Det var en gång…

Det var en gång en man och kvinna som tyckte att det var gulligt att förlova sig på alla hjärtans dag.

Två veckor senare kom mannen på att han ville bo i TÄLT! 

Konstigt nog, kände inte fästmön för att flytta ut i tält, i Norrland, i snön, med barn!

Så han flyttade! -Förlovningen varade således inte många dagar. 

Det kommer aldrig komma en alla hjärtans dag då jag iNTE kommer tänka på detta bisarra spektakel, kasten mellan känslorna och det orimliga i hela snurren.

Det har inte hänt mig, men det har hänt -På riktigt! Och kvinnan som slutligen kastade förlovningsringen i älven kan inte ens yppa detta högt då ingen tror att det är sant! (Jag var dock med när ringen kastades, tror vi skålade i champagne eftersom hon då fått ordning efter kaoset!)

Idag kan jag och ringkasterskan skratta så att tårarna rinner åt det hela! Lite äldre, klokare och sjukt mycket krassare. 

Man överlever (bevisligen) det mest bisarra även om man i stunden behöver bli matad energibars för att orka andas!

Nu skall här inhandlas näsdukar, och sedan hoppas jag på en kram i afton -Det är mera hållbart än ringar som flyger i älven!

//a

PS: Min älskade vän <3 Du förtjänar all glädje, lycka och kärlek i livet! Jag tycker, än idag, att du var stark, modig och KLOK som sa NEJ till ett liv i tält! Skål! Kram!!