Ladda upp för att ladda ner

Av , , Bli först att kommentera 2

Är man så illa funtad i kolan att man ibland nödgas söka sig till litteraturens skrymselvrår så är e-läsning en fantastisk möjlighet. Ja, ja jag vet vad 96% av våra låntagare tycker (bokstavligt talat alltså, bara 4% av utlånen är digitala) och en gång i tiden så höll jag med. Det är mycket bättre med fysiska böcker.

Men låt mig få argumentera lite för e-boksläsaren:

Personligen så tycker jag att läsa på datorn, mobilen och paddan är lite av en skymf mot mänsklig sedlighet och förnuft men var och en blir salig på sin fason.

Vad jag önskar att fler bakåtsträvare kände till är den fantastiska e-boksläsaren.

En läsplatta, eller e-bokläsare, är alltså en särskild sorts platta som använder sig av så kallat flytande bläck, eller elektroniskt papper. Vad det betyder för användaren är helt enkelt att det i stället för att det känns som man glor rakt i en skärm, som man går allt för ofta, så glor man rakt i en bok, som man gör allt för sällan.

 

Dessa tekniska underverk kan man låna på biblioteket, och visst blir man sugen när vi marknadsför dessa med sådan färgglad iver och entusiasm:

 

Jag tycker verkligen att fler borde testa. Jag har en privat som jag använder ifall jag råkat läsa något som jag akut måste ha fortsättningen på (eller mer av) + att jag ibland laddar ner ganska mycket mysko gratis science fiction från 20 och 30 talet.

Mycket.

Så mycket att jag ibland funderar på om det inte är riktigt normalt.

Min platta läser böcker i epub format men man måste ladda ner ett program på datorn för att föra över lånen. Ja ja det står hur man gör här:

https://www.minabibliotek.se/e-b%C3%B6cker-%E2%80%93-s%C3%A5-l%C3%A5nar-du?refId=mkRD&culture=sv

 

Hur som haver! Det finns en massa gratisböcker att hämta förutom det man lånar via biblioteket:

Lite klassisk svensk litteratur:

https://litteraturbanken.se/epub

Open sorce böcker:

https://openlibrary.org/

Men det är här jag hänger :

 

https://archive.org/details/pulpmagazinearchive?and[]=subject%3A%22Science+Fiction%22

Ta hand om er där ute och bunkra upp med läsning ifall man nu, av någon anledning, skulle bli sittandes hemma.

Kram bibliotekarien

Bli först att kommentera

Det manliga geniet Bernard Nordh

Obs: skriver detta inlägg utomhus på mobilen, kan inehålla mer stavfel än vanligt.

Så här kan det se ut när man förbereder en föreläsning om  författaren Bernard Nordh (1900-1972). Jag sitter faktiskt ute just nu och filosoferar lite om manligt och kvinnligt och myten om det manliga geniet.

Joel Bernhard Nordh, född 19 april 1900 i Björklinge socken, Uppland, död 9 augusti 1972 i Uppsala, var en svensk författare och mest känd för sina Norrlandskildringar.
I slutet av 70-talet var han en av våra mest utlånade författare med 28 skrivna böcker varav tre filmatiserade.

I Marsfjällets skugga är kanske hans mest kända verk och utspelar sig i byn Marsliden som ligger i Vilhelmina. För människor som bor i Dorotea kan det också vara intressant att veta att han bodde där i skogen under ett år och jagade björn. Enligt egen utsago i alla fall.

Han beskrivs ibland som nordens Jack London, en äventyrsskildrare och arbetargrabb som också tidigt tog starkt avstånd från nazismen och slogs för den lilla människan och arbetaren. Samtidigt blev han också kritiserad (av bland annat Sven Deblac) för en unken syn på samer och tattare. Det tidigare kanske inte helt rättvist, det senare mest troligt ganska sant?

Nu sitter jag själv, ett manligt geni med författarambitioner och med ett eget vildjur kopplad bredvid.

Jag gör någon sorts sammanfattning (på mobilen)  och märker att det är lite svårt att koppla ifrån samtiden.

Här försöker jag skriva ett litet skämt:

Bernard  ville gärna skriva men fick inte gå i skolan särskilt länge. Han jobbade med allt möjligt, rallare, torvgrävare och dräng. Ofta hela dagar och mer än 12 timmars pass. Han blev svartlistad när han som syndikalist kämpade för 8 timmars arbetstid och fick gå på luffen. Under hela denna perioden utbildade han sig själv i svenska via korrespondens utbildning. Läste böcker på bibliotek och i där han kunde låna. Gjorde en flicka på smällen (lite roligt hann han kanske med) och drog i princip sin fru  och sina barn genom flera år av fattigdom med en syn på jämlikhet i hemmets arbetsfördeling som låg några hundra år efter även 1930-talets syn. Hans fru har berättat att han i alla fall eldade, sen satt han mest på sin kammare och skrev.
Det gick knaggligt, de tidiga berättelserna var fulla av stavfel och men sakta men säkert blev han bättre. Han gav inte upp trots att dom hade det fattigt och frun inte hade råd att köpa kläder och höll på att bli utbränd bara av att hindra barnen från att störa Bernard då han satt och filade på historier om vargar och björnar och sådant han tyckte var lajbans.
I slutet av 30-talet slog han igenom och
Lärdomen i den här berättelsen är: Jag måste skaffa mig en ny fru!

