Det var våren 1968, Maj-Lis och jag hade bestämt oss för att bygga ett hus på mitt hemställe i Söråsele.  Början till det huset, skulle vara den koja, jag bytt till mig för en bil plus 500kr. Den var nu på plats i Söråsele  och skulle monteras upp och byggas ut med en flygel. Maj-Lis arbetade på Åsele sjukstuga och jag på en bilverkstad. Allt byggnadsarbete skulle ske på fritiden, kvällar, nätter och helger. 

Min kusin Jan-Erik hjälpte mig med att mura husgrunden och med hjälp av släckt och vänner, hade vi huset under tak, när hösten kom. Nu var det bara invändigt huset skulle färdigställas. Vi skulle anställa en snickare för det arbetet, men det var under Åseles byggrusch, så alla snickare var upptagna. Det såg illa ut för att bygget skulle bli klart till jul.

På sjukstugan där Maj-Lis arbetade, låg Ragnar från Yxsjö, för vård. Maj-Lis hade berättat för honom, att vi höll på att bygga ett hus och behövde en snickare, för att färdigställa huset. Hon talade om, att det inte fanns någon ledig snickare att uppbringa. Ragnar berättade, att hans bror var snickare och bodde hemma i Yxsjö. Underhelgerna brukade Ragnar åka hem till Yxsjö. Jag hälsade då med Maj-Lis, att jag kunde skjutsa hem Ragnar till helgen, för att jag skulle få träffa hans bror, som hette Teodor.  

Vi kom hem till Yxsjö och där bjöd Teo på kaffe och jag framförde mitt ärende. Teo var pensionär och sa att han inte tog på sig några arbeten nu mera. Nu grep ödet in igen. Det stod ett fotografi av en vacker häst på byrån i köket och jag kunde inte låta bli att komentera det. Nu fick Teo något lyriskt i rösten och frågade om jag var intresserad av hästar. Jag berättade då om min barndom och uppväxt med hästar och gamla hästkörare. När jag nämnde att min far hette Frid Persson, blev det liv i gubben.

Han berättade då, att det var min far, som hjälpte till när de köpte hästen, som var på kortet. Teos familj hade dåliga kunskaper, då det gällde att köpa häst, så de hade kontaktat min far som de kände och visste kunde hästar. Den här hästen var lite över det normala, så familjen var mycket tacksam för min fars hjälp. Efter många olika historier kring denna häst och många koppar kaffe, lovade Teo, att han naturligtvis skulle komma och hjälpa oss med bygget.

Vi fick möjlighet att bli riktigt bra bekant med Teodor, för han bodde hos oss under veckorna under hela byggtiden. Han var en mycket trevlig och hade en härlig humor. Den yrkeskickliget han besatt, var en ren ekonomisk vinst för oss. Vi fick många goda råd om både material och praktiska lösningar. När huset var klart och han flyttade hem till Yxsjö, var det nästan så, att man saknade Teodor.

”En kopp kaffe, kan bli början till en livslång vänskap” Turkiskt ordspråk.