Jag ska därför svara på en av vardagens stora gåtor som de flesta av oss säkert funderat på:
Om AI numera är så avancerad, varför kan den då inte klicka i den här rutan?
Har du, lixom jag, våndas över bussar, övergångställen och trafikljusen som man ibland måste klicka på i bilder? För att bevisa att man inte är en robot? För det visar sig att man kanske är en robot för att man ganska ofta klickar fel?
Grejen är att reCaptcha troligen (det är lite hemligt) kollar dina musrörelser. Är du darrhänt eller inte matematiskt exakt som en robot är du mest troligt en människa. Det är därför man ibland klarar testet trots man egentligen missar en en hel buss.
ReCaptcha kollar också din browserhistorik. Har du googlat mycket på ”robotbrudar med rejäl framvagn” är du antagligen en robot, om du har den mänskliga motsvarigheten i historiken klarar du testet.
Så ni som är måna om er integritet bör veta att Google närsomhelst har rätt att kolla upp vad du browsat, ni andra kommer snart att slippa ens att klicka i en ruta eftersom kollen kommer att ske i bakgrunden.
När man talar om Sverige som kunskapsnation, den minskade läsningen och de demokratiska problemen som är en följd av hur medborgarna allt för lättviktigt konsumerar ytlig information så är det här en relevant fråga.
En stor fråga till och med
Det här blogginlägget föranleds av att vi i personalen ska utvärdera vår läsfrämjade plan. Jag kommer att få presentera siffrorna för kommunen men också politiken. Men egentligen är det inte den stora statistikutvärderingen (den sker i februari) så räkna med väldigt grova penseldrag.
Det är också ett sätt för oss att utvärdera vårt arbete men inte det enda. Det är ingen kritik mot någon (exempelvis om man jobbat här tidigare) och vi jämför oss heller inte med andra bibliotek utom då vi måste eftersom vi har fått det som ett tydligt uppdrag. Reserverar mig också för att just det här är en ganska ytlig och översiktlig analys.
Lögn, förbannad lögn och statistik
Man måste ha något att utgå ifrån. Vi ska exempelvis jämföra oss med ”andra jämförbara kommuner” i kommunjämföraren Kolada. Där räknar man ut lån av antal böcker/invånare. Små kommuner ligger ofta ganska högt upp. Bjurholm har tillexempel ett snitt på 10 och är bland de bästa i Sverige medan Stockholm har 2.9. I år är rikssnittet 4.4
Det är också lite skillnad på hur man räknar statistiken och (tror jag) vilket bibliotekssystem man använder. Jag har utgått ifrån den datan jag fick när jag började (november 2017). Nu går jag lite händelserna i förväg men så här ser datan i Kolada ut från 2017-2019
Utgångsläget 2017 var alltså en lysande röd plupp (under rikssnittet) . 2019 var en ganska stor ökning.
Även om man kan problematisera själva statistiken, särskilt i jämförelse (man kanske köper mer böcker i Stockholm och lånar mindre etc.) och inte sätta ett likhetstecken med läsning eller bildning så är det här en av siffrorna jag har fått förhålla mig till. Ett av våra mål är att i alla fall nå rikssnittet.
Ungefär här så brukar många läsfrämjare (både invånare och bibliotekarier) vilja lägga in en protest. De här siffrorna säger inte så mycket om kvalité. Vi har också många läsfrämjande projekt som inte syns i statistiken. Exempelvis när vi har bokförsäljning under sommaren (vi skulle säkert kunna höja vår statistik under sommaren om vi valde mätbara aktiviteter) eller bokstationen vid tåget. Med flera. Små kommuner har ”lättare” att få högre snitt och kommuner med hög inflyttning av barnfamiljer burkar utmärka sig. Etc..
Många saker syns inte i den här statistiken (besöksantal, tidningsläsare, bemötande, inköpsförslag etc..)
Men även om man är medveten om detta så måste man i grova drag kunna förhålla sig till siffrorna.
