I mer än 40 år hade jag varit ytligt bekant med honom, jag kände hans far bättre. Min känsla för honom var ganska neutral. Visst hade vi pratat med varandra om olika saker, då vi båda var intresserade av idrott och Åsele.

Så kom en dag, när jag blev tillfrågad om att kasta mig in i politiken. Jag var pensionär och sa ja till erbjudandet. Min blivande vän var engagerat i ett annat parti och vi var inte eniga i alla frågor. Jag insåg dock ganska tidigt, att han hade kvalitéer, som jag och många andra saknade och att han skulle vara till stor nytta för Åsele. Det var säkert många andra, som också tyckte det.

För cirka två år sedan blev det en möjlighet för mig, att föreslå honom till kommunstyrelsen. Efter det arbetades det upp en vänskap mellan oss, som jag var väldigt glad över. Han var alltid lugn och balanserad, så jag bollade många frågor mot honom. Vi ringde varandra nästan varje dag under veckorna och bytte synpunkter i olika frågor.

”Tror du inte vi ska försöka osv—” eller förslaget och ”eller vad tror du?” Uttryck, som manar till eftertanke, av en klok man som inte längre finns med oss. Jag saknar Lars-Bertil.

”Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns.” av Pjotr Andrejevitj Pavlenko.