Ensamkommande flyktingbarn

Av , , 1 kommentar 27

 
Ett par tre gånger per termin har vi plenifria veckor vilket betyder att det inte är några aktiviteter i kammaren. Då har vi möjlighet att jobba mer på hemmaplan och att göra en del besök runt om i länet.
 
För någon vecka sedan var det dags igen och jag åkte runt som en tätting, besökte företag, organisationer och träffade en mängd spännande människor. Men det starkaste intrycket fick jag på ett boende för ensamkommande flyktingbarn.
 
När jag kommer in i allrummet ser jag tre unga pojkar, i 15-årsåldern, sitta i en stor soffa framför en tv. Det doftar mat i lokalen, kryddig mat och en förnimmelse om att det strax är middag. En av pojkarna sitter nära en av de anställda, lutar sitt huvud mot hennes axel samtidigt som han blundar och hon mjukt stryker hans hår. Jag blir alldeles tagen av ögonblicket och det var så mycket värme, omtanke och trygghet i just den gesten.
 
Jag och mina kollegor sätter oss i soffan och för ett samtal med de tre pojkarna och strax kommer fler av ungdomarna och personalen dit. Vi blir bjuda på kaffe och möts av leenden och nyfikna blickar. Pojkarna eller kanske hellre de unga männen, kommer från olika länder – några från Afghanistan och Somalia. Vissa har varit där några månader och trevar sig fram på svenska, men med gott mod. Andra har varit där i åtta-nio månader och behärskar språket imponerande bra.
 
Vi pratar om drömmar, skola, fritid och kompisar – men inte om dåtid. Inte om det som varit och som gjort att de slutligen hamnat just här. Vi får veta att två av pojkarna i soffan kommer från samma stad i Afghanistan, men att de inte kände varandra innan de kom till boendet. Inte undra på det – staden de kommer ifrån har fem miljoner invånare och det är sannerligen en kontrast till det lilla samhälle där de nu bor.
 
En av dem berättar stilla, men leende, att han trivs bra med skolan och att han älskar att spela fotboll. Då får han lära känna fler och sedan tillägger han att han trivs med att bo här och att det är bra att ha så nära till skolan. En annan ung man, som kommer från Somalia, skiner upp som en solstråle när han samtalar med oss. Han berättar att han vill gå gymnasiet, barn- och fritidsprogrammet, och jobba med barn och ungdomar. Han skojar och har glimten i ögat och skrattet är aldrig långt borta.
 
Ytterligare en ung man sitter i soffan. Han tittar mest ned i sin famn och när jag frågar om han går i skolan säger han att han slutat med både studierna och fotbollen sedan en månad tillbaka. Det är så tungt just nu säger han kort och blinkar bort en tår som uppenbarar sig i ögonvrån. Jag funderar tyst om vad han kan ha varit med om – vad som gjort att han och de andra kommit hit. Vad är deras historia? En av hans vänner, som uppenbarar sig bakom soffan, viskar tyst till mig att den unge mannen ifråga inte fått något beslut om uppehållstillstånd ännu.
 
Oavsett tårarna, skratten eller leendena – så har alla lämnat sitt hemland, sin familj och har ett öde som är obestämt. Mina tankar vandrar helt plötsligt till min egen mormor och mamma och deras upplevelser av krigets och kommunismens Polen. Jag slås av hur tur jag haft som fått så många möjligheter i Sverige. Och jag är också stolt över Sveriges roll som fristad för människor som flyr från länder och kulturer, som av olika anledningar inte är lika tillåtande.
 
Plötsligt vankas det middag och det är dags för mig att bryta upp och säga hej då. När jag går ut genom dörren känner jag så starkt att det här är en historia jag vill berätta, en historia som behövs som en reaktion på de alldeles för enkla sanningar som presenteras i olika sammanhang.

* Det här är en av mina krönikor som idag finns publicerad i tidningen Västerbottningen

1 kommentar

S ”affärsplan” för ungdomar

Av , , 1 kommentar 21

 

Ofta hör man socialdemokraterna kritisera regeringen för att göra för lite för att motverka ungdomsarbetslösheten. Det är naturligtvis fruktansvärt att så många unga människor är utan jobb. Det gör att det blir svårt att planera sin framtid, svårt att få lån och flytta hemifrån. Det här är en fråga som inte är enkel att lösa, men den står högt på många politiska partiers agenda och det är bra.
 