Två saker till som är värda att nämna:
I vår digitala tidsålder så ökar omlånen väldigt mycket. Det beror antagligen på att det är mycket lättare att låna om böckerna digitalt. Läser folk mindre för det? Man kanske lånar hem mer böcker med vissheten om att det är lättare att låna om? Vi vet egentligen inte. Men det är som det är.
Pandemin: Under pandemin så gjorde vi automatiska omlån så att folk kunde stanna hemma. Därför blev siffrorna för exempelvis 2020 väldigt uppblåsta men jag väljer att bortse från dem då det inte var låntagarna själva som aktivt gjorde omlånen.
Utlån/Omlån från bibliotekssystemet
Nu kommer jag att visa lite siffor från vårt bibliotekssystem Bookit. Det är helt enkelt lån/omlån från början av året man talar om till dagens datum (dvs 2023-08-30) får att få det dagsaktuellt.
Här räknas inte digitala lån, eller lån till andra bibliotek så i slutstatestiken i februari ser siffrorna lite annorlunda ut (men än en gång, för att ha något att förhålla sig till).
Så här såg det ut 2019 fram till dagens datum:
Då hade vi gjort en ganska stor ökning.
2019 var ett otroligt roligt år för oss. Både jag och skolbibliotekarien var nya och vi fick prova lite nya saker. Det året höjde vi statistiken ganska rejält.
Det här var faktiskt en stor vinst för oss. Både som bibliotek men också som läsande kommun.
Nu kände vi (hela personalen) att:
Vi brutit en nedgående negativ trend.
Att det var möjligt att få riktigt bra resultat med ett ändrat arbetssätt.
Att vi kunde påverka.
Vi blev också rätt så uppmärksammade.
Senare fick vi skriva en liten artikel om vårt arbetsätt:
(Obs… bara så ni vet så är statistiken i artikeln på antal fysiska utlån. Ej omlån/utlån från bibliotekssystemet)
Obs.. Än en gång. Den här statistiken vi pratar om nu är bara en del av historien. Vi gick exempelvis från att få in ett 30-tal svar på vår enkätundersökning till ett 130 svar. Vi har egentligen ingen statistik på inköpsförslag men jag tror att (speciellt från ungdomar) att det är där vi slått våra riktigt stora rekord.
Vad var det vi gjorde egentligen?
Det är inte en så jättesvår ekvation egentligen. Det är delvis vara en resursfråga. Arbetssättet beskrivs ganska utförligt i artikeln från digiteket men om man ska enkelt sammanfatta det:
Mer engagemang. Mer aktiviteter = mer utlån och intresse för biblioteket.
Sen så gjorde vi ganska många åtgärder varav det viktigaste (enligt mig) större omvärldsbevakning efter ungdomarnas intresse. Åtgärder på många områden där vi såg svackor i statistiken (exempelvis mindre lån på sommaren).
Hursomhelst. Det som kom efter vill man ju helst glömma:
Som jag redan nämnt är statistiken inte riktigt tillförlitlig men inte helt oväntat så minskade utlånen (statistiskt sett om man räknar med lån/omlån så såg det egentligen ut som det ökade). Vi hade ett väldigt bra arbete under pandemin och jag skulle vilja säga att vi var ett av de många bibliotek som klarade av det riktigt bra. Däremot är vi ett bibliotek som förlitar sig väldigt mycket på just relationer och kanske blev siffrorna därefter? En svår tid och lite svår att sätta i relation till normal verksamhet.
2022
2021 och 2022 så kavlade vi verkligen upp ärmarna. Jag tror egentligen att det är 2022 som vi borde ha fått tidningsrubriker. Vi gick med iver in på att komma tillbaka och målsättningen var att försöka nå upp till samma nivå som 2019. Så här såg det ut jämfört med 2019 motsvarande tidsperiod.
Men om vi jämför årsvis så hade vi lånat/omlånat 39834 ”rekordåret” 2019 och 38236 i slutet av 2022 vilket var väldigt mycket mer än vad vi trott. Vi lyckades helt enkelt återhämta oss från pandemin ganska bra.
