Det var en gång…

Av Helena Nilsson Springare, 23 juni 2016 kl 22:55, 18 kommentarer

…en man. En fantastisk man som en gång i tiden var någons son. Han var en liten och mycket busig pojke som sedermera växte upp och blev en vad man på den tiden skulle säga en stilig ung man. Tiden gick och han blev någons man. En härlig ung man som satte många unga hjärtan i brand. Men han mötte som tur var en speciell flicka och blev senare hennes äkta man. Det resulterade i att han blev någons pappa…

Pappa till två fina flickor.

De två fina flickorna fick så småningom egna barn och mannen blev morfar. Till en flicka och tre pojkar.

Flickan var jag och jag blev mannens första barnbarn. Han var min morfar. Han var min morfar i hela 42 år och idag vid lunchtid så slog hans hjärta sitt sista slag och han andades sitt sista andetag. Min morfar avslutade sin tid här på jorden och lämnade oss.

Han är i otroligt ljust minne bevarad och jag har pendlat mellan glädje och sorg idag. Glädje över allt han gav mig under mina 42 år. Sorg över att jag inte längre har en levande morfar, glädje över alla hans roliga anekdoter som vi försökt återuppliva ikväll, sorg över att aldrig mer få höra hans röst eller veta att jag nånsin får hålla hans hand igen, glädje över allt han gett mig, sorg över att tiden till slut tar ut sin rätt, glädje över allt vi delat och sorg över att han inte längre kan dela med sig av allt han visste och kunde…

Men glädjen över att han fick en dotter, som fick mig, som fått tre egna barn… är ändå det jag mest vill tänka på!! Jag är 42 år och jag har fått ha min morfar ända tills idag. Jag är så glad för det. Min morfar står för så mycket som är positivt i mitt liv och jag har så mycket att tacka honom för.

Han visste så mycket… han kunde så mycket… och jag önskar att jag hade haft minst 42 år till med honom, men jag VET ju att tiden har sin gång och att alla som föds en dag också måste dö. Så är det bara!!

Han har upplevt så mycket som vi aldrig kan föreställa oss: Livet som barn i en norrbottnisk lestadianfamilj, att som litet barn rymma från ett sanatorium där hans mamma låg svårt sjuk, att bli illa behandlad i skolan av både vuxna och barn på grund av att vara annorlunda, att förlora en storebror som litet barn, frigörelsen från familjen, livet långt nere i gruvans mörker i malmfältens karga tillvaro, livet som jägaren och väktaren ute i de lappländska skogarna… Allt det där som han berättat om, men som jag inte alltid kunnat föreställa mig…

Och nu kan han inte längre berätta mer om sig själv och sitt liv. För hans liv tog slut. Idag vid lunchtid. När jag var på jobbet och trodde att världsordningen var precis som vanligt.

Men inget blir längre som förut. Min morfar är borta och kommer aldrig mer tillbaks. Jag får aldrig mer hålla hans hand, aldrig mer skoja med honom och aldrig mer smågnabbas med honom.

Men jag vet att han har gått vidare med frid i sinnet och att han verkligen visste hur älskad han var av många människor i hela fyra generationer. Jag tror också att han gjort ”klart” överallt och att han kunde släppa taget med lugn i sin själ. Allt är gjort. Allt är färdigt!

Bilen är tvättad

Veden är klyvd och staplad

Huset är städat

Gräset är klippt

Familjen har kramats

Orden är sagda

Generna har förts vidare

Kärleken har fördubblats många gånger…

…Allt är gjort!

…Allt är i sin ordning!

Jag känner att det var helt okej att han gick… men jag kan inte låta bli att gråta och önska att jag fick hålla hans hand en gång till. Bara en endaste gång till.

Kära, älskade morfar. Jag kommer att sakna Dig! Tusen tack för allt Du gjort för mig och för att Du varit en del av de positiva krafter som gjort mig till exakt den jag är idag. Jag är Dig evigt tacksam och jag lovar att se till att saker och ting håller sig exakt så som de ska vara!

Vila i frid käraste morfar!