The Fisherman av John Langan

Den här boken kom ut 2016 och är inte översatt till Svenska. Jag fick mejl om den (så kan det vara i biblioteksvärlden). Tydligen måste jag läsa den. Den är ”Lovcraftiansk” och jag gillar Lovecraft så kör till.

Boken börjar inte med någon svindlande hastighet. Vi följer Abe som förlorat sin fru, det finns en tyngd och ett depressivt mörker kring förlusten (som det såklart oftast är) och Abe försöker hitta någonting som kan få honom att känna någon sorts livslust igen. Han börjar fiska. När en arbetskamrat hamnar i en liknande situation börjar de fiska tillsammans. De döda familjemedlemmarna finns närvarande men, och här kommer det mer Lovecraftianska elementen in, platsen som dom fiskar på har en djup och skrämmande historia. Nu ska jag sluta sammanfatta handlingen men vad man bör veta som läsare är att det är lite av en ”slow burner”. En stor del av berättelsen är en återberättelse av vad som skedde på platsen tidigare och här så sparar inte författaren på detaljerna.

Om jag gillar det?

Ja. Som berättargrepp så är det inte förrän man bryr sig om människorna och lever sig in i berättelsen som det börjar krypa under skinnet på en. Jag gillar den. Boken är också väldigt älskad, men John Langan är inte någon Stephen King eller Neil Gaiman. Även här är jämförelsen med Lovecraft ganska korrekt faktiskt. Ganska mycket utrymme ges åt någon karaktär som inte bidrar så mycket till historien, det skapar en känsla av realism men ibland kan det också vara som att lyssna på då en gaggig släkting berättar en historia. Jag höll på att skriva att John Langan kanske inte kommer att vinna några litterära priser men i likhet med Stephen King och Neil Gaiman så har han faktiskt vunnit Bram Stoker priset för just den här boken. Så tji fick jag.

Så en riktigt bra bok om man gillar skräck/fantasy i Lovcraftstil. Några riktigt krypande och snygga scener men en ibland lite utdragen berättarstil. Det är ett medvetet stilgrepp som jag uppskattar även om jag faktiskt få skumläsa en aning, jag tror inte riktigt att det är för alla bara.

Du kan låna boken här:

https://www.minabibliotek.se/work/the-fisherman?id=279a3e78-a833-913d-1967-860d2b74bb55&queryId=b638e0eb-1532-4bf2-a78a-532e95adde85&resultIndex=0

Hur mycket ska en bibliotekarie läsa?

Många kollegor som jobbar heltid och exempelvis har småbarn lever med en konstant känsla av att underprestera. Den insinueras att man ska läsa ganska mycket men det är inte alltid att man gör det.

Man har inte tid.

Många tror kanske att man får läsa på jobbet och det kan man få, men i praktiken är det väldigt lite. Kanske om man ska göra något särskilt (exempelvis bokprat för högstadiet) men även då är det svårt att på något sätt få läsa allt man behöver läsa på arbetstid.

Man har inte tid.

Något som det faktiskt inte talas om så mycket är att det inte alls är säkert att man är intresserad av att läsa bara för att man är bibliotekarie. Det är kanske lite som att svära i kyrkan men jag känner nog en hel del som tänkt sig en karriär på forskningsbibliotek eller universitetsbibliotek och som hamnat på folkbiblioteket. Chefer har en tendens att komma från andra verksamheter och, även om man är bibliotekarie, så är det ju inget krav.

Men som du, kära läsare, kanske förstår så skaver detta lite. En hel del om jag ska vara ärlig.

Hur ska man kunna göra reklam och stå upp för läsning om man inte själv läser? Om bibliotekarierna inte läser, är vi som samhälle inte lite illa ute då?

Något annat man diskuterar är hur mycket av sin egen personliga läsning man är tvungen att dela med sig av? Lite integritetskränkande (och kanske nervöst) kan det kanske bli? Och om man ska jobba med något, ska man inte då ha förutsättningarna att göra det på sin arbetstid?

Så här funderar jag:

Jag är en läsare. Det är en stor del av min personlighet och det har gett mig otroligt mycket och jag har en genuin önskan och tanke om att dela med mig av det överlevnadstipset.

Det är lite omodernt att påstå att läsningen skulle vara bättre än andra medier men i sådana fall är jag omodern. Jag tycker man ska stå upp för långsam information som kräver reflektion och eftertanke. Du utvecklas mer som människa av att läsa Ranelid än att se människan i något kändisprogram.

Nu har vi börjat med ett litet internt projekt som kallas #väckboken.

Det är egentligen riktat mot barn och ungdomar men lyckligtvis är jag ju ganska ungdomlig och kan väcka böckerna som är lite i det högre åldersspannet.

Så ambitionen är att skriva lite mer djupgående om minst en bok i månaden här på bloggen och kanske göra en liten extra insats med några serietips.

Dom andra på biblioteket har fått lite liknade uppgifter. Lite fler bilderböcker på sociala medier och, även om #väckboken är riktade mot barn och unga, så måste vi bli bättre på att vara läsande förebilder.

Det borde vi ha tid till.

Klart att man som bibliotekarie känner sig lite tjatig ibland. Att läsningen sjunker hos ungdomar är ett problem men precis som många andra problem så är argumentet ”Det är nyttigt för dig” inget som biter.

Jag tror fullt och fast på att får folk att läsa och ”att röra på sig” kräver samma pedagogik.

Vi vet i grunden att det är roligt.

Man mår bra av det.

Alla har inte samma förutsättningar och smak. Alla måste få chansen att hitta sin sak.

Här tror jag att bibliotekarier skulle kunna ta lite större ansvar. Dela med sig lite mer av det vi älskar.

Under 2023 så kommer vår duktiga bibliotekarie Anna att tipsa om en bok i månaden på Facebook.

Jag kommer att tipsa om en bok i månaden på instagram och jag försöker också att göra 52 recensioner på seriealbum per år på Goodreads.

För er som är intresserade av just serier och ungdomslitteratur så har vi både ett instagramkonto och ett Goodreadskonto. Båda finns under namnet nerdmaling.

Våra mer ”ordentliga” konton kan man hitta genom att söka på Nordmalings bibliotek.

Jag ska också klämma ur mig lite fler blogginlägg om just böcker. Nu ser jag egentligen mest fram emot den här:

Nu har jag inte läst den är men den återföljs av rubriker som

”Allt du har lärt dig om historien kan vara fel”

Vilket jag vanligtvis slår lite bakut inför. Behöver vi mer ”Experterna har fel, rymdvarelserna har byggt pyramiderna” tokerier?

Boken är skriven av arkeologen David Wengrow och ”anarkisten” och antropologen David Graeber och efter att ha sett lite intervjuer så väcks mitt intresse. Det är ganska mycket som är intressant, bland annat urinnevånarnas påverkan på västerländsk idéhistoria.

Det är, som jag förstår det, inte några banbrytande nya upptäckter utan boken verkar visa på perspektiv kring historia som jag är intresserad av.

Och att läsa är att växa som människa och ta till sig andra perspektiv. Oavsett om jag håller med eller inte kommer det här att vara väldigt intressant läsning.