Jag gillar Pölsan. Det är inte min favorit men jag gillar den.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför jag inte älskar den. Jag tror att det beror på att det tydligaste temat i boken är skrivande, skrivprocessen och sanning kontra fiktion. Det liknar faktiskt lite något som jag själv sitter och skriver på så kanske är det avundsjuka? Det är ingen som kan göra det bättre än Torgny Lindgren. Eller så är det för att det är något jag jobbar med och därmed blir lite less på ämnet?

Hursomhelst

Romanen tar sin början i slutet av andra världskriget då  berättarrösten, notisskrivaren, får sparken då han bara hittat på och aldrig skrivit ett sant ord. ”uppfinning och fabulering och hjärnspöken får under inga omständigheter befordras till trycket!” som chefredaktören uttrycker sig när det uppdagas.

Det hindrar inte notisskrivaren , som för övrigt åldras baklänges, att skriva på hemmet. Det blir en metaberättelse där vi följer notisskrivarens berättelse som tillslut skrivet så mycket att det blir besvärligt för kommunen. Det är inte så lite kulturkritik och satir även mot jakten mot bästsäljare (någon säger nått i stil med att nog vore det väl ändå bra att skriva så att folk förstod. Jo det vore det nog).

Särskilt intressant är lögnen att sätta i förhållande till slutet av Hummelhonung. Är livslögn något vi som människor måste ha för att överleva och bli hela? Det finns en religiös aspekt i det hela där fantasi är något större än det världsliga, där han kämpar för rätten till sin egen världsbild och för Torgny verkar detta vara starkt förknippat med begreppet nåd:

Samtidigt så sker en parallellhandling där vi följer Maser och Högström som jagar den optimala Pölsan. Pölsan är en symbol för nästan allt tror jag. Livet. Kärleken. Skapandet. Att det just är pölsa som får vara den ultimata metaforen är den typiska Lindgrenska humorn.

Boken fylls av underbara karaktärer som även här är någon sorts magisk norrländsk unik värld som bara är helt fantastiskt. Bertil som är tvådelad men sidorna identiskt lika och som verkar leva fullkomligt. Kanske en symbol för den gammeltestamentliga guden? ”Jag var här från början” säger han vid ett tillfälle. Han blir utanför treenigheten i stugan i alla fall. Bertil behöver inte andra människor, konst eller musik? Han uppgift verkar vara att kontrollera människorna i byn.

En underbar karaktär i alla fall.

Pölsan är både ett argument för frihet och fantasi samtidigt som man behöver släppa på kontrollen som läsare för att få ut så mycket som möjligt av boken.

Igen kan jag tycka att det hör vore en utmärkt bokcirkelbok?

Jag kan objektiv tycka att Pölsan är ett mästerverk men det är inte min favorit av Torgny Lindgrens böcker. Kanske är temat kring skrivandet för nära, eller så är det kopplat till mina egna skriverier?

Vad är det egentligen för idé att skriva något om detta då det aldrig skulle kunna vara ens en hundradel så bra som det här?

Jag njuter av orden, beskrivningarna och boken som helhet. Inte lika bra som Hummelhonung eller Ljuset (som det iof var ca 100 år sedan jag läste) men ändå fantastisk.

När jag som barn läste serien watchmen så förvånades jag över att serien var uppbyggd av motsatser och speglingar. I superhjälteserien finns en piratserie som speglar handlingen i serien, hjältarna är uppbyggda i motsatspar etc..

Nu kanske jag är den enda i hela världen som kopplar ihop Torgny Lindgren med superhjältar men min poäng är att jag redan tidigt fick en förståelse om att en historia kan handla om andra saker än vad som exempelvis ryms i en sammanfattning av handlingen. Jag kan också känna lite oro över att många läser boken precis som en vanlig serietidning om uttrycket ursäktas. Det vill säga: Boken handlar egentligen inte om en kvinna som tar hand om två bröder, dock är tolkningen väldigt öppen och beroende på läsaren (även om det finns vissa teman).