Det jag däremot förundras över, är hur Mikael Damberg i partiledardebatten säger att regeringens satsning på sänkta arbetsgivaravgifter för unga inte har gett något resultat. Enligt Damberg skapar alltså den sänkta arbetsgivaravgiften inga jobb för ungdomar och att det därför inte är någon fara att höja avgifterna. Därför föreslår S i sin skuggbudget (eller "affärsplan" som de också vill kalla den) att man ska fördubbla arbetsgivaravgiften för unga under 25 år. Men samtidigt ska de kompensera kommuner och landsting för detta. Varför ska de kompensera om det inte betyder något elller har gett resultat? Det ville Mikael Damberg inte svara på. Inte heller ville han svara på frågan varför S vill kompensera offentlig sektor för detta men inte näringslivet??!
 
Svaret som Damberg inte ville ge, är att fördubblad arbetsgivaravgift för ungdomar ger stora konsekvenser för kommuner och landsting som har många ungdomar anställda. För att ungdomarna ska kunna stanna kvar på sina jobb måste kommuner och landsting antingen spara på någonting annat eller säga upp dem. Om man fördubblar arbetsgivaravgiften för unga i offentlig sektor innebär det samma sak i privat sektor och med samma konsekvenser som följd. Enda skillnaden är att S i sin skuggbudget, eller "affärsplan", vill kompensera kommuner och landsting för något som enligt dem själva inte gett resultat. Samtidigt så väljer man bort att kompensera näringslivet för samma sak…
 
Är det någon som får detta att gå ihop?
1 kommentar

Många kvinnor drar det största lasset hemma

Av , , 1 kommentar 23

En ny undersökning från Lunds universitet visar att kvinnorna fortfarande drar det tyngsta lasset i hushållet och är de som stannar hemma med sjuka barn.

Nästan 60 procent av de tillfrågade kvinnorna  i undersökningen (och som lever i par där båda jobbar heltid) tycker att de tar det största ansvaret när det gäller städnining, tvättning, disk och att ta hand om barnen. Trots att båda föräldrarna jobbar heltid tar männen mindre ansvar i hemmet än deras kvinnliga partners.

I undersökningen framkommer även att männien i högre grad än kvinnorna är nöjda med ansvarsfördelningen av hushållssysslor. Det handlar enligt undersökningen inte bara om en rättvisefråga, utan även en hälsofråga. Alla behöver egen tid och risken för hälsoproblem blir större om man inte får ta igen sig.

Personligen blev jag ganska överraskad av siffrorna. Visst, att det tidigare varit så här är jag medveten om, men att det är lika illa nu när allt fler jobbar heltid är riktigt illavarslande.

För att det ska bli mer jämlikt i hemmet är det också viktigt att det blir det på jobbet. Att kvinnor är hemma i allt högre grad när det gäller t ex vabbandet beror delvis på att män ofta tjänar mer än kvinnor, men det är nog också en fråga om att det inte är lika acceptabelt och vanligt att män är borta längre perioder från jobbet när det gäller just vård av barn och föräldraledighet.

Undersökningen pekar också på att företag och organisationer måste bli mer moderna arbetsgivare för att bli attraktiva. Här är jämlika villkor och en positiv inställning till anställda med barn en viktig förutsättning.

Vad tycker du? Vad tror du den här snedfördelningen beror på? Det skulle vara intressant att höra din åsikt som läsare.

Trevlig dag till er alla!

/Heléna

1 kommentar

Så länge hoppet finns, är allt möjligt

Av , , Bli först att kommentera 25

 

Tidigare i veckan hade jag förmånen att gästföreläsa på Umeå Universitet och ha en frågestund med ett 60-tal elever som läser A-kursen i statsvetenskap. Min roll var att prata om det praktiska arbetet i riksdagen och politik i praktiken. Jag berättade bl a om utskottsarbetet (i näringsutskottet) och hur mitt första möte krockade med de "traditionella" reglerna. Ersättare (som jag var då) får ett begränsat utrymme att prata och det förstod jag inte då, men ganska snabbt efter det mötet :o). Jag tog även upp hur en "vanlig" vecka kan se ut, relationen med media och den utmaning som jag upplever som den största – att få ihop hjärtefrågor från länet med den nationella rollen i partiet och som en del av en Allians. För det mesta går det bra, men ibland är det en rejäl utmaning.

Frågorna jag fick från studenterna var intressanta och spetsiga och det var riktigt roligt måste jag säga. Jag fick bland annat frågan hur C ska höja sina opinionssiffror. Jag tror att en lösning är att vi måste vara tydligare med vår egen politik så att vi inte drunknar i Allianssamarbetet. Även om vi ingår i en fyrklöver måste väljarna få veta skillnaden.

Ibland när jag behöver lite styrka tittar jag emellanåt på bilden som ni ser nedan. Så länge hoppet finns, är allt möjligt :o ).

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Sossepampfasoner!

