Efter ett antal år med att odla utsädespotatis, hade jag hamnat i priskommittén för potatisodlarna. Det var en ständig kamp för att få vara med och dela på vinsten. För det mesta, var det som vanligt, vi fick ta det som blev över, sedan alla andra mellanhänder tagit sitt. Det var inga stora lönelyft och det var vi som tog riskerna varje år, utan garantier, på att vi skulle få något att skörda. Frosten var vår största fiende.

Första sommaren vi odlade potatis, var en ”kanonsommar”, tillväxten var god. Så kom då tiden när vi skulle bärga skörden i slutet av augusti. Vi hade en odling på fem hektar och det var viktigt för oss att få upp skörden, som var av god kvalité. Vi hade satsat mycket pengar i den. När vi kom ut första morgonen och skulle börja med upptagningen, var hela potatislandet frusit. Det var en isskorpa på en centimeter över hela odlingen. Det var klart och soligt väder, så vid tvåtiden gick det att börja med upptagningen. Så var det i flera dagar och vi arbetade så länge det gick på kvällarna. Nu förstod jag, att potatisodling var ett dyrt spel, med små vinster och satte nerverna i dallring.

Så kom en prisförhandling, där vi potatisodlare, hade enats om en höjning på 25 öre, om vi skulle förnya kontrakten.  Vår motpart IVK, hade ingen förståelse för vårt krav. Man motiverande sin ståndpunkt med, att det var för stor del av vår potatis, som inte gick att sälja som utsädespotatis, utan blev blev matpotatis, med ett betydligt lägra pris. Det var då jag beslöt mig för att börja sälja min potatis själv och bara odla matpotatis.

I samma veva som detta hände, var jag på macken för att tanka och Sverker frågade mig, om jag hade någon potatis att sälja. Sverker hade fått frågan av DAGAB, som han handlade livsmedel av. Jag svarade ja och fick ett telefonnummer till inköpschefen på DAGAB, som hette Herbert. DAGAB var i behov av potatis och Herbert var intresserad av min potatis. Han frågade om jag kunde skicka en provsäck med potatis, med deras lastbil, som körde varor till inlandet två dagar i veckan.

Mitt svar var enkelt, jag varade Herbert: ”jag skickar 8 ton och om potatisen inte är av den kvalité jag beskriver, så kan du köra det på tippen och skicka räkning på transporterna, jag står risken med potatisen”. Det blev tyst en stund, sedan sa Herbert. ”jag ringer upp lite senare, jag ska kolla med transporterna”. Efter någon timme ringde Herbert och sa att deras bil skulle komma och lasta potatisen på tisdag. Sverker berättade sedan för mig, att Herbert hade ringt och frågat vad jag var för typ, som kunde ge sådana villkor. Jag kan förstå Herberts tankar.

Sverker och jag gick i yrkesskolan samtidigt och startade som företagare i Åsele samtidigt och har hjälpt varandra många gånger med små saker, som har haft betydelse. Det här var ett sådant tillfälle. Herbert blev en god vän till mig och han berättade fler än en gång, om vårt första telefonsamtal. Han blev verkligen fundersam, om hur jag kunde riskera en massa pengar, genom att skicka 8 ton, då jag kunde ha skickat en säck. Vi blev den störste potatisleverantören till DAGAB i XYZ-området.

Nu byggde vi upp ett modernt packeri för potatis i Söråsele och utökade vår odling till 20-25 hektar. Samtidigt byggde jag upp ett nätverk av odlare i Västerbotten, som jag köpte potatis av. Jag hade ett stort kontaktnät i Västergötland, som vi köpte tidig potatis av på våren och de köpte utsädespotatis från oss. En dag blev jag inbjuden till huvudkontoret i Borlänge och blev erbjuden all potatishandel till DAGAB, Vivo och Hemköp från Gävle till Treriksröset. Jag tackade nej, då vi inte var säkra på att vi skulle kunna hålla vår goda kvalité, på så stora volymer.  Potatishandeln gav många fina kontakter och minnen, som det kan finnas anledning att återkomma till.  

”När arbetet tillfredsställer dig, är livet en glädje, när arbetet är ett ok, är livet ett slaveri”, av Maksim Gorkij.