Förlorarnas paradis, del 3, ”de fyras gäng”

Massmedia beskrev det politiska läget i Vilhelmina, efter tidigare ordförande Bengt Bergstens mediella utspel om förhandlingsbeslutet med (s)&(v), som något klart. Att PA ville samarbeta med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Precis så uppfattade allmänheten, väljarna och medlemmarna det. Även de styrelseledamöter som var helt ovetande.

Det fanns medlemmar i PA som på torsdagsmorgon (18/9) ville kräkas, gå och lägga sig och dra täcket över huvudet. Jag var en av dem. Få medlemmar från mötet kände igen beslutet, många kände sig helt grundlurade. Jag ska erkänna att jag var chockad. Vill inte gå ut eller visa mig. Vad som skett drog skam över partiet och alla medlemmar. Jag och flera med mig fick den omedelbara känslan, att efter nästa val kommer inte PA existera som parti, att detta var ingången till ett politisk självmord. Efter alla samtal, under dagarna som följde, från bestörta, upprörda, ledsna och förbannade väljare och medlemmar, bekräftade det bara min känsla.

Mycket snabbt tog en intern mejldiskussion fart. Först och främst hur saken presenterats i massmedia och hur Bergsten uttalat sig långt bortom mötesbeslutets innebörd, men lika mycket med fokus på att fullständig sekretess rådde.

Kritiken summerad:

• att ärendet inte var känt eller aviserat på en dagordning, inga styrelsebeslut eller info till styrelsen
• den tvivelaktiga massmediahanteringen, skeva framställningen i massmedia, sekretessbrottet
• ingen protokollskrivning av beslutet
• att principbeslut saknades (egentlig stämmobeslut), att beslutet indirekt togs genom att förhandlingskraven förespeglades hart när omöjligt att ro i land.
• att ge sig in i förhandlingar utan att allvarligt mena det, inte var seriöst och kunde skada bägge parter och förtroende för PA
• att varken tilltänkta förtroendevalda och fullmäktigeledamöter hade tillfrågats om inställning och eventuell medverkan i ett så ytterst tveksamt samarbete
• att förhandlingskravet att även ta viceordförandeposter var bortom förtroendemannautredningens och fullmäktiges beslut (hur kunde det bara ske? ett aningslöst spel?). En ren skandal om det skulle komma fram (ett omedelbart skäl för omtag som undertecknad förde fram).
• att förhandlingskraven inte beretts grundligt (om en förhandling nödvändigtvis skulle ske) samt att ingen förhandlingsdelegation tillsattes (av medlemmar utan eget intresse)
• att den ofta kritiserade socialdemokratiska ledningen i nämnder och styrelser skulle sitta kvar
• att möjligheterna (inte problemen) att lämna S/V åt sidan, borde bedömts grundligare, att låta väljarnas resultat återspeglas i en unik politisk situation där samarbete/samarbete ställdes på sin spets
• att valresultatet inte var slutligt fastställt, inkryssade ledamöter ej kända’
• att valresultatet tydlig markerade att väljarna röstat bort socialdemokraterna
• att en långsiktig partipolitisk risk- och konsekvensanalys inte diskuterades
• att konsekvenserna för PA som parti inte bedömdes djupare
• att Bergsten förhållningssätt på mötet, var auktoritärt (frågor ställdes flerfalt men bemöttes aldrig), av flera upplevt som närmast aggressiv i sin framtoning och att han närmast krävde att få förhandlingsmandat.
• att Bergsten i mejldebatten drog in en utmaning om ledarskapet för partiet mot undertecknad som skapade en helt onödig laddning (att leda in frågan på spåret maktkamp) och en utpressningsliknande situation som förstärkte konflikten. Här kan vi tala om negativ konflikthantering i en organisation.

En inledande reflektion kring partiets möteskultur

I PA:s partiarbetet hade en mötes- och beslutskultur inarbetats under fem års tid. Beslut togs på medlemsmöten med en tydlig strävan mot konsensus, där kompromissviljan och helheten i alla svåra och känsliga ärenden alltid hade funnit sin lösning. Respekten för avvikande mening har alltid hållits högt i PA och där vi ofta brukade säga, att ingen ska behöva gå mot sin övertygelse. Man måste på medlemsmöten få ha rätten till sin mening, reservera sig mot beslut och respekteras för detta.