Här är koladabilden för 2022
Vi har faktiskt gått från rött till grönt redan 2021. Med råge 2022. Från sämst i klassen till bäst i klassen. I alla fall enligt Kolada. men det stannar egentligen inte där. För så här ser det ut i år:
Om det här håller i sig så är det faktiskt en ökning med hela % (?) jämfört med 2022 som i sig var ett år som vi var otroligt nöjda med. En ökning med % om man jämför med 2019.
Det ligger faktiskt rätt så mycket jobb bakom ökningen. Främst då vi försökt att köra lite fler aktiviteter (som sommarboken) men också kulturarrangemang, bokcirklar etc.. Personalen har verkligen jobbat hårt för de här siffrorna.
För att svara på rubriken. Hur det ser ut med läsningen i Nordmaling?
Vi har ett aktivt bibliotek som jobbar hårt och som levererar resultat. Vi upplever att framförallt ungdomar läser mer, särskilt när vi lyssnar på vad dom vill läsa. Om vi ska jämföra oss med ”andra jämförbara kommuner” så har vi lyckats väldigt bra men jag kan egentligen tycka att det blir lite fel. För oss så handlar det mycket om en mer holistisk bedömning. Vi har många besökare, fullt på bokcirklarna och mycket aktivitet. Vi upplever egentligen att det lånas väldigt mycket. Särskilt barn och ungdomar läser väldigt mycket manga och från vår book-tok hylla. Statistiken är såklart en viktig avstämning på att vi inte bara svamlar utan att det faktiskt finns belägg.
Viktiga resursfrågor om man vill diskutera läsning i kommunen:
Finns skolbibliotekarie på heltid?
Finns en läsfrämjande plan?
Hur upplever biblioteket resursfrågan?
Här är några artiklar som problematiserar läsning och bibliotek ytterligare:
Sommaren 1985 är mest troligtvis John Ajvide Lindqvists bästa roman hittills och antagligen hans sämsta skräckis.
Boken utspelar sig på en ö i Stockholms ytterskärgård så nära saltkråkan man kan komma då inspelningen av tv-serien skett i närheten. Redan föregående mening avslöjar mycket av hur John Ajvide Lindqvist bygger upp sin värld. Referenserna haglar tätt. För mig så går det omöjligt att inte dras med. Allt från böckerna dom läser, till musiken dom lyssnar på. Jag transporteras verkligen tillbaka. Jag skulle vilja säga att det är både mästerligt och lite överdrivet men det fungerar paradoxalt nog.
Sommaren 1985 är också live aid-sommaren och romanen har starka drag av ”skildra barndomens övergång till vuxenliv med en övernaturlig/dramatisk händelse som utgångsläge”
Johannes (som är berättarrösten) föräldrar ska skiljas, Marias mamma är sjuk. Hasses familj får inte längre hyra av bästisens Mattias farfar. Ungdomarna är på väg mot vuxenlivet. Kåta, deprimerande och sökande.
En eloge till John Ajvide Lindqvist som skildrar det inre livet så otroligt bra. Det är verkligen välskrivet och medryckande.
Men så har vi det nästan Lovcraftianska elementet som kan komma att bli en vattendelare för publiken.
En dag åker killarna till ön Svärtan (som för övrigt ser ut som ön på omslaget till Tintins den svarta ön. Ja, exakt så där håller han på) där ser Johannes en sjöjungfru fastsurrad på land påväg att kvävas. Nu är det kanske inte disneyversionen som ligger där utan snarare något från Lovecrafts berättelser. Haj-lik med huggtänder och svarta ögon, men heller inte säkert ett rovdjur?
(Bilden från en Alan Moore Lovcraft serie)
Mycket av berättelsen drivs av önskan att få veta mer, vad kommer hon ifrån? Varför var hon bunden?
