Den här händelsen utspelade sig i tidigt 1900-tal. Det var en man som var ett riktigt original. Han var inte lik någon annan person. Hans försörjning var att hugga ved och fiska och han hette Jon-Adam. I Åsele på den här tiden, fanns det gott om slakterier och dessa brukade Jon-Adam besöka regelbundet och få en hel del slaktavfall, som han förvandlade till mat.

Han bodde i jordkula som han byggt intill en sjö efter Stamsjöån. Det var en trästomme som han öst över med jord som isolering, för att bättre kunna hålla värmen och med ett öppet hål i taket (kallas räpp)för röken och ett litet fönster. Värmekällan bestod av öppen eld på en eldpall, som var en trälåda fylld med sand. Mycket av slaktavfallet hängde han upp kring hålet i taket och på så vis blev det rökt.

Den jag hört denna historia av var en man som hette Birger och han var där en sommar för att hjälpa Jon-Adam med att hugga ved. Birger var 12 år och ditskickad för att lära sig arbeta och inte bara busa runt på samhället. Som alla andra 12-åringar var Birger hungrig för det mesta. En dag när han kom in i kojan för att äta, hängde en stor kittel över den öppna elden och det luktade varm köttsoppa.

 Birger tog fram sin tallrik för att ta sig lite soppa. Det stod ett stort köttben i grytan, så han styrde det åt sidan med hjälp av sleven och då hörde han att det skrapade mot grytans botten av metall. Han lyfte då upp köttbenet och kunde konstatera att det var en hästhov, med hästskon kvar, som dagens soppa var kokad på. Hungern försvann omgående, sa Birger.

Spår av kojan finns fortfarande kvar och många historier om denna märkliga man. Birger sa att gubben hade hästskon kvar på hoven för att få lite järntillskott.