Det var aktiviteter i alla tätorter runt Åsele. Dans var något som jag tyckte var trevlig. Min gode vän Björn (Ture) hade samma intressen. Skillnaden var kanske att jag hade ett större intresse för bilar, men hans stora interesse började också på b. Jag saknade väl inte intresse för det heller. Vi hade pratat ihop om att åka till Bredbyn, det var dans där på ”Limpan”, som dansstället kallades.

Jag var lycklig ägare av en VW 1200 av årsmodell 1950, som jag köpt för några hundralappar, som ett svårt rep objekt. Efter ett års tid, hade jag fått den att likna en bil. Med en trött 25 hk:s motor, var det inget fartvidunder, max 90 km i utförsbacke, medvind och hemlängtan. Den enda likhet den hade med dagens bilar, var att den hade 16 tums hjul.

På den här tiden, var det grusvägar på de flesta ställen i inlandet, så också Åsele-Bredbyn. På natten när vi var på hemväg och hade passerat Holmträskvägen, var vi på en av de få raksträckor som fanns mellan Åsele och Bredbyn. Vi hade nu uppnått toppfarten, då det var svagt utför. Vägen var väldigt gropig så bilen började gunga, stötdämparna hade ingen funktion, de satt nog bara där utan att fungera. Tanken att släppa på gasen, när man kommit upp i 90 km, fanns inte.

Utan förvarning började bilen på att sladda. Min första tanke var att jag fått en punktering. Bilen snurrade runt på vägen, varv på varv och när jag bromsade hände inget. Det var barmark ute, snön hade inte kommit. Vi var kvar på vägen och kanade baklängenes mot diket. Min reaktion var att dra åt handbromsen, när inte fotbromsen fick stopp på bilen. Innan vi hamnade i diket, stannade bilen på grussträngen, som alltid var närmast diket. När vi klev ut för att kolla punkteringen, gick det inte att gå på vägen, det var glashalt. Det hade regnat på kvällen och fruset till is. Resten av hemresan gick i lugnare tempo.

Vi höll ut hela helgen med dans på olika ställen och på måndag skulle Björn vara på sitt arbete i Örnsköldsvik. Efter söndagens dans, var minns jag inte. Eller gjorde vi något annat? Jag skjutsade Björn till Örnsköldsvik och lämnade av honom vid tretiden på måndagsmorgon och vände hemåt. Det var en tung resa, tre dygns håll-i-gång började kännas. Jag fick stanna bilen flera gånger för att inte somna. Att kliva ut och styra bilen för hand några hundra meter, fick mig att bli piggare. Efter fyra timmar var jag hemma i Åsele.

Jag gick på ”Yrkan”, så jag kunde vila den dagen. Vi var nog lediga, eller inte?