Samtidigt luras man in i att bry sig om alla relationer men för vissa läsare är det kanske tvärt om 😀
Boken är väldigt välskriven på fler sätt en ett. Inte bara karaktärerna, relationena och beskrivningarna. Den är också väldigt välskriven i de scener som ska framkalla spänning. När någon måste hoppa från en klippa, smyga etc…
Men …. Den är egentligen inte så särskilt mycket skräck i den. Jag kan tänka mig att många som gillar fantastik (exempelvis författarens fans) kan bli lite smått besvikna då sjöjungfrun egentligen inte får ta så stor plats. Litterärt kan det nästan kännas som han fuskar. Det är kanske inte så svårt att skriva om ett mytologiskt vidunder om man bara kan få läsaren att acceptera det och sen inte gör så mycket av det?
Jag kanske har lite svårt att se någon djupare symbolik med sjungfrun heller bortsett från den uppenbara drogparallen.
Jag kan nästan tänka mig att boken var klurig att skriva, den är lite för kort för att följa upp alla spår och all karaktärsfördjupning samtidigt som den är ganska lagom för fantastikupplägget
Är det en bra bok?
Personligen tycker jag det, men jag kan också köpa rätt mycket om det paketeras med inom fantastik. Den är också så välskriven så jag tror att dom flesta underhålls av den även om jag tycker att han nästan fuskar lite med sina beskrivningar. Exempelvis ”hon gjorde något som jag aldrig trott någon utanför serietidningar” då får man med lite schabloner men självmedvetenheten gör att man ändå kommer undan med dem.
Samtidigt imponerar författaren med själva hantverket. Det känns nästan som han är en kreativ idé ifrån att skriva något som kan komma att bli ett riktigt mästerverk.
Om jag skulle sätta ett betyg till en kompis spm gillar fantastik är det nog nästan en 9/10 men om jag exempelvis skulle skriva en kritisk recension för någon bibliotekstidning skulle jag nog dra ner lite på betyget (7-8/10)
Jag har känt mig väldigt nostalgisk på sistone men också lite trött faktiskt. Läsa är ett sätta att koppla av och ladda batterierna – om man inte är bibliotekarie. Då kan det lätt bli lite jobbrelaterat.
Jag har därför under semestern läst sådant som jag gillade i den där avlägsna forntiden då läsandet enbart var min egna angeläget och något som jag gjorde till 100% för min egen skull.
Här är en AI tolkning av en bild på mig liggandes i trädgården läsande just den här boken. Den är inte till 100% korrekt. Jag har exempelvis inte en sjö bakom huset.
Salamanderkriget av Karel Čapek
Jag läste boken senast 2003 vilket beklagligt nog är 20 år sedan. Jag vet det pga en anteckning i boken. Jag tyckte den var underbar vilket den är, men det är också lite diskuterbart. I alla fall om jag ska boktipsa om den till en modern läsare
Boken är uppdelad i tre böcker. Del 1 ett är lite lättsammare, med dragning till äventyrsroman. Del två är mer fakta och del tre avhandlar kriget. Del 2 två är alldeles för lång. Det som på sin tid säkerligen var ett spännande formgrepp (boken är egentligen ett hopkok av olika genrer och texter: Insändare, tidningsutklipp och påhittade vetenskapliga texter) lider av att den är lite för lite äventyrsroman. Den är tradig helt enkelt.
Boken kom 1936 och är en väldigt mörk satir på samtiden. Jag skulle definitivt kalla det för science fiction även om det säkert skulle förbrylla en och annan. Handlingen är som följer:
En karismatisk (en underbar karaktär faktiskt) kapten upptäcker en ny art. Det är en sorts salamander som är intelligent och som han vill dressera för att fånga musslor. Boken har egentligen ingen protagonism utan i större delen av den så får vi följa händelseförloppet genom ovanämda stilgrepp, små berättelser etc som sammantaget ger en bild av hur samhället påverkas av de nya arbetarna. Viss satir är väldigt tydlig. Nästan alla problem som uppstår i USA resulterar i lynchning av svarta… eller ja han använder inte det ordet. Men tanke på att den är skriven 1936 så förekommer den nazismens experiment men den vetenskap som ligger bakom kritiseras (han driver också med nazisternas raslära).