Av , , 4 kommentarer 41

Idag har det varit partiledardebatt i kammaren. Den var intensiv och intressant på många sätt, men det jag reagerade på var att socialdemokraternas företrädare Mikael Damberg inte begärde replik på Annie Lööf. Det känns för mig mycket märkligt att han valde att replikera på både Björklund och Reinfeldt, men ignorerade Lööf.

Precis samma sak gjorde Juholt och på samma sätt gör Stefan Löfven då han nu ett flertal gånger tackat nej till debatt med Sveriges näringsminister!

Detta är en härskarteknik som är under all kritik och som herrarna Damberg, Juholt och Löfven verkligen anammat i praktiken. Man kan verkligen undra om herrarna ifråga använder samma teknik mot kvinnorna i sitt eget parti?

Vad beror det här på då? Förmodligen kan man gissa sig till att det är någon uttänkt strategi som går ut på att de bara vill mäta stjärtfjädrarna med större partier och ignorera de mindre. Sedan är jag övertygad om att det även handlar om att Annie är en stark och ung kvinna. Jag vet att det är lätt att säga detta, men den här typen av fasoner återkommer ständigt och ofta mot kvinnor. Men hur det än ligger till så hör dessa härskartekniker inte hemma någon annanstans än i papperskorgen!

 

4 kommentarer

Vägpaketet i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 25

Igår tog jag del av Umeåpaketet i praktiken. I mörkret lyckades jag köra mot Dorotea istället för till centrum i den nya rondellen på Ersboda :o ).

Förutom det lilla irritationsmomentet med felkörningen, så känner jag mig glad och (trots all Jante) rätt stolt över att Maud Olofsson och Åsa Torstensson (tidigare infrastrukturminister, C) lyckades driva igenom satsningen och det redan efter två år vid regeringsmakten. Ofta hör man att det aldrig blir några raska beslut i politiken och just därför känns det extra roligt att satsningarna i Umeå blir verklighet så pass snabbt.

Lennart Holmlund säger i en tidigare blogg: ” det är efterlängtat men det var egentligen meningen att det skulle ha varit klart för ungefär 15 år sedan”. Ja, med tanke på att S satt vid makten från 1994 till och med 2006 kan man ju undra varför de inte prioriterade frågan?
 
Tycker att det kunde vara konstruktivt och trevligt om Lennart Holmlund riktade ett tack till Maud och Åsa och Centerpartiet :o ). Det lär ju knappast hända, men man får vara glad ändå.
 
Bli först att kommentera

Göran Persson – centerpartist?

Av , , 5 kommentarer 44

Igår var jag på ett spännande seminarium i Skellefteå – ”Norrland 2012” som handlade om hur vi kan ändra mediebilden av Norrland, innovationsmöjligheter och infrastruktur.

Vi hör ständigt att allt måste vara samhällsekonomiskt lönsamt – men vad är det som är samhällsekonomiskt då? Ofta pratas det eller skrivs det om att det finns för lite människor i norra Sverige och att det är därför det inte är lönsamt att i allt för hög grad bygga ut ny järnväg. Andra för fram argument som handlar om att infrastrukturinvesteringar är av största vikt för godset – för skogs- och gruvindustrin som bidrar till landet Sveriges försörjning. Anledningarna för t ex en Norrbotniabana är väl en kombination av flera saker – både bättre godstransporter, möjlighet till större arbetsmarknadsregioner och ett hållbart klimat, men framför allt handlar det om att vi bör ge hela Sverige liknande möjligheter att utvecklas!
 
Huvudtalare på seminariet var Göran Persson som bland annat höll tal om att hela Sverige behövs och här kom han in på just Norrbotniabanan.
 
Även om jag inte håller med om allt som han tycker rent politiskt och allt som sades under talet fanns det en del poänger och den viktigaste var den om Norrbotniabanmans betydelse:
 
- En gång i tiden drog vi elledningar över hela landet – över älvar, genom skogar, över berg – till varenda liten stuga. Inte gick det att ”räkna hem”. Inte var det lönsamt. Men i ett så välmående land som Sverige ska alla ha rätt till el.
 
- Om kustjärnvägen slutar i Umeå skickar vi signalen att hela regionen norr om Umeå inte är lika mycket värd som resten av landet, att den bara är tärande.
 
- Banan behövs – för att hålla ihop hela landet!
 
Jag började till och med fundera om inte karln gått och blivit centerpartist på äldre dar – vid åtminstone tre tillfällen sa han att ”hela Sverige måste leva” och pratade ivrigt om bönderna, skogen, glesbygden och Norrland. Kom osökt att tänka på det gamla uttrycket: ”När fan blir gammal blir han religiös” :o ).
5 kommentarer