På 50-talet var det flera fotgängare, cyklar och hästar, som trafikerade byvägen i Söråsele än bilar. Det var en smal slingrande byväg, som var mörk på kvällen. Gatlysen var inte vanligt i byarna på den här tiden. Under våren var vägen oframkomlig på många ställen, på grund av vattensamlingar över vägen. Fastighetsägaren fick själv ordna, så att man kom ut på Sörnoretvägen, genom att köra över åkern. Sörnoretvägen var före 1930-talet, byns ”fägata”, där låg alla sommarladugårdar och alla fastigheter hade en väg ut till sommarladugården.

 1955 byggdes byvägen om och fick en betydligt bättre standard än tidigare. Biltrafiken ökade i byn och man började se faran, med den obelysta vägen på kvällarna. Mammorna i byn var oroliga för barnens säkerhet i kvällsmörkret efter vägen.
Symöten var en vanlig företeelse på 50-talet, det var ett sätt för kvinnorna, att komma ut en stund och prata med andra damer, om vad som hände i världen.

På ett sådant symöte diskuterades vägbelysningsfrågan och man beslutade att bilda en syförening med namnet ”Lysmaskarna”. Föreningen skulle ordna lotterier på handarbeten, som man tillverkade på dessa symöten. Vidare beslöt man att starta en fisketävling på Stamsjöns is, samla ihop vinster till prisbordet och överskottet skulle gå till gatubelysning genom byn. Året var 1957, när första tävlingen var och intresset var stort med många deltagare. Alla arbetade ideellt och det blev ett bra överskott. Redan då använde man sig av högtalare och en speaker. Det var radiohandlare Frid Blomqvist, han var ingift i byn och skötte det hela.

Denna tävling pågick fram till 1962, då hade ”Lysmaskarna” tjänat ihop till gatubelysning genom byn. Intresset för pimpeltävlingen ökade hela tiden, men intresset att driva den vidare saknades i byn. Nu kom en ny aktör in, ÅIK hyrde stamsjön av byn och satsade stort på en pimpeltävling, som fick namnet ”Åselenappet”. Dragplåstret var prissumman på 10.000kr, det var en årslön för många på den här tiden. Jag tror att startkortet kostade 25kr.

Man måste beundra dessa kvinnor, de hade ladugård, ungar och en man att sköta och hann med allt detta på en obefintlig fritid. Kanske var de dessa kvinnor, som inspirerade ÅIK:s ledning att satsa på Åselenappet, som har gett ÅIK möjlighet att fostra våra barn i idrottslig verksamhet.