Lappland – det stulna landet – en påminnelse med anledning av Samefolkets dag

Idag, den 6:e februari, är det samernas nationaldag, i vissa fall eller länder även kallad Samefolkets dag. En påminnelse om den koloniala historien.

Odlingsgränsen framstår ibland som ett mysterium. Kring begreppet ställs ofta frågan – går det inte odla väster om den? Men gränsen var en senkommen åtgärd, för att inga fler nybyggen skulle anläggas bortom denna och markerna enbart användas till renbetesland. Det var intentionen.

Den provisoriska odlingsgränsen drogs 1867. Riksdagens beslut blev en kunglig skrivelse i december detta år, om ”bestämmandet av en provinsiell gräns mellan kulturland och fjällbygd”. När odlingsgränsen fastställdes 1890, förstår man att det var just senkommet, redan 1815 togs det första nybygget upp i Dikanäs och fler långt upp i fjällen.

I Kittelfjäll fick inte lappskattelandinnehavarna insyna nybyggen. Länsstyrelserna hade tagit över häradsrätterna och år 1800 är en brytpunkt i synen på ägande. Tidigare betraktades innehavaren som ägare av lappskatteland, så länge denne betalade skatt. Lappskattelanden, i vad som kom att bli Vilhelmina, ägdes av enskilda samer och samiska familjer, med exklusiv nyttjanderätt med renbetesrätt, jakt- och fiskerätt. Lappskattelanden kunde ärvas, säljas eller bytas bort. Men i Matsdal iddes inte landhövdingens utsände få medgivande från dalgångens samer, så det blev nybygge och en framväxande by. I en fjälldalgång där kornet knappt gick i ax.

Det tycks som rena lotteriet, men ”lapp ska vara lapp”-politiken lyser igenom, samer ska inte vara annat än nomadiserande renskötare, enligt myndigheterna, Ett synssätt som blev norm i slutet av 1800-talet. Skogssamebyar och jakt- och fiskesamer sågs varteftersom som en avart. Än mer avvikande var att odla jorden och bli bofast, då fick man välja att bli ”svensk”. En effektiv statlig assimilationspolitik som även ställde samer mot renskötande samer och i sin tur ställde nybyggare mot renskötande samer.

Stormaktskonflikterna spädde på med tvångsförflyttningarna av karesuandosamer. Omflyttningarna skapade turbulens i dåvarande lappbyar och var en ytterst plågsam flytt för många. Unionsupp-lösningen 1905 gav sedan upphov till en märklig eftergiftspolitik där lappkodicillens grund (1751), om gränsöverskridande renskötsel, vittrade bort och samer på svensk sida förlorade omfattande renbetesområden andra sidan riksgränsen. Den forne diplomaten Lars Norberg beskriver detta på ett förträffligt vis i ”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur”. Fortfarande är ”vi” långt ifrån en renbeteskonvention som ger urfolket sin rätt. Att inga gränser finns i sameland.

Att odla pären invid en fyrkantig stuga vid fjällvistet kunde leda till att en same allvarligt ifrågasattes som same, med därtill följade ”privilegier” hotade (för rättigheter ersattes succesivt genom rennäringslagen 1886, 1898 och 1928, med privilegier). 1928 försvann lappskattelanden. Lantmäteriets förrättare var sedan delaktiga att stryka bort begreppet ur rullorna, en gång för alla, strax efter andra världskriget. Statlig revisionism i full blom. En erövrande epok avslutades som kan summeras i uttrycket ”det oblodiga slagfältet”.

Till slut var det endast renskötande samer som bibehöll ”privilegier” – på sin ursprungliga mark med urminnes hävd. Den s.k avvittringen/laga skifte var ett delmoment i att upplösa lappskattelanden och avstyckade mark till nybyggarna. Värdefulla områden, t.ex. med fallrättigheter kring forsar och älvar, tillskansade sig ofta kronan. Det är mycket av denna process som historikern Lennart Lundmark belyser i ”Stulet land”. Hur staten stal marken från samerna. Stulet land som staten idag förvaltar. Sveaskog har nyligen presenterat en försäljning av skogsegendomar i Lappmarkerna öster om odlingsgränsen. Samma sak där, är det inte i egentlig mening häleri Sveaskog sysslar med, försäljning av stulet land?