Torgny Lindgren skrev egentligen inte allegoriskt. Inte i den meningen att en viss symbol betyder en viss sak. Det är mer djupgående teman om exempelvis gudsbild, sjukdom och nåd och i dessa ”Stormetaforer” är man fri att göra sin egen tolkning.

Innan jag går in på vad boken egentligen handlar om så vill jag vara tydlig med att det här kanske är det bästa jag läst någonsin. Det beror säkert på att berättarrösten tilltalar mig lite extra p.g.a. av att den är något bekant. Det här är alltså en av mina topp 5 böcker någonsin.

Jag älskar den. Det här är en bok som jag önskar att alla kände till och ville läsa.

Ett mästerverk helt enkelt.

Men alla tycker olika. Jag kopierar en sammanfattning av handlingen ur bokblommans recension:

”Huvudpersonen är en medelålders författarinna som åker till en liten håla i Västerbotten för att hålla ett föredrag, och sedan stannar kvar där som inneboende hos en cancersjuk, illaluktande, äcklig och störd man. Som granne har han sin bror och sitt största hatobjekt, som också ligger för döden, är illaluktande, äcklig och störd. Där är hon alltså. Hon tvättar, fixar och donar, runkar av sin hyresvärd, slickar i sig vätska från broderns bölder och lyssnar på deras sinnessjuka berättelser.
Fan vad perverst! Jag kan inte hitta på så mycket annat att säga faktiskt.”

Så det är klart att man kan uppleva boken lite olika. En del läser in någon sorts samhällskritik(?), eller fortsätter på temat syskon (se källor här längst ner).

Torgny Lindgren skriver i ett mytiskt ”Lindgrendskt” (?) Västerbotten där parallellerna till fantasy eller magisk realism inte är så jättelångt ifrån varandra.

De två bröderna (Hadar och Olof) är varandras spegelbilder. På något sätt har dom växt upp som motsatser men också som spegelbilder av varandra. Hadar har cancer, Olof ”har hjärtat”. Dom tävlar om vem som ska överleva den andra  men någonstans förstår man att det egentligen är omöjligt, kanske är dom båda samma person rent av?

Kanske växter dom upp och skapar sig själva i motsatsförhållande till varandra?

Hadar är mager, Olof fet.

Hadar äter bara salt, Olof bara socker.

Dom delar på ett husdjur som går mellan gårdarna, den ena påstår att katten är en hona, den andre att det är en hane. Efter ett tag börjar författarinnan att gå mellan gårdarna och speglar i sin tur Olofs hustru Minna som båda har legat med och har ett barn tillsammans med (men man vet inte vem som är fadern).

Samtidigt skriver författarinnan en bok om ett helgon, som också på något sätt speglar henne. Nu är det ett tag sedan jag läste religionsvetenskap så en del av de religiösa tolkningarna kanske går mig förbi? Men det gör inget. Jag skrattar högt när hon säger att helgonen inte kan vara en riktig människa, ha ett eget hus (eller något liknande). Det är en hint om att ingen av dem ska läsas som verkliga människor.

Någon beskrev bokens handling som en ängel som reser ner i dödsriket, för mig är Hadar och Olof en mytisk figur/ figurer.  Kanske en spegling av människans olika sidor, som författarinnan måste sammanföra?

Vill man tänka riktigt stort är det en bok om världsalltet. Det finns egentligen bara de där två stugorna i boken/universum.  Hadar och Olof är varandra, sonen blir Hadar (eller blir han Olof?) och konflikterna är av episka nästan bibliska proportioner (man bygger en gigantisk mur) samtidigt som det är så litet och så obetydligt. Bara två gårdar i Västerbotten.

Jag vill inte avslöja slutet men lögn, död och förening är ledord som man kan tänka på.

Det är dumt att komma med pekpinnar, alla har rätt till sin egen tolkning men kanske måste man förstår att den inte är skriven som realism. Det är en underbar bok om man tillåter sig att tänka och fantisera.

