Är man så illa funtad i kolan att man ibland nödgas söka sig till litteraturens skrymselvrår så är e-läsning en fantastisk möjlighet. Ja, ja jag vet vad 96% av våra låntagare tycker (bokstavligt talat alltså, bara 4% av utlånen är digitala) och en gång i tiden så höll jag med. Det är mycket bättre med fysiska böcker.

Men låt mig få argumentera lite för e-boksläsaren:

Personligen så tycker jag att läsa på datorn, mobilen och paddan är lite av en skymf mot mänsklig sedlighet och förnuft men var och en blir salig på sin fason.

Vad jag önskar att fler bakåtsträvare kände till är den fantastiska e-boksläsaren.

En läsplatta, eller e-bokläsare, är alltså en särskild sorts platta som använder sig av så kallat flytande bläck, eller elektroniskt papper. Vad det betyder för användaren är helt enkelt att det i stället för att det känns som man glor rakt i en skärm, som man går allt för ofta, så glor man rakt i en bok, som man gör allt för sällan.

Dessa tekniska underverk kan man låna på biblioteket, och visst blir man sugen när vi marknadsför dessa med sådan färgglad iver och entusiasm:

Jag tycker verkligen att fler borde testa. Jag har en privat som jag använder ifall jag råkat läsa något som jag akut måste ha fortsättningen på (eller mer av) + att jag ibland laddar ner ganska mycket mysko gratis science fiction från 20 och 30 talet.

Mycket.

Så mycket att jag ibland funderar på om det inte är riktigt normalt.

Min platta läser böcker i epub format men man måste ladda ner ett program på datorn för att föra över lånen. Ja ja det står hur man gör här:

https://www.minabibliotek.se/e-b%C3%B6cker-%E2%80%93-s%C3%A5-l%C3%A5nar-du?refId=mkRD&culture=sv

Hur som haver! Det finns en massa gratisböcker att hämta förutom det man lånar via biblioteket:

Lite klassisk svensk litteratur:

https://litteraturbanken.se/epub

Open sorce böcker:

https://openlibrary.org/

Men det är här jag hänger :

https://archive.org/details/pulpmagazinearchive?and[]=subject%3A%22Science+Fiction%22

Ta hand om er där ute och bunkra upp med läsning ifall man nu, av någon anledning, skulle bli sittandes hemma.

Kram bibliotekarien

Obs: skriver detta inlägg utomhus på mobilen, kan inehålla mer stavfel än vanligt.

Så här kan det se ut när man förbereder en föreläsning om  författaren Bernard Nordh (1900-1972). Jag sitter faktiskt ute just nu och filosoferar lite om manligt och kvinnligt och myten om det manliga geniet.

Joel Bernhard Nordh, född 19 april 1900 i Björklinge socken, Uppland, död 9 augusti 1972 i Uppsala, var en svensk författare och mest känd för sina Norrlandskildringar.
I slutet av 70-talet var han en av våra mest utlånade författare med 28 skrivna böcker varav tre filmatiserade.

I Marsfjällets skugga är kanske hans mest kända verk och utspelar sig i byn Marsliden som ligger i Vilhelmina. För människor som bor i Dorotea kan det också vara intressant att veta att han bodde där i skogen under ett år och jagade björn. Enligt egen utsago i alla fall.

Han beskrivs ibland som nordens Jack London, en äventyrsskildrare och arbetargrabb som också tidigt tog starkt avstånd från nazismen och slogs för den lilla människan och arbetaren. Samtidigt blev han också kritiserad (av bland annat Sven Deblac) för en unken syn på samer och tattare. Det tidigare kanske inte helt rättvist, det senare mest troligt ganska sant?

Nu sitter jag själv, ett manligt geni med författarambitioner och med ett eget vildjur kopplad bredvid.

Jag gör någon sorts sammanfattning (på mobilen)  och märker att det är lite svårt att koppla ifrån samtiden.

Här försöker jag skriva ett litet skämt:

Bernard  ville gärna skriva men fick inte gå i skolan särskilt länge. Han jobbade med allt möjligt, rallare, torvgrävare och dräng. Ofta hela dagar och mer än 12 timmars pass. Han blev svartlistad när han som syndikalist kämpade för 8 timmars arbetstid och fick gå på luffen. Under hela denna perioden utbildade han sig själv i svenska via korrespondens utbildning. Läste böcker på bibliotek och i där han kunde låna. Gjorde en flicka på smällen (lite roligt hann han kanske med) och drog i princip sin fru  och sina barn genom flera år av fattigdom med en syn på jämlikhet i hemmets arbetsfördeling som låg några hundra år efter även 1930-talets syn. Hans fru har berättat att han i alla fall eldade, sen satt han mest på sin kammare och skrev.
Det gick knaggligt, de tidiga berättelserna var fulla av stavfel och men sakta men säkert blev han bättre. Han gav inte upp trots att dom hade det fattigt och frun inte hade råd att köpa kläder och höll på att bli utbränd bara av att hindra barnen från att störa Bernard då han satt och filade på historier om vargar och björnar och sådant han tyckte var lajbans.
I slutet av 30-talet slog han igenom och
Lärdomen i den här berättelsen är: Jag måste skaffa mig en ny fru!

Det är kanske inte blev så roligt? Bernards fru, Helga,  ville testa på att arbeta men det gick inte för Bernard hade ingen som gjorde frukost åt honom. När han blev berömd så reste han ofta med många kvinnor och efter några år av berömmelse kände Bernard att dom glidit ifrån varndra. Kanske kände han att hans intressen, resa runt med kvinnor och vara berömd, inte stämde överens med Helgas vars intressen vilka vi inte vet så mycket om? Kanske var det annat som skavde, det kan ju inte vi veta?

Nu kommer det en liten fundering och slutkläm på detta inlägg:
Hur rättvist är det att spegla en författare genom samtidens spegel och hur mycket förtar det upplevelsen av en älskad författare att fokusera på saker som vi upplever som problematiska?
Kan man skilja verk från person?

Jag tycker att man måste få läsa , och gilla, författare oavsett deras åsikter. Men vi måste också sätta dem i perspektiv.

Det är också därför det är viktigt med mer kvinnohistoria och porträtt. För visst är det intressant att läsa om Bernard Nordh men visst funderar vi också på hur Helgas liv såg ut?