Det är kanske inte blev så roligt? Bernards fru, Helga,  ville testa på att arbeta men det gick inte för Bernard hade ingen som gjorde frukost åt honom. När han blev berömd så reste han ofta med många kvinnor och efter några år av berömmelse kände Bernard att dom glidit ifrån varndra. Kanske kände han att hans intressen, resa runt med kvinnor och vara berömd, inte stämde överens med Helgas vars intressen vilka vi inte vet så mycket om? Kanske var det annat som skavde, det kan ju inte vi veta?

Nu kommer det en liten fundering och slutkläm på detta inlägg:
Hur rättvist är det att spegla en författare genom samtidens spegel och hur mycket förtar det upplevelsen av en älskad författare att fokusera på saker som vi upplever som problematiska?
Kan man skilja verk från person?

Jag tycker att man måste få läsa , och gilla, författare oavsett deras åsikter. Men vi måste också sätta dem i perspektiv.

Det är också därför det är viktigt med mer kvinnohistoria och porträtt. För visst är det intressant att läsa om Bernard Nordh men visst funderar vi också på hur Helgas liv såg ut?

Bli först att kommentera

Kultur och inflyttning i Nordmaling

Av , , Bli först att kommentera 2

Det finns en teori om att när vi började använda elden så kunde vi tillgodose oss näring på ett helt annat sätt och dessutom kanske också börja få tid eller energi till att göra annat än just att överleva.

Och det första vi gjorde med den extra tiden och energin var att skapa. Den skapande människan har nog på många sätt varit sig ganska lik under hela mänsklighetens historia.

 

Kultur är att vara människa, för en del är det bokstavligt talat skiljelinjen mellan människa och djur.

Jag tror att ända sedan den dagen har det varit en konflikt, om man inte borde ha lagt resurserna på att tugga läder och vässa spjut stället för konst och kultur.

Vad som kan vara svårt att se, så här i vardagen, är att vi fortfarande suttit och tuggat läder om det inte varit för konsten och kulturen. Precis som det idag är svårt för oss att se vinsten med Youtube och skapandet där så var det svårt att för vissa av våra förfäder att se vinsten av fallossymboler på grottväggarna.

Det som är klurigt (för vissa) är den uppenbara vinsten av kultur, ändå är den väl dokumenterad och det är därför staten lägger ner ganska mycket pengar på den.

För att göra en liten jordnära jämförelse. Kulturpolitiken skjuter med hagelbössa för man vet att om något träffar så är det en vinst för hela samhället.

Därför är det kanske synd att vi sällan diskuterar kulturens betydelse för landsbygden i termer av inflyttning .

Richard Florida är en amerikansk forskare som skrivit några intressanta saker kring de mekanismer som styr utvecklingen i den moderna ekonomin. Han talar mycket om de tre T:na.

Teknologi, talang och tolerans samt hur man som samhälle ska skapa en attraktiv miljö för ”den kreativa klassen”

Om man ska koppla det till inflyttning så handlar det mycket  just om att skapa en attraktiv miljö för kreativa människor. Människor som har talang, kan ta till sig den nya tekniken men också människor som kan blomma i kreativa och nytänkande miljöer.

Multimediautställningen  Myter och verkligheter – en lesbisk exposé på biblioteket

 

Det kan hända att min kultursyn är mer påverkad av Richard Florida än vad jag ibland erkänner. Kultur kan inte, och bör inte, översättas i företagstermer men då Richard Florida gör det så resonerar det hos mig.

Ur tillväxtperspektiv så är det viktigt att erbjuda kontaktytor mellan människor utöver familj och arbete. Öppna platser underlättar för nykomlingar. Det är en av fördelarna med bibliotek.

Biblioteken är viktiga som mötesplatser, jag vill jobba mer mot att vara teknologisk relevant. Nordmaling är lite av ett föredöme när vi genom kulturen jobbar aktivt mot ett tolerant samhälle som till exempel under regnbågsveckan.

Det är också intressant att fundera kring  Richard Florida tankar om tolerans i termer av ledarskap och företagsutveckling.