För mig så är detta en utmärkt bok att ha med i en bokcirkel eller bara ett bra tips om man vill utmana sig själv och läsa en av Sveriges absolut bästa författare.

Källa:

Hummelhonung

En helt annan ingång till boken:

” Hummelhonung, den beska sensuella romanen om en fet och en mager bror som ligger och avskyr varandra och bara väntar ut den andres död, kom ur tanken på det särade Öst-och Västberlin. Med den djupt bildade ironikerns underdrift konstaterar han att får man en sån idé på förmiddagen skrivs icke romanen på eftermiddagen.”

https://sverigesradio.se/artikel/5571250

https://www.expressen.se/kultur/uddlos-strid-i-fransk-hummelhonung/

Nu följer en lång text om något jag inte förstår mig på.

Mode.

Vad det nu än må vara för bakomliggande diagnos som jag bär på så är en av det mest konkreta effekterna att jag inte förstår mig på mode och egentligen inte kan klä mig.

Observera att det här är ingen pik eller kritik mot någon annans sätt att klä sig bara mitt perspektiv.

Mode är ett kulturellt uttryck men sedan 1500-talet (killgissar) har det i alla fall i Europa funnits en föreställning om att mode är ett uttryck för individuell personlighet.

Klädstil är också ett att uttrycka känslor eller samhörighet.

Undermedvetet kanske jag vill identifierar mig med arbetarklass i alla fall verkar jag helst vilja ha jeans och sliten t-shirt( i Sverige tror jag inte det finns något etablerat begrepp för arbetarklass stil men i Storbritannien använder man ”chavs” )

Det är svårt för mig att förstå modevarumärken.

Själva ordet kommer från engelskans ”brand” vilket I sin tur syftar på ”att bränna”. Dvs det cowboysare gjorde för att markerade sina djur för att kunna identifiera dem.

Ett varumärke är egentligen inte bara kopplat till en produkt, det försöker också sälja attityder och känslor men framförallt grupptillhörigheter.

De flesta reklamer (enligt min mening) blir någon sorts ”följa John” där en känsla av samhörighet skapas med andra personer som är kopplade till varumärket ofta med en äventyrlig livsinställning bra karriär och såklart mycket pengar och hög social status.

Jag har ingen av dessa attribut.

Inte så konstigt att ungdomar följer trender förresten, inte heller så märkligt att kläder som har starka associationer med hög levnadsstandard oftare bärs av personer som önskar ha det snarare än dem som faktiskt har det.

Det blir lite rörigt i mitt huvud. För mig är det ologiskt att ha en Adidas tröja men jag gillar ost och kex så en tröja som uttrycker en del av min personlighet, exempelvis en tröja som det står ost och kex på, skulle fungera.

Därav alla dessa T-shirts med seriefigurer som jag knallar omkring med.

Att klä sig inför gymmet är väldigt bekymmersamt för mig.

Det är märkligt för mig att vara en reklamskylt för exempelvis Adidas. Det jag råkar komma ihåg om just Adidas är att det egentligen är ett tyskt skomärke som var ultrarasistiskt och använde Hitlerjugend för att komma igång med skoförsäljningen.

Obs jag lägger ingen värdering i att ha på sig Adidas nu. Jag har säkert någon tröja liggandes jag säger bara att ovanstående ställer till det för mig när jag ska klä mig. (Amerikanarna tog för övrigt över fabriken som bossades av två bröder efter andra världskriget, den ena brodern skapade dock ett eget skomärke ,Puma, så nu har jag sabbat det skomärket också) Det behöver egentligen inte vara brott mot mänskligheten, det räcker ibland bara att känna till att skomärket Nike har tagit namnet efter den grekiska segergudinnan Nike.

Jag har svårt att identifiera mig med varumärken antar jag?

Jag vet ju egentligen inte riktigt heller vad det står för.

Valet av just gymkläder , de kläder som uttrycker någon form av åsikt istället för varumärken kompliceras av det aningen juvinila uttryckssätt som i alla fall Facebooks algoritmer rekommenderar mig.