Genom frånvaro av styrelsemöten hade en ”platt” organisation odlats och skapat sig själv. Vid akuta och viktiga ärenden hade vi ofta mejldiskussion eller debatt om så uppstod. De digitala mötesplatserna, där alla kunde göra sin röst hörd eller lyssna på andras förslag och åsikter, var ett ypperligt komplement, förutsatt att så många som möjligt engagerade sig. Jag tycker vi alltid snabbt fick en känsla om något var åt skogen eller på väg dit.

Denna mötes- och debattkultur i partiet var aldrig ifrågasatt utan just närmast en kultur som blivit norm. Vilket gav partiet och förtroendevalda ett större stöd i sitt politiska beslutsfattanden när vi inte haft formella medlemsmöten. Kulturen var vidöppen, öppna möten och öppna mejldebatter. Alla var med, alla hade rätt att tala, om allt till alla. Om något kan liknas vid agora, torget, mötesplatsen, talarplatsen, i det gamla Grekland, så var det detta. Vår egen demokratiska arena. Vi ska hålla detta i åtanke när vi senare i inlägget möter avskedsbrevet från Bergsten.

Avväganden i återberättelsen

Det är svårt att återge en summering av turerna, svängningarna och framför allt oräkneliga repliker. Det finns också en gräns för vad man offentligt kan framvisa, vilket kan upplevas som hänga ut, av medlemmarnas uttalande i den interna mejldebatten. Det blir därför ett ytterst selektivt urval.

Det är svårt att tala i egen sak, att hävda att man är objektiv med en avvägd dos självrannsakan, i efterdebatt och eftermäle. Min strävan att vara saklig i mejldebatten, var till sin spets driven för att minimera konfliktnivån inom partiet. Jag gav aldrig ett personomdöme utan gick på sakdiskussion, återgav analyser, belyste komplexa sammanvägningar och värderingar, för att vända ut och in på frågan och skapa förutsättningar för en linje i partiet som alla kunde ställa sig bakom. Inte som skett, att ett fåtal drev en linje få i grunden ville ha.

I retur fick jag inte mycket till sakliga svar från Bergsten, det fanns bara en praktisk väg för en stabil politisk majoritet, vilket var vår uppgift att pedagogiskt förklara för våra väljare. Men främst fick jag utlåtanden från Bergsten som att ”Tvärtemot Tommy är jag en resultatinriktad man”. Undertecknad var inte heller pragmatiskt, insåg inte hur heller hur vi skulle få största möjliga inflytande politiskt. Uttalanden som sänkte undertecknad istället för att tala om olika synsätt. Synen på massmediahanteringen som en katastrof för partiet, var enligt Bergsten absurt. Oenigheter om vad som utsagts, kring aspirerade poster, blev anklagelser mot undertecknad som framställt Bergsten som lögnare (enligt honom). Jag trodde inte man skulle behöva spela in alla samtal.

Bergsten använde också ett flera felläsningar som förevändning att motkritisera eller hävda att han bemöttes förklenande. Ordalydelserna är kristallklara vid en omläsning av mina mejl. Ett utspel om Utmaningen om ledarskapet från Bergsten var provokativt och konfliktskapade. Det fanns en tydligt utbredd uppfattning bland medlemmarna om nödvändigheten av en dementi och upphävande av förhandlingsbeslutet, inte undertecknads linje som ställdes mot partiets. Bergsten krävde också att undertecknad skulle upp på barrikaderna och personligen ta ansvar för ett sådant beslut. Ännu ett märkligt utpressande krav, det är partiet och medlemmarna som tar beslut och bär gemensamt ansvar. I sammanhanget framställdes jag också som en person som bara satt hemma på kammaren med datorn, förespeglande att jag inte gjorde en insats inom partiet. Slutklämmen från Bergsten var ett anmärkningsvärt krav: ”Jag fordrar att du ger besked om du antar utmaningen att leda partiets arbete”. Bergsten framvisar ännu en gång maktkampslinjen och kravställande. Undertecknad svarade att jag inte har de ambitionerna och om en ordförande avträder får partiet ge valberedningen uppdrag att söka efter en lämplig kandidat.

Det enda Bergsten verkligen erkände var, att vi kanske har haft lite bråttom. Han hävdar f.ö. att han aldrig gick bortom det mandat han fick av medlemsmötet. Någon självkritik på den sidan såg vi aldrig av. Summerat: jag upplevde en mängd förolämpningar och rent kränkande omdömen från Bergsten.

