Det går för sakta med förberedelserna för att slussa ut människorna i den stora flyktingvågen i samhället. Alldeles för sakta. 

Politiken centralt och lokalt kan inte dröja, vi måste söka lösningarna på hur vi ska vidga flaskhalsar och sänka trösklar. Vi talar om saker vi inte gjort förr, sånt vi inte gjort i omfattningen som nu krävs. Vi har inte tid och råd med prestigekamp mellan organisationer, myndigheter och politiska nivåer och det kan finnas fackliga käpphästar som måste stallas en tid. Nya projekt måste initieras av våra myndigheter, fler vägar prövas. ”Omorganisering” eller politikutveckling duger inte som ursäkt för utebliven leverans.

Mycket måste till. Tidig och breddad språkundervisning med större kapacitet. Meningsfull och bidragande sysselsättning betydligt snabbare än sån någonsin kommit igång. Enklare och snabbare utbildningar till enklare uppgifter i offentlig och privat sektor. Initialt kanske finansierad av både företag, kommuner, landsting och stat – beroende på vilken sektor man ska jobba i. Sysselsättningar som i sig blir språk- och kompetensutvecklande och upptagningsområde för vidare utveckling och fortsatt utbildning. Och inte minst en jordmån för självkänslan.

Vilka resurser finns, vilka behov och vilka hinder? Vad behöver vi ändra, finns det lagar och strukturer som behöver kringgås av en periods ”undantagstillstånd”? Var god inventera.

I den här gigantiska uppgiften tror jag att vi behöver ett nära samarbete mellan flera samhällssektorer och alla partier med öppen agenda. Taktisera och plocka politiska poäng får man göra en annan gång. Vi behöver komma till rasande snabba och hyfsat breda beslut som håller över tid. Ett och annat misstag är oundvikligt, att vänta lite till vore nog det största. Att göra som vi gjort och mest förvara väldigt många människor i allt längre, tröstlös väntan kan bli explosivt, definitivt inte konstruktivt.