…
Bland mycket annat viktigt: Sveriges minsta kommun Bjurholm och Nyåkers pepparkakor i Reinfeldts valupptaktstal…
Det var riktigt roligt att höra. Både som f.d. bjurholmsbo och som mycket förtjust i världens bästa pepparkakor. 🙂
Etikett: Agnäs
Energikickar
Idag kom jag hem ganska trött. Det mesta har känts meningsfullt och bra under dagen, men den blev lång. Under kvällen skulle jag hinna vara på två ställen, men det blev förskolan Örnens trevliga grillkväll som fick det mesta av tiden.
Där blev det samtal med både barn, föräldrar, morföräldrar och personal. Några föräldrar jag pratade med gladde sig särskilt över inflyttningen av unga i byarna där de bor. För mig är det lätt att förstå och dela den glädjen. Även om de stora flyttströmmarna i världen går in mot städerna så finns det helt klart en ström den andra vägen också. Det märks i Bjurholm just nu. Sverige behöver levare och brukare på sin landsbygd. En någorlunda fördelad befolkning.
Jag vill säga ett tack till alla som gjorde den här kvällen, inte minst till föräldrarna som bidrog med en del av sin eventutrustning. Både hoppborgen och sockervaddsmaskinen, ovanlig gäst i vår sparsamt besockrade verksamhet :), gav kickar åt de yngre. Några av våra nysvenskar hade inte sett något liknande. Hade gärna satt ut en bild på sockervaddsfolket, men det skulle bli många att fråga om lov. Det blev en distansbild istället.
Själv fick jag en kick när jag kom in i huset här hemma. Konradssons måleri hade fått upp tapeterna i kammar´n. En originell och klassisk engelsk tapet som inte passar överallt, enligt många inte där den nu gläder oss heller. Själva tycker vi den passar alldeles förträffligt.
Kommer nu bara köksinredningen från leverantören och byggmästare Palm hem från semestern så ska det bli åka av i köket också. Det blir förmodligen mer mödor och energikickar om man får leva och ha hälsan.
Nu ska jag sova en stund. God natt!
Lunch with a wiew
Det gick inte att motstå att ta ut lite flex och sträcka ut lunchen till Agnäs idag.
Det blev inte bara vacker vy över barndomsbyn, utan mycket god mat i Agnäsbacken. Soppa och kycklinggryta till "stadsdagenspris". Kompanjonen åt Agnäsburgare på Anguskött.
När man ser ut över backarna blir man onekligen lite skidnödig.
Bästerbotten
…
Fick ögonen på några artiklar på VK:s sportsidor denna lugna dag. Ämnet var alpint.
Om uppgifterna stämmer har Sverige 28 000 organiserade slalomåkare. I Västerbotten finns 330 av dem. Inte alla i fjällen. I Bräntbergsbacken, Vännäs, Agnäs och Bygdsiljum tränas det inte lite. Och även förhållande är bra på många sätt är det svårt att jämföra tränings- och tävlingsmöjligheterna med dem i de största alpina orterna vår världsdel. Även om man räknar in våra stolta fjäll.
Om vi tänker på de 28 000 åkarna i riket och jämför Västerbottens 330 är det inte dåligt att länet har 18 åkare på internationell nivå varav 6 i Världscupen. Det betyder att om ”utväxlingen” i alla slalomklubbar i landet var lika stor som i Västerbotten hade vi drygt 500 bara i världscupen. 😉
Detta kan lära oss att man kan nå långt här under solen även om de yttre förutsättningarna inte är som allra bäst. Och att man inte behöver vara många för att bli riktigt bra.
Heja Västerbotten!
Gott slut
…
Det är inte ofta man använder den gamla tillönskan om ett Gott slut, så jag börjar nyårsaftonen med det.
Ett slut på julens förkylning skulle jag önska mig för egen del. Det får komma när det kommer, men helst innan den tredje. Då ska vi följa en gammal vän till både mina föräldrar och oss till den sista vilan och då hoppas jag få vara frisk. Det är något speciellt med dem man alltid har känt. Dem till vilka man i början bars in utan medvetenhet och så småningom lärde sig känna igen med både öron och ögon. De som alltid funnits.
Men nu är det begravning. Jag tror hon fick ett gott slut.
Blandade känslor
Idag kom en vänlig man från Forskningsarkivet vid Umeå Universitet och hämtade de flesta av pappas släktforskningspärmar.
Idag finns ganska kompletta digitala register snabbt åtkomliga för en överkomlig slant om man bara vill ha namn. I de här byapärmarna finns ofta mer än det. Utdrag ur olika Sveriges olika arkiv och ibland uppsnappade historier, bilder, dikter m.m. Min pappa arbetade nästan jämt, ofta med det här materialet – för sitt intresses skull. En del av det han hittade blev genom åren underlag för både romaner, poesi, artiklar och en hembygdsbok.
Det var nog inte bara för att mota vemodskänslan jag liksom såg pappa Tore framför mig. Leende, med händerna på ryggen, glad när han skickade iväg någon likasinnad historienörd med pärmar som han eller hon kommit för att låna av honom.
Jag tror han hade velat detta. Att materialet skulle hamna på ett relativt säkert ställe och att vem som helst skulle ha tillgång till det.
Sen var det roligt att höra ”hämtaren” säga att man räknar pappa till en av länets fyra främsta amatörforskare. Det tror jag hade glatt honom också. Han var inte mer än människa.