”Den kreativa ekonomin kräver ett samhälle där risk uppmuntras, där det är okej att misslyckas. Det måste alltid finnas ett säkerhetsnät för människor, och det måste vara så att alla sorters människor tolereras av resten av samhället.” säger han i en intervju i Attention nr 2, 2006.

Det är både samma sorts tänk som kulturpolitiken och som de flesta moderna företag tänker och som jag hoppas även vår kommun tänker.

 

Jag är lite stolt över vårt kulturprogram och vårt samarbete i Nordmaling. Vi har också synts mycket i media och fått mycket beröm för vårt arbete.

Jag tror själv att kulturen är en drivande faktor när det gäller just tillväxt och inflyttning, det visar också studier som ”Attraktiva städer”(Antoni 2010) på.

Sen så kanske jag har ett större helhetsperspektiv på kultur än att bara se på den som en positiv tillväxtfaktor, men det är ett argument som man sällan plockar fram.

Jag tror och hoppas att de flesta Nordmalingbor känner att vi som jobbar med kulturen i Nordmaling faktiskt gör vårt bästa och att det finns en grundsyn och tanke kring kulturen. Att man ser att vi vågar utmana oss och ta risker.

Sen så får man har respekt för att vi alla har lite olika tankar och funderingar kring vad kultur är.

Ett roligt ”kvitto” som vi upptäckt på biblioteket är att det ändå är relativt många ”utomsocknes” som kommer på våra arrangemang. Särskilt när vi gör något lite spännande och nytänkande saker som arrangemang kring tv-spel och annat som kanske andra kommuner inte riktigt har resurser till (?)

Bli först att kommentera

Ett jätteintressant inlägg som nog alla vill läsa?

Av , , Bli först att kommentera 3

Idag ska vi prata om biblioteksstatistik – ett ämne som kan få även de med kroniska sömnproblem att nicka till.

Men jag skulle ändå vilja dela med mig lite av vår redovisning (som ska vara klar i slutet av månaden).

Det första som kan vara intressant är att vi faktiskt inte riktigt får göra som vi vill utan att vi faktiskt har styrdokument och bibliotekslag att förhålla oss till. Ibland försöker jag att göra precis som jag vill och införliva detta styrdokumenten men det brukar gå lite sådär:

Skämt å sido. Är man besviken på vilket riktning biblioteken tar så är det bra att veta att vi följer våra styrdokument och prioriterade målgrupper. Och om man är missnöjd i Nordmaling så kan man kanske trösta sig med att det vore ännu värre om jag faktiskt fick bestämma helt själv.

Statistiken kan vara lite klurig ibland, det kan biblioteksuppdraget också. Det är ingen skillnad på stora och små bibliotek och ibland så blir jag lite less fylla i alla aktivitetsrapporter:

Vi är ett integrerat folk och skolbibliotek vilket många hävdar är den otacksammaste formen av bibliotek. Om inte folket är arga så är skolan rasandet. Personligen så tycker jag att det är det roligaste biblioteksformen att jobba i, även om det ibland betyder att det är svårt att fördela resurserna.

I Nordmaling så är det få som är rasande, tvärt om så finns det en härlig känsla av att dra varandra just nu. Särskilt skolan är ett toppenstöd (och It avdelningen är ju alltid bäst)

Även om inte all statistik är inhämtad så verkar vi har höjt lånen på de fysiska böckerna i biblioteket. Det är ingen gigantisk höjning men jag tycker egentligen att det är en fantastisk prestation med tanke på att man bryter en nedåtgående trend.

Jag måste dubbelkolla siffrorna men vi verkar ha gått från 34 818 totala lån/omlån till 39 834. En stor höjning för en liten kommun.

Utlån på talböcker och film har halverats, vilket också påverkar den övergripande statistiken till det sämre, men det har att göra med Storytell och Netflix och är kanske inga konstigheter.

Det görs också många fler omlån via minabibliotek.se vilket kanske inte heller är så konstigt. Det är lätt att snabbt låna göra sina omlån via mobilen.

Vi redovisar 229 aktiviteter. Till aktiviteter räknas till exempel biblioteksvisningar, bokprat men även utställningar och bokcirklar.

Språkcafé och läxhjälp räknas också in.

Vi har lite högre siffror på grund av projektet bokstart som står för mer än 50 aktiviteter.

Det är svårt att inte bli lite stolt över den siffran. Vilket fantastiskt år?

När man fyller i statistiken så lyser siffrorna rött ifall det ser helt tokigt ut, detta för att undvika felaktig inmatning. I vår statistik lyser det rött när vi för in våra bokprat helt enkelt då det verkar vara på tok för många. Hela 32 stycken framträdanden i år.

Wow säger jag bara. Skolbibliotekarien är värd min (jag väger lite mer) vikt i guld.

