Att vara bibliotekschef är ett väldigt värdigt ämbete med rötter i den påvlig bullan Ad Decorum Militantis Ecclesiae från 1475 och den franske bibliotekarien Gabriel Naudés bok  Advis pour dresser une.

Förr i tiden krävdes det att man kunde flera språk, bland annat latin, men numera verkar det duga med lite vadsomhelst och ibland kan det kännas som att man behärskar endast ett språk med nöd och näppe (ett och annat stavfel kan slinka med i bloggen).

Jag har ju tidigare utövat mitt nästintill heliga litteratur och kulturuppdrag från mitt kontor bakom soptunnan i närmagasinet men nu har jag blivit uppgraderad och fått ett nytt fint kontor. Men det saknas en skylt som signalerar hur värdig jag är:

Man borde ha en skylt där det stod ”bibliotekschef”?

Dock så kostar skyltar pengar och jag är inte så värdig att jag har tänkt betala för det.

Under en anställningsintervju blev jag tillfrågad om en specifik arbetsuppgift (den handlade om att klistra etiketter) och jag sa att det lät fruktansvärt tråkigt och undrade om man inte kunde lura skolbarnen att göra det.

Jag fick inte jobbet.

Fast nu är jag ju tryggt anställd så kanske kan man lura barnen att måla en skylt?

Jag kanske ska utlysa en tävling om vilka som kan måla bästa bibliotekschefsskylten?

Med tanke på hur ofta jag städar (och hur bra jag trivs) så kan den skylten komma att hänga ovanför dörren i all evinnerlig tid. Tänk att få skapa ett konstverk som överblickar kommunens kulturcentrum med dess mest ärorike förkämpe svingandes litteraturens svärd under? Vilken ära.

Fram till dess att värdighet/skylt-frågan är löst är jag öppen för förslag (som är gratis)

 Ja, det kan man ju undra. Bakgrunden är att en före detta anställd skrev ett längre inlägg på Facebook om hur man på XXL sport och vildmarksvaruhus bestraffade anställda genom att bland annat beordra armhävningar.

Det är inte ok (för att citera statsministern)

XXL:s vd Per Sigvardsson är ingen dumsnut utan inser att man på sociala medier har uppmärksammat en företagskultur som kanske inte är alltigenom sund och att detta kan komma att kosta dem pengar, bad om ursäkt, rättade till problemet och så mycket mer kanske man inte kan kräva?

I Umeå fick en praktikant mod att säga ifrån, förhoppningsvis kommer det att ske en sorts lokal repris och vi blir alla förhoppningsvis lite visare?

Att sociala medier har en sådan påverkan skrämmer oss chefer (nja kanske inte mig personligen) men beskrivningen av arbetsförhållanden är inget nytt. Dock kanske den litterära formen något mer djupgående.

Det kommer en hel del ny arbetarlitteratur nu, är man intresserad så har en väldigt attraktiv man skrivit en mycket bra artikel för tidningen BIS som man kan ladda ner här (artikeln är i slutet av tidningen)

https://foreningenbis.files.wordpress.com/2017/09/bis-3-2017-compressed.pdf

Som man kan se på bilden så finns både serier och barnböcker med och representerar moderna arbetsbeskrivningar och fler kommer.

Jag hör ibland att man beklagar sig över yngre anställda. Dom ställer krav. På arbetsintervjun kan det hända att den intervjuade vågade sig på att fråga vad företaget kan göra för hen.

Detta är ju egentligen helt underbart. Och uppskattar inte chefen detta så får man hoppas att den yngre generationen är skrivande både på sociala medier i bokform.

För mig är arbetslitteraturen en viktig komponent i bibliotekets demokratiska uppdrag och något vi prioriterar både i skyltning och sociala medier.

Aktuell just nu är denna bok:

Bilden är för övrigt från bibliotekets Instagram (så nu kan jag göra reklam för två saker samtidigt). Följ oss på Instagram, följ människors arbetsliv i bokform och kämpa för biblioteken som den plats där den lilla människans får ordet.

Två universitetsbibliotekarier och en folkbibliotekarie gick in på en bar:

”Jag har hand om bibliotekets historieavdelning” sa den ena universitetsbibliotikarien och smuttade på sin daiquiri. Den andre universitetsbibliotekarien fnös fisförnämnt. ”Jag är minsann specialiserad på fransk skönlitteratur” hen borste bort lite imaginärt damm från axeln.

Folkbibliotikarien svepte nervöst sin öl och stirrade nervöst ut över baren. ”Det var väl ingenting” sa hen ”Mitt bevakningsområde är världen”

Ok det är världens tråkigaste vits men har ni sett världen? Alltså hela världen, inklusive strängteori, barr, astronomi, stickning, myror…. Det finns hur mycket grejs som helst. När vi köper in litteratur så bevakar vi samtliga vetenskapliga områden plus skönlitteratur för både vuxna och barn och på många olika språk. Det är mycket som ryms inom konceptet ”Precis allt”. Finsk mincraft-adventure för barn till exempel:

Visste ni att det finns mjau-forskare? Dvs forskare som har lyckats får medel för att undersöka vad katters mjauande betyder. Det vet jag mer eller mindre ofrivilligt eftersom jag omvärldsbevakar kattböcker.

Små bibliotek har samma bevakningsområde som stora bibliotek, oftast bara med mindre budget och sällan tid för inköpsmöten. Det har man på större bibliotek men dom köper ändå in allt (om det är ett stort bibliotek) så ibland blir man lite avundsjuk. Jag menar hur svårt kan det vara att bara trycka på köpeknappen? Vi får minsann slåss för våra avdelningar.

Oftast så löser vi på små bibliotek omvärldsbevakningen och de litterära samtalen (och slagsmålen) på fikat, vilket gör att man kan dra följande slutsatser:

1 Vi fikar inte egentligen utan vi jobbar (fast det ser ut som vi fikar)

2 Att jobba på bibliotek och inte vara intresserad av litteratur måste vara en alldeles egen cirkel i Dante Alighieri reseskildring.

Så egentligen så borde vi fika mer? Jag skriver det skämtsamt men om man verkligen brinner för sin kvalitetsdeklaration och för litteraturen så måste man skapa samtalsformer för litteratur, vetenskap och kultur. Precis som att man också som bibliotekarie hela tiden måste jobba med kompetensutveckling, få utbildningsmöjligheter osv.. De senaste månaderna har jag fått mitt bästa input från personalen. Det var rörande att få veta mer om den här boken:

En självbiografisk bok av en ensamkommande flyktingpojke. I boken följer vi Gholams farofyllda resa från hemlandet och hur han upplever det när han kommer till Sverige. En bok om att kastas mellan hopp och förtvivlan, en bok som berörde mig även om jag inte har läst den utan bara fått den återberättad för mig under fikat.

Nästa vecka tänkte jag plita ihop en text om hur det egentligen går till när vi köper böcker på biblioteket, det kanske är en sån där grej som är mer intressant för bibliotekarier än vad det är för er andra? Men som man sa i Malå när jag var ung: Den enes finöl är den andres fulöl.

Se fram emot nästa spännande inblick i den fartfyllda bibliotekstillvaron.