Under avvittringsfasen uppstod sedan en mängd olika nya kategorier mark, kronoparker, domänreservat och kronoöverloppsmarker m.m. Fjällägenheter kom till pga olagliga bosättningar, men hur kan man kalla ett samiskt nybygge på samiska lappskatteland för olagliga? Allt beroende på vem som äger blicken. Kronan har kunnat mycket. Under den statliga myndigheten Lappväsendets tid reglerades renskötselverksamheten hårt under lappfogdarnas styre (som avvecklas 1971 i och med renäringslagens införande). Genom samebyar som ekonomisk föreningar och ny rennäringslagstiftningen sopade man bort kvarlevorna av en bred samisk kulturform i ett forna sameland, som ersattes med rennäring – en renodlad näringsverksamhet: Vilket flertalet svenskar betraktar det som idag, som vilken näring som helst. Statens förvaltning av sjö och land skapar uppfattningen att det just är staten som äger och alltid har gjort, landet ovan odlingsgränsen. Men staten har inga fångesthandlingar, därmed inga lagfarter. Rättighetsuppfattningen har nötts och nötts, ner till en illusion att det är samerna som tär på majoritetssamhället och ”svenskarna”. När saken historiskt är annorlunda. När rättigheterna för samerna, just grundar sig i urminnes hävd och urfolksrerkännandet.

Men vad var det i grunden som gjorde att de forna innehavarna och ägarna av lappskattelanden inte fick nyttja sitt land som man ville? Vad var det som legitimerade de av konungen utfärdade lappmarksplakaten1673 (plakatet av 1695 förtydligages tonvikten på jordbruk och boskapsskötsel med synsättet att samernas näringar var förenbara med kolonisatörernas, den s.k. parallellteorin). Landshövding Graans enträgenhet att få till stånd kolonisering är ett mynt med två sidor, vilka än idag spökar. Att befria samerna från slavlika pålagor och se till att kronans gruvor får sitt manfolk för att stärka statskassan. Känns det sistnämnda måhända igen?

Det finns stråk av eftertänksamhet efter samernas flykt undan sina tvångsåtaganden och umbäranden kring Nasafjäll silvergruva. Att kolonisatörer kanske vore bättre skickade att bringa hem rikedomarna, i detta Lappland som skulle kunna bli Sveriges Indien. För att stärka krigskassor och härar och stormaktsspel. Och paradoxalt nog var befrielse från knektutskrivning och skatt som skulle locka nya bosättare genom lappmarksplakaten. Mindre känt är att första plakatet av 1673 var orsaken till att rensköteln inom sinom tid kollapsade i Kemi lappmark. För svedjebruket avtog inte oavsett nya plakats fortfarande tänjbara förordningar.

När man kastar ett getöga på markområden ovan odlingsgränsen, är de skiftade nybyggenas mark och allmänningen (i sig en historia att diskutera) närmast marginella. Mitt bland alla fritidshus, allteftersom förvinnande bofasta och övrigas bopålar vilar en inställning, detta är en del av Sverige, där några i periferin uppfattas vara samer. Notera bilden på statens områden (blåmarkerade). Då förstår man att den marken har ett mycket bestämt syfte vilande på historiska och urfolksmässiga grunder.

Renskötselrätten är en egendomsrätt, enligt rennäringslagen, som motsvarar och är lika stark som äganderätt. Samer är enligt regeringsformen erkända som ett urfolk. Men hur många är inte ättade från samiska nybyggare? Så hur borde samiska rättigheter se ut? Staten bär en oerhörd skuld som delat upp samer och renskötande samer och ställt de förstanämnda närmast rättslösa under långa tider.