Jag är jättestolt och glad över vårt bibliotek och personalen som har jobbat stenhårt på vårt bibliotek under 2019.

Finns det saker vi kan bli bättre på? Ja absolut. Vissa ambitioner når vi helt enkelt inte upp till beroende på budget, arbetstid och liknande. Dock inte i vilja och kunskap.

Just nu testar vi både snabblånshylla och att sprida lite information på lättsammare sätt:

https://www.minabibliotek.se/sv/news/snabbl%C3%A5n

Vi siktar mot stjärnorna. Vi vill vara det bästa biblioteket som vi kan bli.

Vi har under året känt ett stort stöd från låntagare, föräldrar och barn och ungdomar och vi är beroende av det stödet. Följ oss gärna på Facebook och instagram.

Facebook.com/nordmalingsbibliotek

Instagram.com/nordmalingsbibliotek

Tack så hemskt mycket för biblioteksåret 2019 både låntagare och personal.

 

Bli först att kommentera

Doc Savage och Pulp Fiction

Av , , Bli först att kommentera 2

Som litteraturarbetare kan man ibland unna sig att djupdyka in i litteraturhistoriens snårskog. Idag tänkte jag kort nämna en litteraturhistorisk ikon som aldrig lyckades hitta in i finrummet.

doc_savage

 

1939 kom den första boken med Doc savage ut. Den var skriven av Lester Dent som, under många pseudonymer, kom att skriva över 240 noveller och romaner. Pausa ett ögonblick och begrunda den siffran.

Lester Dent var en man som kom att påverka Pulp Fiction (i Sverige ibland känt som kiosklitteratur) väldigt mycket . Pulp Fiction har fått sitt namn efter den billiga trämassan man använde till att trycka böckerna. När man nämner Pulp fiction så tänker många givetvis på filmen, som egentligen var en hyllning till just den typen av litteratur. Billiga, lite enklare berättelser tryckta på billigt papper. Själv så älskar jag omslagen i fyrfärg:

aghata_pulp

 

Här i Sverige känner många kanske till Remo – mannen som är en dödsmaskin. Man kan härleda allas vår 007 och egentligen hela deckargenren ur Pulp Fiction. Du har säkert sett Perry Mason på tv, eller om era barn läser denna:

giftmonstret

 

så är ni familjära med konceptet.

Pulp Fiction är litteratur där man skulle fånga läsaren med spänning och där kreativitet och fantasi stod i fokus, ofta med oövervinneliga hjältar och Doc Savage var en av de första och oövervinnerligaste. Jag tror att någon räknade ut att han räddat världen 160 gånger.

Min egen fascination hamnar kanske främst  rör sig kring Science Fiction och också hjältebegreppet. Och givetvis har Doc Savage till viss del påverkat allt från Fantomen till Indiana Jones. Ja nästan varenda stilig och äventyrlig hjältegestalt tror jag har en del av Doc Savage i sig.

Dock Savage var han en hejdundrande man. Vetenskapsman och äventyrare, kan utföra hjärnkirurgi och en mästare på kampsporter och en obefläckad 40-tals moral.

Betänk följande:

Trots att Doc Savage I sig själv är ett dödligt vapen så vill han givetvis inte döda banditerna. I stället har han ett ”Crime Collage” där han med avancerad hjärnkirurgi opererar bovarna och raderar deras minnen. Sedan får dom lära sig moraliska världen så att dom ska kunna  återintroduceras i samhället.

Givetvis finns där också några färgstarka skurkar och Sidekicks. Major “Long Tom” Roberts är en figur vars enda existensberättigande i böckerna verkar vara att få Doc Savage att framstå som mycket smartare än han själv. Lite som Hastings, Watsson eller Robin.

Pulp Fiction är en genre som till viss del håller på att omvärderas. Författare som Lovecraft, Ray Bradbury och Philip K Dick ges ut i nyversioner och hamnar på biblioteken via kulturrådet (dock inte Lester Dent ännu)

Och visst har den litteraturen som en gång ratades av biblioteken en självklar plats på våra hyllor. På biblioteket kan man hitta allt från handböcker hur man skriver Pulp Fiction och den högsta formen av beröm, parodier (som tillexempel Rocky Manlyfist). Även om genren inte är direkt rumsren så ser man tillbaka på de positiva, som den otroliga kreativiteten och sättet att bygga upp historien, med ett nostalgiskt skimmer. Nya moderna serieskapelser som Tom Strong är ett bra exempel på nya berättelser av det här slaget som moderniserats.

rocky_manlifist

 

Här är lite tips för fortsatt läsning:

Doc Savage: Phantom Lagoon

Konsten att skriva Pulp Fiction av Linda Viberg

Tarzan, apornas son av Edgar Rice  Burroughs

Psycho av Robert Bloch (observera att nyversionerna tyvärr har fruktansvärt tråkiga omslag jämfört med originalet)

Bli först att kommentera

Vad kan man hitta i ett biblioteksmagasin?

