Här i vårt hus i Riverside försöker vi att balansera funktion, skönhet och behov på ett klokt sätt. Vi har jobbat sten hårt på renoveringen här i huset så att allting är rent, fint, fräsch och bekvämt men begreppet "behov" kan ibland ifrågasättas.

Vi har ingen TV och vi har dessutom ingen som helst lust att köpa en! Vi har många andra roliga och intressanta saker att göra än att titta på TV under semester!  Vi har en gammal och lite charmig radiogrammofon som duger för att spela några skivor under mysiga middagar. Vi har en begagnad men uppdaterad dator med en tjock gammeldags datorskärm som funkar bra för våra behov.  Vi har en tämligen ny men enkel radio + CD-spelare som vi emellanåt använder.

Vi har medvetet valt att ha det enkelt men fint här i huset delvis för att vi än så länge bor här bara 5 veckor om året men också delvis för att inte fresta någon tjuv att bryta sig in. Men eftersom vi har lagt så mycket energi på renoveringen är jag ärligt sagt mer rädd för att någon skulle bryta sig in och förstöra tapeterna eller möblerna än jag är rädd för någon tjuv som skulle stjäla saker och ting!  

Ha det gott! Vi "ses" imorgon!

Semester innebär bl.a. lugna dagar och möjligheten att sova ut varje dag. Men för oss finns det så många spännande saker att göra, planera och tänka på att vi emellanåt har lite svårt att sova!  Vi blir lite överstimulerade på ett positivt sätt och därför vaknar vi dessutom ofta vid 6:00 pigga som mörtar!

Det hände igen i natt av några anledningar. Först var det väldigt spännande att få vår nya matgrupp levererad hem till oss – bara några timmar efter inköpet! Omedelbart därefter kom middagsgästerna och njöt av en mycket rolig och livlig kväll. Strax innan vi gick till sängs fick jag ett meddelande via Facebook från en arbetskompis som upplyste mig om kompensationen som vi på sterilavdelningen på NUS kommer att få efter flera år av att ha jobbat för mycket! Den där spännande nyheten blev droppen som vick bägaren att flöda över och därför kom sömnen inte alls lätt! Dessutom vaknade vi  redan kl. 6:30 i morse!

Vi kommer kanse att "vissna" senare idag men nu skall jag sluta detta så att vi kan göra oss klara för att bl.a. besöka ett gulligt äldre par som bor alldeles i närheten. Ha en bra kväll och hej så länge!

Jag skrev för ett par veckor sedan om min årliga kamp att övertyga Kalle att köpa en ny matgrupp till matsalen här i Riverside. Nu kan jag stolt meddela er att inköpet är klart och att Kalle är minst lika nöjd och tillfredställd som jag är med den nya matgruppen som visas i bilden ovan!

Vi hade inbjudit våra vänner John och Nancy till middag ikväll och till min stora glädje levererades matgruppen bara 15 minuter innan de kom! Bordets höjd är alldeles perfekt och stolarna är 100% bekvämare än de gamla stolarna. Det känns mycket bra att äntligen ha blivit av med den fula och obekväma matgruppen vi hittills har haft (se bilden nedanför)!

Det enda problemet nu är att den gamla stereoanläggningen som står alldeles i närheten ser omodern och ful ut jämfört med den nya fina matgruppen. Mmmm…. nästa års kamp kanske?  ; – )

Den gamla matgruppen som skall troligen skänkas till min son eftersom han inte alls har någon matgrupp:

Idag blir det ingen "äkta" motion utan rätt så mycket spring från den ena till den andra butiken! Vi (läs "jag") är på jakt efter ett nytt matsalsbord med stolar så vi skall först gå på Nancys Furniture i Coloma (inte "min" Nancy). Vi vill snabbt besöka Colomas bibliotek för att skriva ut vägbeskrivningen till årets resa till Pennsylvania (mer om detta senare) därför att vi har ingen skrivare hemma.

Vi har inbjudit våra vänner John och Nancy till middag ikväll (vi kommer att äta c:a 23.45 svensk tid) så vi måste gå på en mataffär som heter Hardings i Coloma. Hardings är egentligen en kedjeaffär med en bra hemsida där man kan läsa om veckans klipp! Nu i helgen skall USA fira "Memorial Day" som är en av de mest viktiga och uppskattade helgerna under hela året! Många familjer tar med sig mycket mat och äter en picnic-lunch i en av de många stads- eller statsparkerna.

Och Hardings har  laddat upp ordentligt för de kommande storinköpen av mat. Om du vill kan du titta på veckans online-flygblad för att se vad Hardings erbjuder på extra pris! Klicka på de olika "Thumnails" för att se en större version av varje sida (observera att s. 6 visar små amerikanska flaggor som passar bra på picnic-bordet i det här patriotiska landet).

