Trettondagen 1973 startade jag ombyggnaden av Hjalmars hus. Det var en kall morgon och jag startade med att göra upp eld i kokspisen i köket. Den var enda värmekällan, förutom en öppenspis i salen.  Jag startade reparationen i köket, med att riva ut inredningen, som jag eldade upp utomhus. Alla golv skulle rivas upp och trossbotten skulle iordningsställas. Alla golv på nedre våningen skulle höjas 20 cm och takhöjden skulle sänkas från 3 meter i 2.60 meter. Innertaken på övre våning sänktes med 40 cm och alla golv och väggar skulle riktas.

Denna reparation startades och genomfördes utan ritning, den hade jag för min inre syn. Jag hade turen att ha många goda vänner, som var duktiga hantverkare och hjälpte mig mycket. Nya fönster och köksinredning beställdes. All el och vvs måste bytas. Vårt mål var att få huset inflyttningsklart till den 1 september. Fram till mars månad, arbetade jag dagtid på verkstan och på kvällarna med bygget fram till kl. 22.00. När jag sålt verkstan, arbetade jag heltid med bygget mellan 07.00-22.00.

I samma veva annonserade OK efter personal som kunde arbeta över helgerna. Jag sökte och fick jobbet. Nu arbetade jag från fredagkväll till söndagkväll och då tjänade jag lika bra, som om jag arbetet hela veckan. Nu kunde jag arbeta med bygget resten av veckan och ändå ha en inkomst. På helgerna var det många av mina kompisar, som arbetade på vårt hus.

När sommaren kom, var det dags för en målare att ta vid. Alla målare i Åsele var överösta med jobb och jag var i tidsnöd. Vi fick tips av en kompis i Ö-vik, om en bra målare. En mycket speciell person, som krävde lite speciell  hantering. Jag åkte till Ö-vik och träffade Per-Åke, som han hette. Jag frågade min kompis Sven, om jag skulle göra upp om ett fast pris eller på timtid. Bästa är timtid, sa Sven och så blev det. På två veckor målade och tapetserade han hela huset och det blev utfört av en mycket skicklig hantverkare.

Den 15 augusti kunde vi flytta in i vårt nya hem. Här fanns det rum för alla, men allt var inte färdigställt invändigt. När vi lagt oss att sova första natten, hade det blivit sent. Vi var trötta och somnade omgående. Jag vaknade av att jag hörde röster någon stans i huset. Min första tanke var att det var någon radio som stod på. Efter en runda i huset, kunde jag konstatera, att det inte var någon radio som stod på. Somnade om igen och vaknade av att det var någon som pratade. Vi hade inte monterat fönsterhakar på fönstren, så min tanke var att någon öppnade fönstret och pratade in i huset. Alla fönster var stängda.

Jag somnade om igen och vaknade åter av att jag hörde röster. Nu hörde jag tydligt att det var i klädkammaren, men någon människa kunde jag inte se. Nu beslöt jag mig för att gå ut och kolla om det var någon uppe på taket, som pratade ned i skorstenen.  När jag gick mot trappen, råkade jag titta ut genom fönstret och fick se några av mina kompisar, krypa i diket utanför huset.

Nu fick jag lösningen på husspöket. Någon helg när mina hjälpsamma kompisar varit där och byggt, hade man placerat en högtalare i en innervägg och dragit ut en kabel genom väggen och anslutet den till en bandspelare. De hade säkert roligt när de såg mig springa runt och tända lampor, men jag var alldeles för trött, för att tänka på spöken. Högtalaren sitter fortfarande kvar i väggen, men kabeln är borta.

Sommaren 1974 gjorde vi huset klart utvändigt, med ny isolering och ytterpanel. Nu var det bara att ta sig an ladugården och bryggstugan, samt fixa till tomten runt huset. Det kom att byggas mycket genom åren, på Hjalmars gård. Här bodde vi till 2009, när vi bytte hus med vår son Andreas familj, ochvi fick ett hus, som är lagom stort för två pensionärer.

”Den som väntar på ett tillfälle, förlorar tid”, av Giordano Bruno.