När huset är under ”tak”, är det tradition att bjuda till en taklagsfest, för alla som deltagit i bygget. Vårt husbygge kunde inte vara något undantag och Maj-Lis och jag kom fram till en bra lösning på taklagsfesten. Vi beslöt oss för att gifta oss och kombinera bröllopsfesten med taklagsfesten. Inbjudningslistan slutade runt 100 personer. Men vi tar det från början, hur vi kom fram till bröllopet.

Maj-Lis gick i fortsättningsskola tillsammans med min syster Gudrun. En dag följde Maj-Lis min syster hem och hon fick träffa min mor Linnea. Det bjöds på fika och min mor berättade om sin son som var sjöman. Hon visade på kort, som jag lämnat hemma från sjöresorna och min mor fattade ett visst tycke för Maj-Lis. När Maj-Lis hade lämnat mitt hem, frågade min mor ut Gudrun om denna flicka, som hon hade med sig hem. Mamma tyckte att hon var mycket trevlig och kunde tänka (skämtsamt) sig henne som sin ”sonahustru”.

Jag kom hem från sjömanslivet i oktober månad 1962 och började yrkesskola och hade aldrig hört talas om Maj-Lis. Det var dans på Folkets Hus och där träffades alla ungdomar. Den första jag minns att jag såg, var Maj-Lis, när jag kom in i foajén. Det blev säkert en pinsam kväll för henne, genom min intensiva uppvaktning. Ni ska inte tro, att hon var den enda ”bruden” som var där. På den här tiden var det gott om flickor på danserna i Åsele, men det påverkade inte mig. Mitt sikte var inställt på endast en. Någon större framgång hade jag inte den kvällen och hon åkte hem med sin bror. Nu hade jag nytta av kunskapen om att ”tålamod övervinner allt”. Efter cirka 10 månader, började vi ha så kallat ”stadigt sällskap”.

Jag träffade hennes föräldrar och försökte på alla vis imponera på dem. Maj-Lis far, ”slog” haverhalmen med lie och jag erbjöd mig att hjälpa till med det.  Jag var en vältränad yngling, utan att ha gått på gym. Jag hade lärt mig, att medvetenheten om att fysik styrka, gagnar ditt självförtroende. Genom daglig fysisk träning på min frivakt till sjöss, ansåg jag mig själv vara vältränad. Men här drog jag det kortaste strået. Här knäcktes jag av min blivande svärfar. Första dagen följde jag hans tempo och när kvällen kom, kände jag min begränsning. När dag två kom, kunde jag nästan inte röra min kropp och jag åkte hem till Åsele. Av skadan blir man vis. Jag lärde mig, att hos dessa män, som hela sitt liv arbetat i skogen, var alla kroppens muskler vältränade och anpassade, till de arbeten de behövde utföra, för sin försörjning.

Nu till hur vi kom fram till bröllop och taklagsfest. Det var svårt för oss båda, att bo på i olika boenden. Under vår tid i Sundsvall, där Maj-Lis gick i skola, bodde jag på Norra Stadsberget, Maj-Lis på det Södra Stadsberget. Vår dröm var att få ett eget hem. Vi hade bestämt oss för att bilda familj tillsammans och den 26/11 1966, på väg hem till Åsele en snöig kväll, förlovade vi oss i en gammal Volkswagen från 1960. Vars har jag glömt.  Ringarna hade vi köpt i Sundsvall , men när ett bröllop skulle det bli, hade vi inte bestämt.

Vid den här tiden, var bostadsbrist det största problemet för oss unga och nu hade vi ett hus nästan färdigt och båda hade vi bra utbildning och arbeten, så att gifta sig var möjligt. Att sedan slå ihop bröllop och taklagsfest var ingen dum idé, då det var våra vänner som hjälpt oss med vårt bygge och de skulle även ha blivit bjudna till vårt bröllop. ”Två flugor i en smäll”.

Den 28/7 1968 gifte vi oss i Åsele kyrka och bröllopet hölls på Hotell Sagas festvåning, en fantastisk vacker valvad källarvåning. Det låg där Åsele Värdshus ligger i dag. Jag tror att alla som var där, tyckte det var en bra taklagsfest och ett trevligt bröllop.

”Kärlek kommer av sig själv och kan inte läras”, Persiskt ordspråk.