Om vi inte hittar ett bord i Coloma skall vi försätta jakten på Turner Furniture och Discount Furniture i Benton Harbor. Därefter skall vi åka till S:t Joseph för att betala husförsäkringen och på väg hem skall vi stanna på välgörenhetsbutiken, Goodwill, för att skänka bort några saker. Man kan hitta roliga saker på Goodwill så om vi har tid skall vi titta runt i butiken lite grann också.

Kalle väntar på mig så nu måste jag sluta detta. Hej så länge!

Min första två år av grundskola ägde rum i "Curtis School" som låg c:a 2 km från jordbruket där jag växte upp. Där gick barn i årskurs 1-8 med plats också för "kindergarten" (förskola). Skolan stängdes sent på 50-talet förmodligen p.g.a. ekonomin och barnen skickades istället till Coloma Elementary i fortsättning. Sedan dess har skolan renoverats och används mestadels nuförtiden som en mötesplats.

 Skolan bestod av bara ett stort klassrum och var en så kallad "one-room schoolhouse". Den var verkligen annorlunda jämfört med dagens skolor. Vi var c:a 35 barn i skolan, så fröken blev tvungen att sysselsätta de andra skolbarnen på en lektion medan hon lärde en av de andra årskurserna d.v.s. en i taget! Dessa skolor var tämligen vanliga på landsbygden överallt i USA men de flesta hade tagits ur bruk före 60-talet.

Jag gick på den där lilla skolan under läsåret "kindergarten" (en slags förskola) samt 1:a klass och det var fröken Holt som var läraren. Hon var snäll och fet och go men mycket sträng! Om ett barn blev lite för busigt fick han eller hon en smäll på knogarna med linjal gjord av trä som straff!

Vi cyklade förbi Curtis Elementary igår och jag blev nästan överraskad över hur mycket mindre huset såg ut än vad jag minns! Det är frestande att berätta om några historier från min tid i den där skolan men klockan är ganska mycket nu här i Michigan så jag tar det någon annan gång.

Under de senaste 2-3 åren har jag hittat här och där i huset flera gamla bilder av mina släkter. Många av bilderna är så gamla att jag inte ens känner igen människorna som fotograferades. Jag har precis satt upp ett par fler bilder på den på väggen i den korta korridoren mot sovrummen och fick plötsligt inspiration att skriva ett kort blogginlägg om den här väggen som har blivit döpt till den "familjväggen".

Bilden ovan är en överblick av familjväggen och som ni kan se var det inte så lätt att fotografera hela väggen på ett snyggt sätt. Jag har medvetet använt så långt det gick de ursprungliga ramarna som bilderna monterades i för att behålla känslan av deras tidsperiod. De här bilderna väcker upp många fina minnen men en stor del av min motivation att samla ihop dessa bilder och sätta upp dem på familjväggen var att påminna mina barn av sin släkt och bakgrund. 

Nedanför finns en närbild på en mindre grupp av bilderna: nr 1 är min älskade faster, Marilyn och hennes då nyblivne man Robert; nr 2 är min pappa när han tog examen (från high school / gymnasium); nr 3 är farmor Hazel och farfar Roscoe; nr 4 är min mamma, Alice, när hon blev förlovad. Faster Marilyn är den enda "gamsläkten" jag har kvar. Hon är en mycket trevlig tant som vi besöker varje år.

Jag åkte in till staden Kalamazoo alldeles ensam igår för att först träffa och äta lunch med flera gamla arbetskompisar en restaurang. Det var obeskrivligt roligt att få träffa dem och höra vad de håller på med nuförtiden.

Den här årliga träffen är en slags återförening av före detta arbetskompisar (operationssköteskor allihopa) som av några anledningar inte längre jobbar sjukhuset. Vissa av dem har fått ett nytt jobb och vissa hade gått i pension men ett par av dem jobbar kvar. Jag blev chockad att höra att två av dem som har jobbat i 25 – 30 år blev uppsagde eftersom de tjände för hög lön och sjukhuset behövde spara pengar!! Det var skamligt och skrämmande!!

Det enda negativt var själva maten! Jag beställde en kycklingsallad men problemet var att kycklingen var inte alls lika god som jag är vann med hemma (Kalle stekar gudomlig god kycling). För det andra var salladen ENORM som är typisk för amerikanska restaurangrätter! Jag fattar inte hur en människa möjligt kan äta så hemskt mycket!

Träffen med mina före detta arbetskompisar blev mycket lyckad! Dessa återföreningar äger rum varje år i maj så jag ser redan fram emot nästan års träff!

Snart åker jag iväg till Kalamazoo (c:a 65 km hemifrån) medan Kalle förblir hemma med bara cykeln som transportmedel vid behov. Redan innan vi lämnade Sverige fick jag en inbjuden via Facebook att vara med på en slags återförening av flera gamla arbetskompisar från sjukhuset där jag jobbade i nästan 27 år. Träffen kommer att äga rum på en restaurang vid lunchtid och jag ser mycket fram emot den!

