Att rida sina vilda hästar…

Nu är måttet rågat!

Sista dagarna har varit sisådär -illamående har den effekten på mig! Avskyr att må illa.

Så idag kände jag att nu får det vara nog, när inte ens piratos hjälper mot illamående då får man ge sig på HÅRET. Så jag har färgat om kalufsen. Nu är det nog med ljusa slingor som inte är jag, det hör inte till min naturliga färgskala. Så jag blev mörk igen… Å röd… Känns långt mer ”jag” än blond! Märkligt att just rött  kan kännas mera naturligt. Ännu mera konstigt att många redan hunnit konstatera att jag ”ser ut som mig själv” igen…

Sedan har jag snudd på kastat undan alla sommarkläder i en kartong och stuvat undan, blev ju inget av detta år! Har tagit fram MiN färgskala. Har liksom insett att jag inte är någon färgsprakande pralin utan just en rund svart piratos! Mina vita snygga byxor vågade jag ha på mig EN gång denna sommar -EN! Varför? För jag är livrädd för att få fläckar -För jag kan liksom inte vara elegant, jag är mera rulla i gräs och göra snöänglar på vintern! No more vita byxor för min del alltså.

Insikterna haglar tydligen.

Å det slår mig, hur märkligt det är att man liksom konstant måste komma ihåg att ”knyta ihop sig själv”. Kanske är det dom ”gröna perioderna” som gör att jag känner? Ni vet, i värld där man skall tänka och ständigt vara så fruktansvärt rationell, är det viktigare än någonsin att känna. Hinna känna inåt.

När jag känner mig dålig/sjuk kommer lätt paniken, alla rädslor krypande, alla känslor av misslyckande och alla dom där mörka baksidorna som är en naturlig del av livet men som vi så ofta… eller i alla fall JAG bara sopar undan och tänker… ”Jag får ta det en annan gång”. När man än en gång inser att en bra attityd och positivt tänkande inte hjälper utan man blir ta mig tusan grön ändå!!! Ja då kommer en expressdykning ner i mörkret! In i känslorna, in i kaklet, da core.

Men nu har jag gråtit. Jag har snutit mig och svingat mig upp i sadeln igen.

Det är ingen vild galopp, utan mer en loj väldigt fridfull skritt i det känslomässiga landskapet, upp mot ljus och värme.

Håret, det tycks alltid hänga på håret. Det trollade inte bort illamåendet men det fick mig att känna lugnet, för ibland måste man få knyta ihop in-och utsidan annars faller vi banne mig isär!

//a

2 kommentarer

  1. Malin

    Oj så bekant det du beskriver. Världen liksom rasar då man inte mår ok. Man måste få ligga i de där groparna ibland och sedan kravla sig upp då man legat klart.

    • Anna Holgersson (inläggsförfattare)

      Det är som att man blir så öppen och sårbar i dom lägena! Tack för din kommentar, kram //a

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>