Av , , Bli först att kommentera 2

Här kommer en lite ovanlig bokrecension från bibliotekets magasin. Min helgläsning har nämligen varit en småtidskrift som är ca 110 år. I den så skriver B. Gadelius, professor och överläkare vid Stockholms hospital om sinnessjuka och vården av dem.

 

dav

B Gadelius skriver egentligen en förvånande sympatisk text om sinnessjukdom och argumenterar både för att man ska behandla den som en vanlig sjukdom och att vi alla har drag av psykisk ohälsa. I skriften beskriver han det som att även guld har orena metaller och nämner också många stora tänkare som drabbats av melankoli. Språket är för övrigt vackert och målande av ett slag som man sällan ser nuförtiden.

dav

 

Han ursäktar också språkbruket:

”Jag gör eder, inom parantes, uppmärksamma på att då jag här för att återge allmänhetens uppfattning begagnar mera vulgära uttryck för att beteckna de sinnessjuka (såsom ”galen”, ”tokig” ) så gör jag detta blott såsom citat. Den som på närmre håll lärt sig hysa behörig aktning för lidandet i denna sorgligaste form kan ej annat än beklaga, att talesätt sådana som ”dåre”, ”tokig”, ”galen” ”dårhusjon” m. m. lättsinnigt användas. Dessa av språkbruket nedsölade halft skymfliga tillmälen vittna knappast om en ädlare och mera djupt känd medkänsla för lidande människor, och knappast skulle de med samma tanklöshet användas, därest sjukdomen inträdde i ens egen familj. ”

1908 såg , i alla fall denne doktor, med fasa tillbaka på det förra århundradet där sinnessjukhusen bestod av bojor och burar. Han beskriver hur man tidigare tänkt sig att förståndet var rubbat och förryckt och att det skulle skakas och tyckas rätt igen. En behandling som nämner är inympning av skabb. Det ansågs vara nyttigt med stark hudretning. Han nämner också att det tidigare förekommit skendränkningar.

dav

 

När han rör sig i samtiden menar han att det inte är alla som behöver läggas in, dock så förekommer det att man i ”de bättre situerade klasserna” skjuter upp inläggningen på patientens bekostnad. Han beklagar sig också över att överklassen också fifflar med benämningen. Var man av god börd så fick man ofta benämningen ”nervssvag” och Gadelius menar att man då riskerar att inte få rätt vård.

Genom texten så färdas vi genom den lugna avdelningen, där Gadelius beskriver depression, och sedan till den halvoroliga avdelningen. Där huserar man ”de upprymda” som också ibland periodvis är melankoliska (deprimerade). Om det vi nu skulle beskriva som bipolära människor säger Gadelius att dessa ”kunna vara sig själv och sin egen motsats hela livet igenom”. Andra patienter som beskrivs är paranoida och ”fortskridande slöhet i ungdomsåren” han beskriver också en patient med ”slöhet med förlamning”. Jag tolkar här slöhet som nedsatt intellektuell förmåga. En patientbeskrivning skulle kunna vara Alzheimer eller någon som helt enkelt drabbats av en stroke.  Intressant är att Gadeius beklagar sig över att sjukdomen är mycket vanligare i vår tid, dvs 1908, och vanligare i städerna. Jag tänker att det kanske skulle kunna vara för att man levde längre?

När Gadelius kommer till den oroliga avdelningen så konstaterar han att man gått från inspärrning till att försöka skapa en lugn miljö. Man försöker inte längre chocka igång patienten utan numera lugna ner, och i vissa fall förvara hen på ett humanitärt sätt.

Är man intresserad av historia så är biblioteksmagasinen lite av en guldgruva och en möjlighet till att få en inblick i både ide historia och hur det praktiskt gick till. Magasinen nyttjas inte alltid så hemskt mycket. Jag undrar om det är för att man inte vet vad som finns där inne? Eller är det kanske bara av den enkla anledningen att gemene man inte forskar eller har intresse?

Vad tycker ni att vi ska göra med våra magasin?

Om jag fick fantisera fritt så skulle jag inreda magasinet och ha skrivträffar där nere. Blivande författare kanske skulle få både underlag och inspiration till nya verk, samtidigt som man bevarar och omhuldar det som redan finns. Låter det helt sinnessjukt?

 

 

Bli först att kommentera

Tv-spel på biblioteket (kulturarrangemang)

Av , , Bli först att kommentera 0

hoppfulla_foraldrar

En klassisk Gary Larsson strip med undertexten ”hoppfulla föräldrar”. Det roliga är förstås föräldrarnas överdriva positiva inställning. Man kan ju inte försörja sig eller jobba med tv-spel. År 2019 visade det sig dock att dessa fiktiva föräldrar var ovanligt klarsynta.