Strax därefter kommer jag att träffa min son något som jag också ser fram emot. Så småningom tack vare Kalles förslag fattade jag att det är viktigt att kunna träffa mina barn – ett i taget – minst en gång varje år. Jag fick träffa min dotter så där de senaste två åren men av några skäl blir det första gången jag har fått möjligheten att ensam träffa min son. Det blir säkert bara ett par timmar eftersom en så pass ung kille har roligare saker att göra på en solig dag än att träffa mamma för längre tid än ett par timmar!

Medan jag är borta skall min älskade Kalle hitta på olika saker att göra för att fördriva tiden. Det kan tyckas att det är lite ansvarslös av mig att lämna honom utan barnvakt i ett främmande land alldeles ensam med tillgång till vassa kniv och tändstickor i köket, men jag tror att det kommer att gå hyfsat bra ändå!

Nu när jag skriver detta är klockan 10.25 här i Michigan. Trots det fortfarande trista vädret kommer det att bli en intressant dag. Vi skall bl.a. åka till den lilla lokala flygplatsen där det skall hållas olika aktiviteter och utställningar om det koreanska kriget. På väg dit vill vi få några gamla mynt prisbedömda av en myntexpert. Senare ikväll skall vi vara med på en fest hemma hos vänner där vi skall äta en knytkalasmiddag och spela irländsk music resten av kvällen. Kul!

Angela och hennes mycket gulliga hund, Sury

Huset känns oväntat tomt nu när min älskade men besvärliga dotter och hennes väldigt gulliga hund, Sury, har åkte iväg. Min dotter har ofta svårt att få ordning på livet framför allt p.g.a. sin manodepressiva sjukdom som gör att hon ofta blir ängslig, ledsen, frustrerad, obestämd och lätt förvirrad. Hon har svårt att behålla ett jobb och ett förhållande särskilt om medicinen som hon har tar slut och hon inte har råd att köpa ny efter USA:s hälsovårdssystem är så dåligt. Det är när medicinen tar slut som livet brukar rasa ihop för henne.

Jag fick ett SMS av henne i söndags i vilket hon erkände att hon hade förlorat jobbet för några veckor sedan och att hon hade lämnat sin nuvarande partner och var precis på väg mot Michigan från Chicago där hon hade bott de senaste månaderna. Hon förklarade att hon var helt otröstlig och nedbruten, pank, hungrig och att hon var panikslagen eftersom det var nästan slut på bensin i bilen!

Hon ville komma till mig och Kalle för tröst och hjälp. Jag har hjälpt henne oräkneligt många gånger förut och varje gång lovar jag mig själv att det blir den sista gången. Men hon var så otroligt desperat att jag inte kunde vända henne ryggen så jag välkomnade henne till oss (och blev tvungen ringa för att ställa in planer som vi hade med vänner den dagen).

I fem dagar har vi tagit hand om henne, försett henne med mat, bjudit på bio och middag ute, uppmuntrat henne att må bättre genom att promenera med oss och hunden, tillåtit henne sova ut varje dag, hela tiden gett henne sällskap och har samtalat med henne för att hjälpa henne sortera upp sina känslor. Jag köpte ett däck till bilen (som Kalle bloggade om), tankade bilen och köpte några "speciella kvinnliga saker" åt henne och Kalle har byt en bromslampa i hennes bil. Kalle har också pratat mycket med henne och har vistat henne mycket stöd, intresse och godhet hela tiden.

Hon skall egentligen bo hos sin pappa ett par månader tills hon kan etablera sig tillbaka här i Michigan eftersom att bo här i vårt sommarhus ensam inte alls är möjligt för henne av många skäl. Hon mår lite bättre nu så jag föreslog att det var kanske dags att flytta till sin pappa så att hon kan söka jobb så snart som möjligt på måndag. Det kändes samtidigt som om det var dags för Kalle och mig att få tillbaka lite frihet nu när vi är på semester. Hon insåg att jag hade rätt så hon packade sina grejer och hundens leksaker och körde iväg.

Men trots "lite besvär" och allt som vi har gjort för henne kändes det konstigt nog lite tomt i huset när Angela och Sury åkte iväg. Det var faktiskt lite kul att kunna skämma bort min dotter ett tag särskilt när hennes behov var så stort. Hunden var så oemotståndligt gullig att det var rätt så roligt att ha den här i huset! Framför allt känns det bra att vi kunde skicka iväg henne med ett gott samvete därför att vi har gjort ganska mycket för att hjälpa och stödja henne. Det vore jättebra om hon äntligen kunde få bättre ordning på livet tack vare vår hjälp och vårt stöd, men dessvärre är jag mycket tveksam till det.