Jag skrev en långt sakligt förtydligande svar till Bergsten. För att reda ut alla missförstånd och förklara mitt perspektiv, vilket cirka femton medlemmar även fick tillhanda. Jag fick aldrig något svar förutom avskedsmejlet till medlemmarna.

Jag hade hela tiden i tankarna att inkalla till ett styrelsemöte, men Bergsten var beklagligtvis på annan ort alla dessa långa dagar. Det försvårade verkligen omständigheterna, då ingen ville släppa omtagsfrågan.

Jag läser Folkbladet av den 6:e oktober. Temat är röd återställd majoritet i Vilhelmina. Den nu bekräftade politiske vilden Bengt Bergsten betraktade ”blockens” jämna antal som en risk för konflikter, men ser inte alls att han själv, som vilde och partilös, är en källa till konflikter – en risk. Bergsten verkar lika omedveten att en djup konflikt fortfarande finns mellan PA och honom. Utifrån vad jag ovan beskrivit, så tror jag det är tämligen uppenbart. Med fortsättningen nedan – helt uppenbart.

Brevet till PA:s medlemmar från Bergsten

I ett avslutande avsägningsmejl till medlemmarna i PA skrev Bergsten bl.a. följande:

”…Fyra av våra medlemmar tar däremot tillfället i akt att gå ut i flera gruppmail till ett stort antal personer där man okritiskt riktar kritik mot mig. Att lämna ut information på det sätt som sker här skadar partiet men också partiordförande. Detta är en illojal handling mot både partiet och dess ordförande och visar på ett mycket dåligt omdöme. I det civila livet skulle en sådan här handling kunna rendera en uppsägning…

De fyras gäng, fyra medlemmar, skrev gruppmejl till medlemmar i en begränsad krets, som av Bergsten låter som helt vidöppen. Däremot sprider Bergsten sitt avskedsmejl till betydligt fler än medlemmar, vilket ledde till en efterdebatt där personer som endast läst slutmejlet ifrågasatte skeendet och partiet, utan att ha följt interndebatten. Bergsten slängde in en brandfackla när han slog igen dörren bakom sig. Vilket skapade ytterligare turbulens och misstänksamhet mot partiets medlemmar. Tack!

Vad okritisk kritik konkret innebar, vet jag inte heller. Flera av oss diskuterade i mejlen förhandlingsbeslutet i kretsen av aktiva medlemmar och styrelsen. Vi anklagas i ett läge där partiet är på väg mot politiskt självmord, för att ”lämna ut information” som skadar partiet (vi själva som debatterar) och partiordförande. En debatt, en räddningsmanöver, som enligt Bergsten var illojal och omdömeslös mot oss själva, mot partiet och dess ordförande. Att vi som debatterat öppet riskerade uppsägning, vi borde få sparken. I det civila livet. Det tackar vi också för!

”…Man tar sig friheten att både vara åklagare, domare och bödel i samma person. I alla civiliserade länder ges den anklagade möjlighet att lämna sin version över vad som inträffat. Dock inte i detta fall då ingen av dessa fyra mailförfattare ger ordförande tillfälle att bemöta den kritik som framförs innan man offentliggör sina mail…”

De slutomdömen Bergsten gav var hårda. Han buntar ihop alla fyra så ingen kan undgå kritiken. Samtidigt får just alla fyra samma hårda kritik. Det var förvisso en skarp debatt och mejlväxling, men att undertecknad skulle agerat åklagare, domare och bödel, var helt bortom min uppfattning om meningsutbytet. Bergsten hade alla chanser att bemöta alla mejl, de var inte ogörligt många, han kunde mött upp på måndagsmötet han inkallat till.

I den platta föreningsorganisation, utan styrelsemöten, som Bergsten bidragit till att upprätthålla, skulle nu ingen tala öppet inför övriga. Utan kritik endast riktas personligen till ordförande och formfelet (som måste komma från ett helt annat parti med en helt annan värdegrund) räcker för att insinuera att flera i partiet agerat som i icke civiliserade länder. Offentliggör!? Är det att skriva inför femton medlemmar?

”…De anklagelser och insinuationer som riktats mot mig kan jag leva med men jag har svårare att acceptera den skada som man genom sitt handlande tillfogar partiet…”

Återkommande är att flera medlemmar tillfogar partiet skada, är illojala mot partiet och ordförande. Med misstro och en oförsonlig attityd, nästan hat, skriver Bergsten om de fyras gäng. Så blir den inre kretsen anklagad för att nästan hata också. ”Parterna” ska skiljas åt, med en svidande omdömeskritik mot partiets medlemmar, men närmast utan konkreta exempel.

