Sitter på en buss på väg hemåt och reser…

Sitter på en buss på väg hemåt och reser genom snörika vidder.. tänker på allt jag får vara med om i min tillvaro.. En helg på okänd ort kan verkligen liva upp tillvaron.
Igår fick jag möta och samtala med ”någon” som inte syns eller finns, men som ändå finns.. flummigt? Jo.. allt går som ni vet inte att förklara och förmodligen är det också så att vi inte heller SKA veta och förstå allt som händer och sker. Jag känner i alla fall varken obehag eller rädsla och tycker snarare att det är spännande och intressant.

För övrigt så har helgen varit lång. 31 minusgrader och en del tunga lyft har resulterat i en elak inflammation i min vänstra axel. Har inte haft så ont sen jag föddes barn tror jag faktiskt 🙁 jag var till och med tvungen att gråta igår för att det gjorde så ONT!
Men nu är jag på väg hemåt till min sköna säng, min make och hans trygga famn och smärtan är redan på väg att avta.

Livet är och förblir ett mysterium som ibland innehåller smärta för både kropp och själ, men som ändå är så underbart och fascinerande.. tack för allt jag får vara med om och TACK Måndag för ännu en ny start! Vi ses 🙂