Bilden (som jag tror är från början av 90-talet) illustrerar att det hänt mycket. Faktum är att den nog är svår att förstå om man tar den ur sin historiska kontext. Kanske skulle undertexten idag vara ”Pewdiepies föräldrar” men det kanske inte skulle vara särskilt roligt?

Bilden illustrerar idag kanske hellre en motsättning? Då man jobbar med ungdomar och kultur kan man dock inte blunda blunda för hur omvärlden ser ut, och den ser inte ut som på bilden.

Så här funderar vi på biblioteket när det gäller tv-spel:

 

I grund och botten så utgår vi ifrån de nationella kulturpolitiska målen där man trycker särskilt mycket på barns och ungas rätt till kultur. Detta har i sin tur en bakgrund i barnkonventionen som slår fast alla barns rätt till kultur. Den bakomliggande tanken kring det är i sin tur att vi som samhälle vill ge barn och ungdomar förutsättningarna att utvecklas till självständiga individer. För biblioteket barn och ungdomsarrangemang så innebär det att vi ska ge barn och unga tillgång till olika kulturella uttrycksformer samt kunskap och resurser för eget skapande.

Jag vill till exempel att alla barn och unga ska få uppleva teater, få möjlighet att själv prova på att ställa sig på scenen, få en möjlighet att själva utveckla och hitta den skapande förmågan (vilket för övrigt också är ett nationellt kulturmål).

Så långt tror jag att vi alla är någorlunda överens.

Men den helt klart största kulturformen för unga idag är spel. Därför är det extra viktigt att vi som  arbetar med barns rättigheter och barns rätt till kultur jobbar med spelmediet. Det inkluderar också möjligheten att själv skapa och uttrycka sig med spelmediet som form. Det är särskilt viktigt att man jobbar med detta på biblioteken, eftersom vi aktivt jobbar med att utjämna skillnader.

Lite enkelt kan man väl säga att man utgår från barn möjlighet till delaktighet i kulturlivet, kulturupplevelser samt till eget skapande.

 

Vad innebär detta i praktiken?

Jo för ett litet bibliotek innebär det små myrsteg fram. Precis som att jag gärna skulle vilja har en dramapedagog och en full uppsättning av Shakespeare, Molière, Ibsen osv på Oasen så lär det kanske inte hända nästa vecka. Men stegvis flyttar vi oss framåt.

Vi kommer till hösten att kunna erbjuda ganska stora möjligheter till digitalt skapande på biblioteket (mer info kommer) och jag tycker själv att jag ser att det händer mycket när vi jobbar mer med ungdomsdeltagande på biblioteket.

En del av detta är små kulturarrangemang på biblioteket där vi jobbar professionellt med attityder, kunskap och arbetssätt.

Jag skriver lite om detta (och bland annat åldersmärkning) i biblioteksbladet:

http://biblioteksbladet.se/redaktionellt/ta-spel-pa-storre-allvar/

 

Bli först att kommentera

Rackarunge-litteratur

Av , , Bli först att kommentera 0

Pippi Långstrump är kanske en av de mest kända busiga flickorna i svensk litteratur, men inte alls den första. På 20-talet gick Karin Michaëlis ”Bibbi” och Ester Blednas ”Ann-marie” lös och smetade honung i håret på tanter och hissade upp människor i flaggstänger. Mitt egna första möte med den svenska litteraturhistoriens busfrö torde varit Emil eller serieversionen av Anderssonskans Kalle, en litterär figur som kom som bok redan 1901. Då reflekterade jag inte så mycket på det men jag var omringad av dåliga förebilder alltifrån Richmal Crompton böcker om William Brown (som här i Sverige fick heta Bill) till tecknade äventyr med Dennis på Tv.

 

Bill_diktatorn

Jag misstänker att vissa böcker åldrats sämre än andra 

 

Föga anade jag då att böcker om rackarungar är en egen genre, dock en väldigt manlig sådan om man ska tro den amerikanska termen ”Bad boy ” litteratur.

Ungdomslitteratur riktad till specifikt pojkar är intressant. Marika Andrea har till exempel studerat i Wahlströms ungdomsböcker och menar att pojkböckerna i stort sett går att dela in i två huvudkategorier. Den första låter pojkar visa sin potentiella manlighet när dom måste agera som vuxna på grund av speciella omständigheter. Det kan röra sig om både att strida mot upproriska stammar eller vara telegrafist på ett flygplan. Den andra kategorin utspelar sig i vardagsmiljö och skildrar pojkar i gäng, oftast i färd med pojkstreck och som framställer mer vardagsbaserade manlighetsideal.  Det är nog till den senare kategorin som man kan se rötterna av den så kallade bad boy litteraturen.