Den största behållningen får jag av att koppla salamanderfrågan kring frågan om AI. Det är lite av ett uppvaknande faktiskt och vittnar om att boken forfarande är högaktuell.
Några tankar:
I boken diskuterar man om salamaderna har en själ, men själsbegreppet är tokigt definierat hos olika individer. Egentligen exakt på samma sätt som vi nu diskuterar begrepp som medvetande och intelligens gällande AI.
Lite lustig religionskritik: Man skapar en religion till salamaderna men dom är helt ointresserade. Dock går en massa människor med i den nya religionen. Jag tänker att det bara är en tidsfråga innan vår första AI religion är på ingående?
Karel Čapeks världsbild består av mestadels goda och välmenande människor men systemen (kapitalismen, nationalism, religion) är motorer för ondska.
Den är tydligt anti-fascistisk men visar också fascismens ursprung i kolonialismens tankemönster .
Vidare kan man dra paralleller till nutiden:
Exempelvis AI är inte farligt i sig men kan bli om vi är helt lämnade vid för våg för ett ekonomiskt system.
En nutida tolkning skulle också kunna vara hur naturen slår tillbaka. Skulle faktiskt vara lite intressant att diskutera den ur det perspektivet.
Författaren knyter ihop boken smart (USA får lite samma funktion som Atlantis) med en varning (som också är ett återkommande tema). Återupprepar sig historien? Har det här hänt förut och kommer det att hända igen?
Är det något att rekommendera?
Den får en att fundera och underhåller men är också skriven i ett tempo som kräver lite ansträngning av en modern läsare.
Alternativt hade jag extremt mycket mer tålamod för 20 år sedan?
Detta ska erkännas. Jag tyckte att det är Stålmannenäventyret var fruktansvärt otäckt även om jag var rätt gammal. Till och med nu i 40 års-isch åldern kan jag rysa lite av obehag till de obehagliga bilderna. Jag är inte helt säkert på att det faktiskt är ett julalbum men ett album i alla fall:
Ett lite speciellt sådant om man är serieintresserad men vi kommer till det. I vanlig ordning på den här tiden så fanns inga som helst indikationer på vem som skapat historien
Här kommer någon sorts sammanfattning av handlingen:
Någon sorts Dracula men också varulvar och Frankensteins monster är ute efter en vetenskapsman. Stålmannen och Jimmy Olsen måste stoppa dem. I slutet avslöjas att vetenskapsmannen har skapat en planet i miniatyr och matat planetens invånare med monsterfilmer i generationer (antingen går tiden snabbare där eller så lever dom inte så länge?). Varelserna beskrivs som: ”Naturliga kopior. Deras atomer är flytande och efter att ha sett filmerna i generationer blev dom vad dom såg”
Observera hornen på planeten …
Dom har alltså åkt från sin monsterplanet för att stoppa sin galna skapare som då och då nollställer sin skapelse. Dom färdas i kistor kan tilläggas.
Man kan med bästa välmening inte tycka att det är särskilt bra. Det är inte riktigt ämnat för någon logik. Exempelvis när Jimmy Olssen och Stålmannen letar efter Dragorin (Vampyren) och hittar ledtråden ”Bloodmore”
Bloodmore? Det känner jag igen” säger Jimmy. ”Det är en gammal kyrkogård från kolonialtiden” Stålmannen svarar: ” Ha och sällan använd utom av Greve Dragorin”
Så man undrar alltså om Stålmannen kände till att Dragorin brukade hänga på en kyrkogård? Oavsett så vore en kyrkogård med namnet Bloodmore i Metropolis det absolut första stället jag skulle leta på?
Slutet är lite etiskt komplicerat. Stålmannen räddar visserligen planeten men omprogrammerar invånarna med trevligare film. Han kanske borde ha frågat dem först? Jagmenar, dom har lixom baserat hela sin civilisation, etik etc… på monsterfilmer vem är han att vara ändra på det utan egentlig anledning.
