”Äntligen” ropade Gert Fylking ironiskt när litteraturpristagaren korats.
Jag tycker fortfarande det är roligt även om jag själv oftast känner till dem. Jag älskar den typen av humor även om jag ibland kan stå på mottagaränden av den. Om jag själv någonsin skulle göra något liknande så skulle jag själv högljutt beklaga mig över att det aldrig är någon man känner till som vinner nobelpriset i Kemi. Det är ju fördjävligt.
Äntligen går dock priset till Louise Glück, en poet som många säkert inte känner till men nu kommer att göra det. Det är bra.
Louise Glück är en Amerikansk poet och själv så tilltalats jag av två saker när det gäller hennes diktning. Kopplingen till mytologi och till psykoanalys. Dom som förstår sig på menar att hennes symbolspråk gör att man kan läsa dikterna på olika nivåer, man behöver inte alltid koppla det till ovannämnda. Läsningen är ju något subjektiv, så även min.
”I bland är en cigarr bara en cigarr” sa någon till Freud
”Men oftast är det en penis” svarade denna.
Men åter till Louise Glück och ett exempel ur hennes diktning (lite taget ur sitt sammanhang ur dikten Paradis från diktsamlingen Ararat)
”Men jag vet. Likt Adam
var jag den som föddes först.
Tro mig, man läker aldrig,
man glömmer aldrig värken i sidan,
det ställe där något togs bort
för att skapa en annan människa”
Det är roligt med en poet som nobelpristagare, det är också roligt att lyfta poesin. Det är poesi som jag tror att många kommer att ropa ”Äntligen” efter att dom läst.
Senaste kommentarerna