En sådan här klämdag, får vi väl betrakta som nästan helgdag, så jag tar en historia som farbror Albin brukade berätta. På den här tiden i Åsele, fanns det många ”profiler”, som gav stoff till många historier. Stenhuggare Johansson var en sådan profil. Han var en duktig yrkesman och arbetade hårt med långa dagar som följd. När man högg sten, använde man sig av ett borrspett, som en man satt och vred runt i hålet och en man slog med släggan på borren, som sakta letade sig ned i stenen. Med hjälp av flera hål och av kilar, spräckte man stenarna.

Det fodrades ett stort kunnande, för att se vilka stenar som gick att spräcka med raka snitt. Borrade man i en sten, som hade fel struktur, kunde en hel dags arbete var bortkastat om stenen sprack på fel ställe. Det var en stolt yrkesgrupp och vi kan än i dag se deras fina arbeten, som stenfot under gamla hus och i gamla vägtrummor och broar.

Albins historia: Stenhuggare Johansson var känd för långa dagar och dryga dagsverken. En kväll på senhösten, satt han och borrade sten med hjälp av sin son. Det blev afton och det började skymma. Månen gick upp, men stenhuggaren gjorde ingen min av att sluta för dagen. Då upphörde pojken plötsligt med att vrida borren, drog av sig handskarna och vände händerna mot månen, liksom för att värma sig. Då förstod pappan piken och sa till om kväll.