Jag hade åkt till Stockholm, för att avsluta några skogsaffärer, som jag hållit på med en tid. Dels var det ett köp av en skogsfastighet, samt försäljning av en avverkningsrätt. Affärerna skulle avslutas på Sundsvallsbanken i Stockholm. Det var tre bröder, som skulle sälja sin skogsfastighet de ägde i Åsele, som de fått ärva efter sin morfar. Avverkningsrätten skulle jag sälja till Masonite AB och en tjänsteman från bolaget var på plats.

Båda affärerna skulle avslutas samtidigt. Först avslutade jag affären med Masonite och fick betalt med en check. Sedan avslutade jag fastighetsaffären och betalade med checken, jag fått av Masonite. Vi satt alla vid samma bord.

Det här hände samtidigt, som vårt gamla körkort slutat gälla som legitimation och jag hade bara mitt gamla körkort. Bankdirektören, som företrädde bröderna, tyckte att det blev lite knepigt, då jag inte hade någon legitimation. Det blev inte mindre knepigt, när jag skulle ha tillbaka pengar på checken, jag betalade fastigheten med. ”Okej”, sa han, ”jag får väl lita på, att du är den du utger dig för och beloppet du skall ha tillbaks, får du i en postväxel”.

Jag lämnade banken, med postväxeln på fickan och gick runt i Stockholm i tittade i butikerna. Flyget hem, gick inte förrän på kvällen. Min reskassa sinade snabbt, så jag beslöt mig för att göra något åt det. Jag gick in på en Föreningsbank, för att sätta in min postväxel och samtidigt ta ut lite kontanter. Jag var kund i Föreningsbanken i Åsele, så jag tänkte att det inte skulle bli något problem. Damen i kassan frågade om legitimation och jag visade mitt gamla körkort. Det går inte sa hon. Jag försökte övertyga damen, med att vi bodde så långt norrut, så att det skulle dröja länge än, innan vi fick nya körkort. Vi bor så lite folk i Södra Lappland, att alla känner alla, så vi behöver ingen legitimation, sa jag skämtsamt.

Den förklaringen köpte inte damen i kassan. Då sa en dam som stod efter mig i kön, ”jag tycker att dialekten är legitimation nog”. Då fick jag mina pengar.