Norrland är mer
Det satt ovanligt mogna elever i klassrun 5 på Castorskolan härom dagen. Närmare bestämt 30 lärarstudenter från tyska Würzburg. Staden är en bayersk universitetsstad och en av Umeås vänorter. De blivande lärarna hade mycket olika studieinriktning, men delade intresset för Sverige.
Man var vid slutet av en två veckors vistelse i Umeå och ville se en skola på en mindre ort. De stackarna hade knappt kommit utanför universitetsområdet om man fick tro vad de sa. Man hade sett en liten sjö vid universitetet. Jag hann fundera på om det var dammen på Campus, men det måtte väl ha varit Nydalasjön.
Nu var man på väg till Älgens hus och ville gärna besöka Castorskolan. VI har inte haft den enklaste veckan, varken skola eller skolledning, och kunde inte ge dem det program de borde ha. Det hade varit roligt att få dela upp dem i deras ämesområden och låta dem möta våra lärare och elever, men det blev ett enklare program.
Deras handledare på universitetet hade förberett dem en del. Bl.a. hade man gått igenom Skolinspektionens senaste tillsynsrapport från Castorskolan. Jag fick svara på en del frågor kring hur vi ser på Skolinspektionen och vad vi hade gjort utifrån tillsynen.Det var så beviljat att jag hade Claudia Wieczorek till hjälp, hon både jobbar med turismen i Bjurholm och kommer från Tyskland. Jag höll mig mestadels till svenskan och lämnade grovjobbet till henne. Min skoltyska är tyvärr inte vad den borde efter sex studieår. Skulle ha underhållit den.
Lite roligt var det när vi träffade tyska Anne i köket och när de såg Dagmar Schröders namn och bild när vi gick genom kommunhuset och de hörde att kommunens oppositionsledare kommer från Tyskland. Jag sa att vi gärna tar emot fler tyskar.
Vi hade förstås tagit väl hand om 30 städare eller civilingeniörer också, men lärare är ju något speciellt. De här ska förmodligen komma i kontakt med 20-30 000 elever innan de går i pension, lågt räknat. Om de minns sitt besök i Sverige med värme och hälften av dem talar väldigt väl om norra Sverige och fem berättar vitt och brett om Älgens hus och Bjurholm så kan det bli riktigt bra. Förutom att det hör till hyfs och folkvett att ta emot långväga människor som vill se våra verksamheter. Här blev det både skolbesök, fika i kommunhuset och en liten tur till Agnäs – inklusive lite synpunkter på glesbygd och nordisk glesygdspolitik – innan man mötte älgarna.
Här skulle jag ha velat säga mycket om tyskan som borde vara mycket större på våra skolor, men det får bli en annan gång.
Däremot vill jag verkligen understryka det kloka i att värdar på universitetet tar sina besökare till Umeåregionens olika delar. Många är säkert stadsbor och vill och behöver se något annat än Campus och Umeå. Norrland är mer, mycket mer, än städerna.
Bjurholm skulle behöva ett ställe där en busslast också kan övernatta. Det här sista säger jag som Bjurholmsambassadör, inte som tjänsteman. 😉
Från statshus till stadshus
…
Att jag hamnade i Vasa istället för i Närpes i natt gav ytterligare en dimension till resan. Jag fick tillbringa en timme i bil med en trevlig gymnasielärare som gav mig lite lärarperspektiv på den verksamheten, som jag inte hinner besöka.
Hon hade dessutom bott i Vännäs under en del av åren vid Umeå universitet där hon bl.a. tog en master i molekylärbiologi. Att hon hade en viss koll på Sverige gjorde samtal och jämförelser ännu intressantare. Jag kommer tillbaka till en del av vårt samtal. Ska bara säga att hon skrattade både gott och aningen misstroget när hon hörde att det utexaminerades 4 (fyra) kemilärare i konungariket Sverige förra året. Hon var själv lärare i bland annat kemi.
Nu har jag gått runt i Närpes stadshus och bl.a. träffat fritids- och kultursekreterarna. Den förstnämnde saknade tiden då han tog familjen till Agnäsbacken, ”den bästa backen vi har härikring”, över en weekend då och då. Han berättade också att man var över till Vännäs och tittade på ishallen där innan man gjorde en kopia i Närpes. Jag sa att jag hoppades att plattan blev bättre än den lutande och ineffektiva i Vännäs och han utbrast: ”Och det säger du först nu!”
Kultursekreteraren var tacksam till Vännäs för alla åren med svensk radio och TV från vår mast. Han är själv kulturutövare på olika sätt och rynkar heller inte på näsan åt kulturgärningar som innefattar kultändare och traktorer. Hoppas att färjetrafiken börjar flyta bättre framöver. Österbotten och Västerbotten har mycket gemensamt och kan ha större nytta och glädje av varann än vi kanske tänker idag.
Återkommer kanske till stadsdirektören och en del han sa. Stadsdirektör är ett mellanting mellan kommunalråd och kommunchef, både vald och tjänsteman utanför fullmäktige. Borgmästare kanske?
Slåttanna
Idag bröts den relativa tystnaden i skogen av ett bekant ljud. Lilltraktorn som vände höet nedanför stugan. Jag såg inte vem det var, om det var far eller son, men när slåttern var ett grupparbete för 60-70-80 år sen brukade salig farfar och hans medhjälpare klättra upp till platsen där jag och stugan står och dricka kaffe.
Hade jag inte haft lite tidspress med det jag gjorde hade jag bjudit upp den nu ensamme arbetaren på kaffe idag också.
Sommarnattsfärger
Lite senare på kvällen, eller natten. Sex grader där och då.
Senaste kommentarerna