Under mina år på värdshaven i början på 60-talet, besökte jag Hong Kong fyra gånger. En sak jag funderat över, är vilket förtroende köpmännen hade för den svenske sjömanen. Här kunde du handla på avbetalning och betala nästa gång du kom till Hong Kong. Den möjligheten utnyttjades av många sjömän. Köpmännen kollade turlistan på fartyget och såg att båten återkom till Hong Kong, på sin väg hem till Sverige.

Det var en nypåmönstrad mässuppassare, som levde i en äkta sjömansromantik. Så fort han fick en ledig minut, gick han till sin hytt och övade på sin nyinköpta gitarr. I den första utlänska hamn, som var Rotterdam, gick han iland och skaffade sig en billig tatuering på ena armen. När vi nu kom till Hong Kong fick han andra möjligheter. Avbetalning! Han satsade hela sitt kapital på en stor tatuering på bröstet. Det var en örn med utslagna vingar, som täckte hela bröstet. När vi kom till Japan, var det vinter och kallt. Nu fick han plågsamt att visa sin utsmyckning. Han gick med uppknäppt skjorta till midjan, för att visa sin örn, när han gick iland. Det var minusgrader och snö. ”Vill man vara fin, får man lida pin”, tycktes han vara införstådd med.

Ove och jag uppsökte de platser vi sett på filmen ”Kärlek i Hong Kong” och kunde konstatera att filmen lurade oss. Den flytande restaurangen, som skulle ligga i en sampanby, låg på ett helt annat ställe, där det inte fanns någon sampanby. I filmen fanns ett fint hotell, som vi sökte upp, fasaden var från en annan byggnad men interiören stämde. Vi fick hjälp av personal på Norska sjömanskyrkan att hitta dessa platser.

Vi lämnade Hong Kong och satte kurs på Shanghai. Det var ”österns pärla” i gamla tider, när det var en Engelsk koloni. Härifrån kommer uttrycket ”sjanghajad”. Alla sjömän ville hit, men ingen ville härifrån. För att få besättning, så att det gick att sköta ett fartyg, fyllde de sjömännen och kidnappade dem. När de vaknade upp var fartyget långt ute till havs, så det var bara att följa med.

Så var det inte när vi kom dit. Här rådde en stäng kommunism, alla bevakade alla och angav folk. Allt för att få egna fördelar. Tullen genomsökte hela fartyget och alla kameror låstes in i en hytt. Det var förbjudet att fotografera i Kina. Det fanns bara ett ställe, som vi sjömän kunde besöka i land, det var den Brittiska sjömansklubben.  En pampig byggnad med flera våningar, med affärer och restauranger. Här fanns värdens längsta bardisk vid den här tiden, den var 45 meter. Där serverades en fantastisk mat, som var omtalad bland sjöfolk. Det var den enda glans, som var kvar av österns pärla.

Min vän Alzate och jag hade bestämt, att vi skulle åka in till klubben och äta. Här var det cykelritchor som gällde som taxi. Vanan trogen förhandlade vi om priset, innan vi åkte. Det var en lång väg till klubben och vi kom till en stor uppförsbacke. Kinesen som trampade, blev tvungen att kliva av cykeln och styra upp för backen. Vi klev också av, för att gå upp för backen, men då blev kinesen förtvivlad och manade oss att sitta upp igen. Det fanns ingen biltrafik, det var bara fotgängare, ritchor och cyklar, som trafikerade gatorna. Det var Kineser som åkte i andra ritchor och de satt kvar, medan ritchaägaren styrde ritchan upp för backen. Om han var rädd, för att få mindre betalt eller om han kände sig sämre än andra ritchaägare, förstod vi inte. Vi gick upp för backen.

När vi kom fram, tyckte vi synd om kinesen och när vi betalade, gav vi honom rikligt med dricks. Åter blev kinesen förtvivlad, vi hade gjort upp om ett pris och det var det som gällde. Var han rädd för att bli angiven för muta eller något sådant? Var han rädd för att andra kineser, sett att han fick för mycket betalt? Han följde efter oss och ville ge tillbaka dricksen. Vi blev tvungna att ta tillbaka pengarna.

När vi åkte hem på kvällen, var det samma man vi anlitade. Nu var det mörkt ute, så när vi kom fram till båten och skulle betala, gav vi honom ännu mera dricks och sprang ombord. Nu hade han ingen chans att ge tillbaka pengarna och i mörkret såg han inte hur mycket han fick.