Ugglan ska sova…

Idag var det dags för mamma ugglan att säga tack och godnatt och börja andas in den sövande narkosgasen. Vi har väntat ett tag på denna operation. Att veta att det är "något" (i.e tumör av okänd karaktär) som växer i skallbenet är inte en rolig vetskap. Man vill veta VAD och gärna VARFÖR.Så efter lunch åkte jag upp för att vara vid hennes sida och för att få vetskap om vad i tusan det är som växt och tryckt mot synnerven.

På plats låg ugglan i en säng och var vaken. I pannan hade hon en stor svart pil ovanför vänster öga. Jag kastade fram zyx så fort jag kunde men hon var inte alls öm i halsen! Vi satt där och höll varandras händer. Båda oerhört glada och lättade att det var över. Hennes syn var intakt och dom hade fått bort ALLT. Och det bästa av allt var att det bara var ett osteom. Vilket innebär en bentumör.

Jag tänker så ofta på hur tacksam jag är att jag har människor i mitt liv som jag älskar. Att jag har min familj. Det har varit så mycket känslor nu senaste tiden. Att vara hos bror, att krama om honom, hans barn och min svägerska rör mig oerhört. Det är sällan vi ses men det betyder så mycket. I hjärtat finns inga avstånd… Jag har ett fåtal riktigt nära vänner som jag skulle gå genom eld och vatten för.

Å med jämna mellanrum, genom hela livet, tycks den där Cancer, Tumör, Sjukdom, Olycka komma och hälsa på. För varje sådant besök, hos någon jag älskar, eller hos mig själv inser jag att det är bara nuet vi har…. Nuet är allt. Det är ju väldigt märkligt att alla dessa tunga besök gör att livet ändå blir ljusare och mer fyllt med glädje-EFTERÅT! Det är en paradox men ändå så självklart!

Nu hoppas jag att mamma-ugglan får en bra och lugn natt -någonstans mellan dimma och verklighet och att hon kan komma hem imorgon. Gissar att både kisse och Gummi-Tarzan hoppas på det! Själv är jag så himla glad och nöjd i detta nuet. Har jobbat helg, sett två Bond-filmer och förhoppningsvis blir det bio i veckan.

Det är väl just det som är så innerligt charmigt med livet. Ena stunden sitter man på en pall i hallen och gråter och är rädd att någon man älskar ska dö och i nästa funderar man på om man ska ha en liten eller mellanstor popcorn till filmen… Livet får vara precis hur det vill, kontrasterna är underbara!

//a

Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>