag minns en slogan, ”måla på lördag, rolla med Bell”.

Gunnar, som vår chef hette, hade fått en bra idé om hur han skulle marknadsföra de nya färgerna. Han skulle köpa in en riktig get och köra runt med reklamskyltar i vagn och folk skulle få gissa namnet på geten. Bröderna Rinzéns hade affärer i Åsele, Strömsund, Vilhelmina och reklamen skulle köras på alla ställen. Nu tillfrågades min far om han kunde hjälpa till och han tyckte att det lät intressant. En killing inköptes av en getfarmare i Gullåsen, i närheten av Tegelträsk.

Geten installerades i vår ladugård och pappa började dressyr och inkörning av den samma. Sele och vagn införskaffades och på sensommar gick det köra med geten framför vagnen. Pappa hade anpassat allt till getens storlek. Allt fungerade, som när man körde en häst. Eftersom det var tänkt att jag skulle bli kusk på geten och åka runt till de andra butikerna, fick jag lära mig att mjölka. Den skulle mjölkas dagligen. Geten fick också lära sig att åka bil. Jag minns när vi kom från Strömsund och måste stanna för att ”vädra” geten utanför Dorotea. Vi stannade och jag öppnade bakluckan på bilen och tog ut geten när ett ”svärmande par” gick förbi. De stannade och återvände till verkligheten, när de såg geten, de hade förväntat sig en hund.

Det var många roliga dagar under detta ”reklamjippo”, i både Vilhelmina, Strömsund och Åsele, som blev väldigt uppskattat. Jag tror att vi körde en vecka på varje ställe. Det skrevs i alla tidningar om reklamjippot och min mjölkning av geten på kvällarna var också något, som många var intresserade av. Efter reklamkampanjen fick jag geten, som blev tamare än en hund. Den gick inte att stänga inne i en hage eller sätta fast på annat vis, den skulle vara lös hemma på gården. Det hände lite då och då att Bella, som geten hette, kom in till mamma i köket och fick en gobit. Bella trivdes bättre bland folk, än bland andra djur.  Namnet kom av färgen Bell och det var många som gissade rätt namn på geten.