Bad boy litteratur

Genren har kanske främst sitt ursprung i amerikansk litteratur från en tid när mansidentiteten gick igenom en förändring. Det viktigaste inslaget är förstås att huvudpersonen (som är en pojke i mellanåldern) bryter om regler och normer. Det rör sig alltså om en rätt så positiv syn på de vilda pojkåren, berättad ur hjältens eget perspektiv och med pojkarnas eget språk.

Det egna språket är både slang, felstavade uttryck och det som Litteraturvetaren Magnus Öhrn kallar ”den groteska realismen” som är ett finare ord för rap och prutthumor. (fake edit, egentligen är det den ryska lingvisten Michail Bachtin som myntat uttrycket, det har sitt ursprung i folkliga karnevalskultur)

Litteraturhistoriskt så brukar man anklaga Thomas Bailey Aldrich för att ha startat trenden 1870 då hans bok ” The Story of a Bad Boy” kom ut, trenden blev senare en hel genre. Den mest kända torde vara Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Här i Sverige kom två böcker Två år i varje klass, En elak skolgosses minnen (1923) samt Sigge Nilsson och jag (1926) som anses vara stilbildande. Båda skrivna av Erik Zetterström (under signaturen Kar de Mumma). Mest kända för oss som läste en ohälsosam mängd av Wahlströms ungdomsböcker är kanske de redan nämnda Bill böckerna av Richmal Crompton.

kar_de-mumma

Om man skulle rada upp några andra genretypiska inslag så är ofta huvudpersonerna självcentrerad och har ett visst drag av företagsamhet. Bokens handling utgår ofta efter denna teatraliska hjälte och ofta är boken/bokserien döpt efter honom. En viss satir och ett förlöjligande av vuxenvärlden brukar också ingå.

Tom Sawyers kluriga sätt att få Ben Harper att måla sitt staket brukar vara ett typiskt exempel på vilken list och lekfullhet hjälten tar sig ur bekymmer. Böckerna utspelas nästan alltid utomhus (i de flesta samtida flickböcker kretsar handlingen till hemmet och familjen), i de mer moderna så är det på skolan.  Fäderna ofta är frånvarande, skulle man räkna in Pippi i denna genre så är det intressant att både Pippi och hennes föregångare Bibbi och Ann-marie var moderlösa. Föräldrar är som bekant ett hinder i vägen för rackartyg och därför har författaren ofta tagit död på dessa, i alla fall i den äldre litteraturen

Kennet Kid skriver i sin bok Making American boys: Boyology and the Feral Tale att sk. Town fights var ett genrespecifikt drag. Town fights gick ut på att pojkgäng möttes på gatan för att slåss. Ibland på lek, ibland inte. Många ser detta som en återspegling av det amerikanska inbördeskriget och det är kanske inte så framträdande i mer sentida litteratur. Jag kan ju hänvisa till ett tidigare blogginlägg ifall man vill ha en västerbottnisk version.

 

Moderna ungdomsböcker

Även om man inte slåss på gatan så kan man känna igen att vissa karaktärsdrag lever vidare. Vi lite äldre kommer kanske ihåg Dante och Tvärsans äventyr. Trots att dom inte utspelas i första person så finns både slang och förlöjligandet av vuxenvärlden, tydliga indikationer på bad boy böcker. Både Sune och Berts äventyr, skrivna av Sören Jakobsson och Sören Ohlsson skulle kunna räknas hit och på biblioteket så är Jeff Kinneys ”Gregs bravader” populära.

fnurp_i_kolan

Bibliotekariens favorit, det minns jag. vad den handlade om är mer oklart. 

 

Bad boy genren utrotningshotad?

 

I boken Pojklandet så resonerar litteraturvetaren Magnus Örnh kring den speciella pojkhumorn och frågar om litteraturkritikerna består av människor som blivit exkluderade från pojklandet och därför avfärdat böckerna? Är bad boy böcker skräp eller är det en utrotningshotad genre som riskerar att bidra till mindre läsning hos pojkar? Själv så tror jag att Magnus Öhrn har en poäng, dock så undrar jag om man specifikt måste rikta sig till pojkar?

Även om inte Pippi varken var först eller ensam i bad girls genren så kanske det inte skulle skada med lite fler odygdiga förebilder för flickor. Många av de populära pojkböckerna fick/har en kvinnlig motsvarighet. Anders Jacobsson och Sören Olsson skapade karaktären Tuva-lisa och Rachel Reneé Russels  Nikkis dagbok. Den senare är mycket populär hos både tjejer och killar, det r också kapten kalsong och andra böcker i närliggande genrer. Magnus Örnh har dock kanske rätt i att man måste vara varsam när man väljer böcker till barn, det får inte bli för slätstruket. En del av litteraturens funktion är att tänja på gränser och normer, både för barn och vuxna.