Jag kan ju inte ha en byxa som påstår att jag på något vis är farlig. Tänk om någon förväntar sig något av mig exempelvis vid ett rån.

Men en byxa med texten ”grinar ibland till disney filmer ” finns ju inte.

Än en gång: Jag har inga som helst åsikter om andras kläder. Men jag tycker att det är bra att vi diskuterar saker som attityder. Manliga kanske i synnerhet.

Men även hållbarhet.

Nu ligger HM i blåsväder men det kommer att gå över. Så länge vi inte ändrar attityden så kommer det alltid finnas lågprismärken som har negativt påverkan på både miljö och utnyttjad arbetskraft.

Bibliotekets uppgift:

Vi har hållbarhetstema, hållbarhetsvecka med klädbytardag (i september) men för mig är det mer kopplat till attityder.

Att få människor att allmänt bara fundera över sig själva, sin plats i världen och hur vi fungerar.

”Inte Science fiction” hör jag förvånansvärt ofta från både låntagare och kollegor.

Oftast vet man inte riktigt vet vad Science fiction är. Den vanligaste association är Star Wars (som för övrigt är fantasy eller Space Opra om man nu vill bråka om var saker ska stå) men eftersom jag nu gjort ett lite större inköp av just Scifi så kommer en liten lektion med medföljande tips 🙂

Jag räknar Frankenstein av Mary Shelley som den första science fiction romanen. Det handlar alltså om vetenskaplig spekulation i skönlitterär form. I fallet Frankenstein ställer man frågan om vad som skulle hända om man med ny teknik (år 1818 var detta elektricitet) kunde lösa dödens mysterium. En del bråkar med mig och hävdar något annat. Exempelvis Tidsmaskinen av H.G Wells eller något tidigare som kom innan vi ens hade vetenskap. Det är viktigt att poängtera att jag har rätt och alla andra fel men att gränsen diskuteras.

En bok jag brukar rekommendera på biblioteket (och som många ungdomar faktiskt gillat ) är Blommor till Algy skriven av Daniel Keyes (man kan behöva söka upp den engelska versionen). Den spekulerar kring vad som skulle hända om vi artificiellt kunde öka vår (och i boken en funktionsnedsatt mans) intelligens. Den tar upp tema som vad intelligens är i förhållande till att vara människa.

Mörkrets vänstra hand av Urusla le guin har också varit omtyckt. Den utforskar bland annat könsroller i en äventyrsberättelse.

Ovanstående är tips på ”mjuk” scifi. Dvs böcker som spekulerar i  samhällsvetenskapliga ämnen. Min personliga favorit är boken Oryx och Crake (och böckerna som kommer efter) skrivna av Margaret Atwood. Där är hon inne på många temat som är viktigt för vårt samhälle varav miljöfrågan är en.
Hennes bok Tjänarinnans berättelse har man för övrigt fått springa ner i magasinet och hämtat till x antal unga tjejer som (lyckligtvis) intresserar sig för farorna med samhällsutvecklingen och/eller serien på HBO. (Om man ska vara jättenoga vill Margret Atwood skilja på scifi och spekulativ fiktion men men … )

Exempel på ”hård” science fiction där man kanske fokusera mer på spekulation kring tekniskt utveckling är Andy Weirs böcker. Hans bok Project Hail Mary är den bästa boken i genren som du aldrig hört talas om. Annars är han mest känd för boken ensam på Mars som också är väldigt bra.

Jag tycker nästan det är ett praktexempel på bra scifi som egentligen har fokus på att underhålla, äventyr samtidigt som den tar upp stora frågor (men det är en personlig preferens).