Det sista provet utstod vi i partiet inte, vi dög inte, vi klarade inte av kommunikationen, hanterade formaliteterna felaktigt, vi skadade vårt parti och vår ordförande, vi var närmast hatiska. Och vi gjorde fel. Förstod inte Vilhelminas bästa. Och skadade partiets handlingsmöjligheter. Vilket vi inte heller förstod.

När jag nyligen läste igenom mejldebatten, för att skriva färdigt del 3, slås jag av att Bergsten skriver mycket nedsättande, det är rent förolämpande. Anklagelserna är allvarliga, vilka enligt mitt förmenande finns föga grund för. Omdömena från Bergsten betraktar jag som både förolämpande och förtalande mot undertecknad. Övriga medlemmar får svara för sig.

När de fyras gäng fått sin beska medicin, levererade Bergsten sedan beslutet att lämna alla uppdrag för Politiskt Alternativ, framför allt ”..med hänsyn till partiets intressen…” och avslutade med ”Med förhoppning om ett gott slut på denna bedrövliga tillställning önskar jag er alla lycka till i ert politiska arbete”.

Idag är det inte så få i partiet som undrar, hur kan man sedan bli politisk vilde, om Bergsten ville visa hänsyn till partiets intressen. Att önska oss lycka till i vårt politiska arbete, blir ännu ett slag i ansiktet, när Bergsten själv berövar oss chanserna till ett väsentligt inflytande. Ett dubbelt svek. Så slog han igen dörren och kontaktade inom kort allehanda massmedia för en personlig lansering av sitt eventuella vildeskap.

Det är i det här läget, man ska återkoppla till horden anonyma på kommentars- och tyck-till-sidor som utmålat ärendehanteringen som oprofessionell, orutinerad och att man förespeglar att PA behandlat Bengt Bergsten illa. Ja, vem är det som behandlat vem illa? Kanske bara en rättslig prövning enligt BrB 5 kap §§1-3, Om ärekränkning, återstår för att se vad lagens råmärken tillåter i en diskussion, oavsett om den sker inom en sluten krets eller inte.

Avslutande sammanfattning

Den bärande tanken i Bergstens resonemang handlar om ett majoritetsförhållande måste skapas för att skapa stabilitet i den nya situationen. Och att bara ett alternativ återstår, då måste man ta det. Det är den vägen Bergsten beträder. I en egenhändigt tillsnickrad pragmatism som bygger på att PA : ”..tar de beslut som vi anser gynnar partiets politik på bästa sätt och därmed medborgarna i Vilhelmina.”

Där inget av den politiska historien, majoritetens tillkortakommanden eller valresultatet sett från väljarnas utslag, har någon större betydelse. Utan där realpolitisk makt är målet. Oavsett partipolitiska, demokratiska och faktiskt samhälleliga långtgående konsekvenser. Den skiljelinjen kom inte förrän allt sattes på sin spets. Då begrep jag hur flertalet medlemmar och Bergstens syn inte harmonierade alls. Det var inte samarbetssvårigheter utan djupa meningsskiljaktligheter i grundsynen på offentlig makt och partiers syften, medel och hur partiprogram skulle förverkligas.

För mig vad ”dödläget” snarast en fantastisk utmaning om en ny majoritet skulle prövas, likt en regering i riksdagen, med majoritetsutslag i fullmäktige. Föll detta, då skulle lottning infalla i alla nämnder och styrelser, kring politisk majoritet där. Här, i detta unika läge, skulle det utkristalliseras, vem som samverkade och samarbetade på bästa sätt under kommande tider. Föll även detta, då finns nyvalet som lösning. Det är detta som för mig var och är väljarnas utslag. Att inför Vilhelminaborna och respektive partier visa och bevisa att man utan en entydig majoritet kan styra och leda Vilhelmina kommun, för medborgarna och framtidens bästa.

Man kan då inte köpslå med makten och ge valet stora förlorarare makten åter, då har man satt de demokratiska spelreglerna ur spel. Visat väljarna sitt förakt. Visat valresultatet sitt förakt. Fullbordat genom att nu använda en politisk vilde som majoritetsbrygga och till och med sända denne vilde upp till andre viceordförandeposten i kommunstyrelse. Med vilket förtroende gör man det? Med vilka konsekvenser?

Forts följer i del 4, ”den långa marschen”