Barndomsdrömmarna, om att skaffa mig en jordbruksfastighet, släppte jag inte, fastän jag hade köpt en bilverkstad. Grannfastigheten, som ägdes av en som hette Hjalmar, hade jag som barn fantiserad om att bli ägare till. Jag hade känt Hjalmar i hela mitt liv. Han var hemma hos oss dagligen, då han köpte mjölk av oss. Sedan jag blivit vuxen och skaffat bilverkstad, fick jag förtroendet att sköta om hans bil och jag var ofta hemma hos Hjalmar.

En dag tog jag mod till mig och frågade om jag fick köpa fastigheten av Hjalmar. Han svarade då att han inte kunde sälja den, då han fått den av sin far. Jag förklarade då att han fick bo kvar och sköta fastigheten, som sin egen, bara jag fick köpa den. Hjalmar hade inga barn och att fastigheten skulle ärvas av allmänana arvsfonden, var han väl medveten om. Han ansåg sig inte kunna sälja fastigheten, när han fått förtroendet av sin far att sköta den. Hans sa: ”du får lösa den på auktion”. Arvsfonden sålde alltid fastigheter på auktion.

Så kom den dagen när Hjalmar gått ur tiden och fastigheten skulle säljas på auktion. 10 % av köpeskillingen skulle betalas i handpenning vid auktionstillfället. Taxeringsvärdet på fastigheten, som var på 220 ha, var 18000kr, saluvärde var beräknat till 35.000kr enligt arvsfondens värderingsman. Det allmänna snacket var, att priset skulle hamna runt 50.000kr. Mina värderingar var helt andra. Jag hade tänkt mig betala upp till 110.000kr för fastigheten. Nu var det bara att skaffa fram handpenningen.

Under tiden som verkstadsägare, hade jag sökt och fått trafiktillstånd på en lastbil. Jag hade bytt till mig en gammal lastbil som vi repat upp och hade i trafik. Den sålde jag till en grävmaskinsentreprenör och nu hade jag pengar till handpenning.

Auktionen skulle ske i tingssalen i kommunhuset och den fylldes snabbt, med mycket folk. Det var en samling av gråa män, som kunde skogsbruk och fastighetsaffärer och så jag, med min stora optimism. När auktionen började, satt jag tyst och hörde på när buden steg med flera tusenlappar för varje bud. Snabbt paserades 50.000kr, men nu blev det lägre bud, tempot på budgivningen trappades ned. När budet kom till 70.000kr, började budgivningen bli 100-lappar och jag hade inte avgett ett enda bud.

Mitt första bud blev 75.000kr, en höjning med 4000kr. Det blev tyst i tingssalen och allas blickar vändes mot mig och teaterviskningar hördes i salen. Vem var det som bjöd?  En äldre man från Vitvattnet i Bjurholm, höjde till 76.000kr. Nu var det helt tyst i salen och det var bara auktionisten, som hette Oldenburg, som upprepade budet. Mitt nästa bud blev 85.000kr, en höjning med 9000kr, och nu startade viskningarna runt om i salen igen. Den här gången, såg alla att det var jag som bjöd. Jag tyckte det tog en evighet, innan klubban föll och jag blev köpare av fastigheten.

Efter auktionen kom mannen från Bjurholm fram till mig och presenterade sig. Han gratulerade mig till en bra affär och jag minns så väl vad han sa: ”jag såg att du var ung och hade bestämt att du skulle ha fastigheten”. Jag var 26 år 1971, då detta hände. Den här dagen glömmer jag aldrig och det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. En pojkdröm var på väg att uppfyllas. Nu var det bara att finansera resten av köpeskillingen och det får blir en annan historia.

”Man tröttnar aldrig på att arbeta åt sig själv”, Ryskt ordspråk.