 

Lite källlor:

Marika Andræ, Rött eller grönt? Flicka blir kvinna och pojke blir man i B. Wahlströms ungdomsböcker 1914–1944, diss. Uppsala; Stockholm: B. Wahlström, 2001, s. 163f

Kidd, Kenneth B:  Making American boys: Boyology and the Feral Tale, 

Wahlstörm, Eva: Fria flickor före pippi:Ester Blenda Nordström och Karin Michaelis: Astrid Lindgrens föregångare

Öhrn, Magnus:  Pojklandet 

Bli först att kommentera

Slagsmål, gängbildning och svordomar bland ungdomarna …

Av , , Bli först att kommentera 1

Slagsmål, gängbildning och svordomar bland ungdomarna i Västerbotten (1910)

 

Lokalhistorian har en tendens att få ett romantiskt skimmer över sig, samtidigt som människan alltid varit intresserad av … tja hur det är att vara människa. Det är förvånansvärt lite som skiljer människor förr ifrån människor nu, kanske mera föreställningen om en själv och sin tid snarare än hur det verkligen var.

”Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak, nämligen att mycket låter sig förändras, utom människorna” som Oscar Wilde sa.

I Västerbotten nummer 1 1986 så kan man läsa både om byslagsmål och svordomar i Västerbotten i början av sekelskiftet. Det säger lite om hur det var att vara människa (och ung) i början av 1900-talet.

Nordmaling_marknadsplats

Här gick det hårt till ibland

När seklet var ungt så tillämpade man sig gifte inom byn, eller i alla fall inom socknen. Byapojkarna gillade inte konkurrens. En finländsk forskare skriver (och man kan anta att förhållandena här var liknande)   »Orsaken till byslagsmålen var oftast flickorna. Pojkarna i en by diskuterar t. ex. någon främmande bypojkes frieri eller sällskapande med en flicka. Man beslutar gå till byn ifråga. Mötesplatsen är mestadels vägen eller någon gårdsplan. Först tar man några rediga supar, så far man till grannbyns pojkar och krig är förklarat. Andra orsaker till byslagsmål kan vara, att pojkarna hyser agg till varandra, avundsjuka och grälsjuka i allmänhet. Man tycker också om att ’skälla’ på varandra, någon har någonstans skymfat den andra byns pojkar och detta skall vedergällas o. s. v.»

 

Byagängen påminner nästan om 20-talets gangstergäng. Man hade till och med gängnamn (eller så är det öknamn man kallat varandra hånfullt, lite svårt att avgöra). Det finns en uppteckning från 1752 i det stora ordboksmanuskriptet Plurimoe Linguae Gothicoe Rudera under rubriken  »Socknernas ök-nam n uti Westerbotn»:

Umeå — Braskar

Bygdeå — Trastar

Löfånger — Dartan

Burträsk — Kalfwan

Skellefteå — Fålan

Pitheå — Gnärrar

Luleå — Herrar

Okvädesorden då? Jo nog tror jag att bondesamhället ofta hade en ganska varierad och kreativ vokabulär. Många ord säger oss inte så mycket. Lodbäss-ansikte låter inte så farligt, men blir desto intressantare om man vet att det syftar på en kastrerad bock med stor pung. Annars kallar man varandra skitstövel och knöl. Jag vet inte riktigt vad en ”skithusklinkon” är för något men det låter förolämpande. Vanliga skällsord var annars ”stackare” eller ”hare”  samt lokala skällsord som korvbältare och kapellklippare.

Tyvärr, kanske man kan säga, var människor förr lika som människor nu, ge och ta lite omständigheter runt ikring.

Bli först att kommentera

Dagens boktips: Evig svalka … jag menar natt

Av , , Bli först att kommentera 2

Michelle Paver är en ungdomsboksförfattare (Vargbröder) som också skriver skräckromaner för vuxna. Eller så är det tvärt om?
I hennes bok ”Evig natt” så får vi följa någon strulpelle i 30-talets London som får ett erbjudande om att bli radiotelegrafist på en arktisk expedition. Dom korsar Barents hav, ser midnattssolen och lever ett svalkande och snövitt liv i spetsbergen i Norge. Ofta måste dom sova i tält med sina polarhundar. Isande svalkande vindar rör upp snön i det kyliga vinterlandskapet.

Boken inkluderar också något onaturligt som jagar dem över de snötäckta vidderna men det är nästan så att det skulle vara värt det?

En annan bok jag funderar på är Tänk kallt : kylig politik mot varmt klimat av av Per Åhlström men jag vet inte.

Det är nästan för varmt för att tänka.

https://www.minabibliotek.se/sv/review/evig-natt

Bli först att kommentera