Andra underhållande böcker med lite fart i är Ready Player One av Ernest Cline (finns på svenska) Enders spel av Orson Scott Card och Avgrundav Jeff VanderMeer (samtliga finns filmatiserade)

Jag får så väldigt många inköpsförslag av ungdomar (som är engagerade i booktok ) och ibland tänker jag att om man verkligen vill stödja ungdomars läsning så skulle man supporta biblioteken genom att låna från booktok hyllan. Här är några förslag på engelska som verkar bra och populära:
The Three-Body av Liu Cixin. The Murderbot Diaries (serien) av Martha Wells (den har jag läst, är förvånade bra förresten) Nnedi Okorafors böcker (några finns på svenska) Ancillary Justice av Ann Leckie.

Som i fallet med skräck så känner jag mig själv som kapten stofil. Jag gillar mest gammal skåpmat som Asimovs böcker, Philip K Dick etc.

Jag älskar Ray Bradbury och sitter på en massa spännande information som att hans fru var från Dalarna men det är en liten avvägning kring hur mycket man får tråka ut människor.

Philip K Dick är nästan nästan ett eget blogginlägg. Kulturrådet ger oss en massa böcker men biblioteken är skitdåliga på att lägga in dem. Det är lite synd om mig eftersom jag även här sitter på en massa onödig kunskap som bränts in i mina synspser. Exempel:
”I Am Alive and You Are Dead” är ett citat från boken Ubik. Det är både en titel på en riktigt bra biografi om Philip K Dick skriven av Emmanuel Carrere samt en skiva av Orphans & Vandals. Jag tycker att musiken låter lite som hans litteratur (länk till Spotify i slutet )

Vad jag önskar att folk kände till är att Karin Boye har skrivit en fantastisk dystopi (Kallokain) och nobelpristagaren Doris Lessing var ju också en science fiction författare vilket man kan ha i åtanke innan man fnyser åt genren. Det är förresten förbjudet att inte nämna Kazuo Ishiguro om man nu ska lyfta fram prisbelönta och erkända författare.

Jag har fått en massa förslag av kompisar som gillar scifi. Mycket är klassiker som jag själv gillar.
William Gibsons ”Neuromancer” och Frank Herberts ”Dune” är populära (den senare finns som film och på serieteket).
Iain M. Banks ”culture” serie verkar intressant (men jag har inte läst den)
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Culture_series

Jag har köpt in en massa klassiker på engelska som kommer snart. Mångs väldigt gula 🙂
Det är från serien SF masterpice (länk från science fiction bokhandeln längst ner) Bland annat Old Man’s War av John Scalzi.

I den så har USA blivit frånkörda i rymdkapplöpningen av länder som Indien, Kina etc.. Dom styr kolonierna och när man i västvärlden fyller 75 får man chansen att kämpa som soldat för kolonierna. Jag minns serien som jäkligt kreativ och den tog också upp teman som rasism, kolonialism men också tid och tidsförskjutning. Ska nog läsa om den.

På tal om kreativ. Roger Zelazny är ett geni. Vad sägs om scifi baserat på Buddism och hinduistiska gudarna?

Jag skriver själv Science fiction. Här är ett lektörsutlåtande från en novellsamling som nog inte kommer att bli utgiven på ett bra tag (men bara så man får lite koll på vad jag skriver):

” En välskriven novellsamling 19 239 ord. Samlingen påminner mig om tv-serier som Black mirror och kortfilmsserien Love, death, robots. Språket vardagligt, gott och framåtrörelsen är genomgående bra. Det finns vissa partier som har ett för blommigt språk, men det är enkelt åtgärdat med hjälp av en av förlagets redaktörer.

Här är mitt omslag med författarnamnet blurrat:

Hoppas att ni kommer och lånar lite scifi på bibblan och om du skriver eller vill ge ut en novellsamling så kontakta mig 🙂

Trevlig sommar

länkar:

https://www.sfbok.se/produkt/lord-of-light-89974

Jag känner att jag hamnat lite i en nisch när det gäller skräck.

Det är ofrivilligt men jag känner mig också uppskattat då det inte verkar vara så många bibliotekarier som har det som expertområde.

So here goes

Mitt favorittips till nybörjaren är Evig natt: en arktisk spökroman av Michelle Paver. Den är bra, kort och svalkande (nu när det är sommar). Paver är en underskattad författare, säker pga hon är mest känd för sina ungdomsböcker (ni som har läsande barn känner säkert till Bronsdolken med flera).

