Jag gav mig ut på cykeln idag, jag njöt av solen och av att se alla knoppande träd och buskar. Jag blev glad av att se musöron och grönska! Å så rann ögonen, och det kliade en aning i halsen. Det var helt okej, för allt utom det som känns som hjärtinfarkt är helt okej enligt mig!
Jag cyklar på en högst otrendig cykel. Sju växlar och FOTBROMS.
Jag har ägt en racercykel -En übersnygg Nishiki, med skor som skulle klickas fast och hela paketet. Hållare för vattenflaska och riktiga cykelstrumpor (för sånna finns!!) och jättesnygg cykelskor. Jag hade även paddade cykelbyxor -För så ÄR en prylperson! Man skaffar rubbet utan bedövning. För då blir det roligt. Intentionen var genuin men omständigheterna ytterst dramatiska.
Jag testade i alla fall att cykla några varv runt en parkering och en kortare sväng längst en cykelbana. Har aldrig haft större panik i hela mitt liv. Fotbroms fanns inte heller. Jag kände mig inte som någon cyklist TROTS rätt strumpor och jag insåg tämligen omgående på den smala lätta vingliga cykeln att jag inte hade lust att bli någon sådan heller.
Så cykeln åkte i förrådet för att sedan säljas!
Därför är jag lycklig över min helt vanliga cykel, med fotbroms och hela standardpaketet -UTAN cykelsockor och läskiga klickskor (även om jag absolut förstår att det är jättebra med sånna skor!!). Jag är tacksam att jag kommit igång med att cykla tackvare ica-klassikern (även om jag rent realistiskt inser att jag inte kommer att nå målet) men jag tänker i alla fall inte ställa cykeln i förrådet utan fortsätta beta av någon kilometer här och där! Jag är ännu mera tacksam att jag kommit igång utan att införskaffa en enda ny pryl -Telefonen i fickan fungerar utmärkt för att hålla koll på hur lång turerna blir.
Ibland glömmer jag att enkelhet är lösningen på allt!
//a
PS: Kan inte sluta att roa mig med Snapchat…
Kommentarer som inkommit