Kvällens Aktuellt hade ett stort reportage om det allvarliga läget för äldre som inte får plats i Stockholms äldreboenden. Den intervjuade äldreexperten (från Umeå) sa i sin kommentar bland annat att de äldre minsann inte har tillgång till borgerlighetens mångomsjungna valfrihet när det gäller boendet under sina sista svåra år. Eftersom jag har en dyster erfarenhet av hur det kan gå till på ett riskkapitalägt äldreboende vet jag inte riktigt vad som är värst; att bo kvar hemma eller i en cell på ett underbemannat äldreboende. Min mamma kunde bo hemma upp i hög ålder trots att hon var sjuk. Mycket tack vare regelbundna och strikt reglerade besök av kommunens hemtjänst. Men så övertalade kontaktpersonen på kommunen henne att prova på ett tidsbegränsat boende på ett av Attendos omsorgsboenden. Provet förvandlades dock snart till en permanent vistelse trots mammas ivriga protester.
Knappt ett år senare avled hon i svår misär. En morgon hittade personalen henne död på golvet mellan toaletten och sängen, hon hade förmodligen fallit illa och på grund av bl.a. kol inte kunnat ropa tillräckligt högt för att någon i den fåtaliga nattpersonalen skulle höra henne. En tid senare fick jag "inside information" från en av de läkare som tagit del av obduktionsprotokollet. Han bekräftade mina värsta misstankar: mamma hade enligt detta protokoll svultit ihjäl.
Slutsatsen av historien blir således att experten har rätt. Valfrihet inom äldrevården är en chimär, dels för att de äldre inte har styrkan att hävda sin rätt att välja och dels för att vilket hen än väljer saknas de resurser som krävs för att skapa en trygg tillvaro för våra gamla.
Gonatt (Sverige)!