En annan författare som jag tror många skulle älska även om man inte ser på sig själv som en sträckläsare är Alma Katsu. Hennes grej är historiska romaner fast med övernaturliga inslag med dragning åt skräck. Jag gillade boken Hunger som egentligen är en Western. Man följer ”The Donner Party” (googla) och deras kamp mot vad det nu är som förföljer deras karavan.

De mest populär skräckförfattarna på bibblan är såklart Stephen King (jag gillade the outsider och kan slöläsa de mesta av hans böcker) och förstås John Ajvide Lindqvist ( Jag rekommenderar människohamn).

Det jag önskar är att folk i alla fall kände till är Joe Hill. Stephen Kings son, men bilda en egen uppfattning om honom. Boken En Hjärtformad ask av just Joe Hill är egentligen de bästa Stephen King boken som inte ens är skriven av Stephen King.

Mats Strandberg har skrivit två böcker som jag tror att många skulle gilla: Hemmet och Färjan. Eftersom jag läser så mycket inom den här genren så kanske dom känns lite formulär 1a (det kan också exempelvis Stephen King göra) men det är bra böcker.

Mina personliga favoriter är ofta inte överdrivet älskade av mina låntagare.

Shirley Jacksons bok ”Vi har alltid bott på slottet” är antagligen den bästa boken på ditt bibliotek som ingen lånar. Ta bara och gör ett lån på den och kolla vad det är.

Lovecraft (han är lite knepig men låna en novellsamling och läs en novell. Jag rekommenderar The outsider ) eller låna den fina illustrerade Chuthulu vaknar.

Nämner också Anders Fager som jag tycker är Sveriges bästa skräckförfattare men då är vi inne på mer obskyra saker.

Vad andra brukar gilla:

”Flickan med gåvorna” av Mike Carey. Det är egentligen en zombiefilm i bokform. Jag tyckte den och uppföljaren ”Pojken på Bron” var ok men många låntagare har älskat dem.

Dean Koontz gillar många. Jag gillar hans Frankenstein (tre böcker) och Odd Thomas men det är egentligen inte så jättemycket skräck. Precis som Guillermo del Toro och Chuck Hogan bokserie som börjar med ”Släktet”  så är det snarare bara bra fantasy (dvs de är klart att det är skräck men inte skräck man egentligen blir rädd av. Odd Thomas känns mer som serien Supernatural ). Eventuellt skriver jag en liten text om de mer obskyra skräckböckerna senare.

Jag har förresten semester nu ett tag framöver sådet kommer att bli mycket skrivit på blogg (och annat)

Idag firar vi Sveriges nationaldag.

Idag för 500 år sedan valdes Gustav Vasa till kung vid riksmötet i Strängnäs. Det markerade också att Sverige blev självständigt eftersom Sverige, Norge och Danmark låg i luven på varandra.

Någon påpekade att 1809 års regeringsform gick igenom den 6 juni och att det är det vi firar.

Det är egentligen båda.

Idag firar vi också Sverige 500 år även om Sverige egentligen är äldre än så.

Hur mycket beror vem man frågar.

Magnus Erikssons landslag (1350) brukar vara nån sorts juridisk markör.

Namnen på riket (Svearike) förekommer första gången i skrift i det anglosaxiska Beowulfkvädet (i en handskrift bevarad från 1000-talet) och folket antagligen år 98 (den romerske historikern Tacitus skrev om ”svioner” år 98)

Nationaldagen har vi hursomhelst firat i ca 40 år även om vi tidigare firade svenska flaggans dag den 6 juni.

Hoppas att ni alla får en fin nationaldag och att vi tillsammans firar Sverige oavsett hur man räknar.

Själv tänker jag storfira 2025 eftersom det då är 20 år sedan man bestämde att nationaldagen skulle vara en röd dag och man skulle få vara hemma och lugna ner sig lite.