Få känner till att före 1751 endast fanns endast samer i vad som senare blev Vilhelmina socken. Få känner till att det 1752 fanns en (1) nybyggare – i Råsele. I många socknar var samer de första nybyggarna. I Vilhelmina t.ex. Tresund, Storsele eller Dajkanvik. Liksom den första nybyggaren i Åsele. I Gafsele slog finska nybyggare ner bopålårna precis som i Örträsk – Lycksele lappmarks första nybyggare. Men synar man idag nybyggarnas bakgrund framträder att betydligt fler var samer än vad man ansåg för några decennier sedan. Men oavsettt bakgrund summeras vid sekelskiftet 1900 drygt 6500 invånare i Vilhelmina. Befolkningen närmast exploderade i slutet av 1800-talet. Samer befanns sig vara en en bedövande minoritet som genom ett trollslag.

Var detta avsikten med statens kolonisation? Att kolonisera ett ofantligt område, Lappland, att ta över alla tillgångar, göra dem till sina? Oavsett avsikten, så blev det följden. I successiva rättsliga stegvisa anpassningar. Med vilken rätt skedde detta, då man betraktat samerna och deras lappskatteland som eget territorium där uppbörden och skatten garanterade deras ägande?

Elsa Laulas skrift ”Inför Lif och Död” avtecknar den snabba förändringen och stora inverkan på det samiska samhället och traditionalla näringsfång. Ett eget land, Sápmi, var en av hennes tankar. Men det var hundra år för sent. Ändå var Laulas kamp mycket betydelsefull och inte en ögonblick för sent, utan en av gnistorna till starten av den etnopolitiska mobiliseringen som gjorde motvärn mot statens kolonisation, gränslösa rofferi och diskriminering. Utan denna mobilisering hade förmodligen det samiska samhället varit betydligt mer ansatt och eroderat idag. I ljuset av statens syn, med nomadiserande renskötsel som något som kommer dö ut. Där det moderna, det industrialiserade samhället med enhetskultur, lyste så mycket starkare. För beslutsfattarna i riksdagen.

I lappmarksplakaten finns andemeningen kvar, nybyggare ska inte inkräkta på samernas näringar. När upphörde kraven på nybyggarna?

Detta var en ”kort” generaliserad beskrivning målad med bred pensel (ett och annat sakfel har säkert smugit sig in precis som tolkningarna kan vara fler än mina). Under 1800-talet ses samerna både som en exotisk och underlägsen kultur, där rasistiska och diskriminerande inslag duggade allt tätare mot slutet av århundradet och 1900-talets början. Kronan hade då förstått vilka otroliga tillgångar som fanns i Lappland. Skogen, vattenfallen och malmen. Mycket har staten tagit, konfiskerat, eller som många tolkar det, stulit på ren svenska.

Ursäkten från jordbruksminister Annika Åhnberg 1998 till samerna räckte inte långt. Det vore dags att inte bara tala om en ratificiering av urfolkskonventionen ILO-169, utan hur den ska genomföras i praktiken för att inte utesluta samer och samiskättade i stort. Men också finna en modell för hur övriga bofasta och nybyggarättlingar inte ska få sina rättigheter försvagade samtidigt som samiska rättigheter stärks. Det går om fantasin tillåter. Om viljan finns. I kommuner och riksdag. Om man också hanterar statliga markegendomar på ett klokt sätt i Lappland. Sveaskogs försäljning borde läggas på is till dess en ny utredning om hur ratificeringen av  ILO-169 ska genomföras i praktiken.

När pendeln slår tillbaka, då är frågan, vem äger egentligen Lappland, vem har rätt att fördriva och förpassa samerna till marginalen. Ännu en gång få dem att maka på sig. Jag tycker alla ska ställa sig den frågan. Och söka större kunskap och bilda sig en uppfattning på saklig, historisk och rättslig grund.

Rekommenderad läsning:

”Stulet land” av Lennart Lundmark

”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur” av Udtja-Lasse (Lars Norberg)

”Lappväsendet” av Patrik Lantto

”Från skattemannarätt till nyttjanderätt” Nils-Johan Päivio

”Lappskattelanden på Geddas karta” av Gudrun Norstedt