Det tillkommer också lite galna Stålmannenfakta som antagligen bara är påhittade för just den här historien (en ljusblixt har stoppat våra hjältar och Stålmannen måste förklara hur hans ögonlock fungerar)
Men kan något som är ganska dåligt vara bra? Vad var det som gjorde att den här serien fastnade så otroligt hårt i mitt medvetande så att jag skriver om den 40 år efter den släpps.
Svaret ligger i teckningstilen. Jag kan fortfarande tycka att den är så otroligt mäktig?
Spännande va? Man kan nästan känna paniken i kroppen.
Faktum är att en av världens bästa serieskapare har tecknat. Jag saxar ur Wikipedia:
Jack Kirby, född Jacob Kurtzberg den 28 augusti 1917 i New York i New York, död 6 februari 1994 i Thousand Oaks i Kalifornien, var en amerikansk serietecknare.[18]
Han samarbetade med Joe Simon och skapade 1941 seriehjälten Captain America. Tillsammans med Stan Lee skapade Jack Kirby serier som Fantastic Four 1961 och 1962 Hulk och Thor, samt 1963 de ursprungliga X-Men, och lade grunden till Marvel-universumet.
Det är självaste Jack Kirby som tecknat. Mr Marvel alltså. Eller i alla fall en av dem. Men gjorde han verkligen Stålmannen (Som då såklart är en DC karaktär)?
Svaret är nja. Serien kommer från en Spinn off ”Jimmy Olsen” och just Stålmannen fick DC rita om. I alla fall ansiktet:
Källa: https://www.cbr.com/superman-jack-kirby-hated-dc/
Men ja det är Jack Kirby som tecknat. Kolla in så jäkla vackert och så jäkla Jack Kirby den här lilla panelen är:
Det finns något suggestivt och tungt, otäckt och något annorlunda med den här serien. Det blir något sorts uncanny valley över det hela. Det är också en ganska intressant del av seriehistorien och är man så nördig som undertecknad nästan som en liten konstbok. Den lyckas kombinera ,och göra en unik version av, monsterfilmer och Stålmannen. Det enda som behövde ryka var någonsomhelst handling.
Jag gillar Pölsan. Det är inte min favorit men jag gillar den.
Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför jag inte älskar den. Jag tror att det beror på att det tydligaste temat i boken är skrivande, skrivprocessen och sanning kontra fiktion. Det liknar faktiskt lite något som jag själv sitter och skriver på så kanske är det avundsjuka? Det är ingen som kan göra det bättre än Torgny Lindgren. Eller så är det för att det är något jag jobbar med och därmed blir lite less på ämnet?
Hursomhelst
Romanen tar sin början i slutet av andra världskriget då berättarrösten, notisskrivaren, får sparken då han bara hittat på och aldrig skrivit ett sant ord. ”uppfinning och fabulering och hjärnspöken får under inga omständigheter befordras till trycket!” som chefredaktören uttrycker sig när det uppdagas.
Det hindrar inte notisskrivaren , som för övrigt åldras baklänges, att skriva på hemmet. Det blir en metaberättelse där vi följer notisskrivarens berättelse som tillslut skrivet så mycket att det blir besvärligt för kommunen. Det är inte så lite kulturkritik och satir även mot jakten mot bästsäljare (någon säger nått i stil med att nog vore det väl ändå bra att skriva så att folk förstod. Jo det vore det nog).
Särskilt intressant är lögnen att sätta i förhållande till slutet av Hummelhonung. Är livslögn något vi som människor måste ha för att överleva och bli hela? Det finns en religiös aspekt i det hela där fantasi är något större än det världsliga, där han kämpar för rätten till sin egen världsbild och för Torgny verkar detta vara starkt förknippat med begreppet nåd:
Samtidigt så sker en parallellhandling där vi följer Maser och Högström som jagar den optimala Pölsan. Pölsan är en symbol för nästan allt tror jag. Livet. Kärleken. Skapandet. Att det just är pölsa som får vara den ultimata metaforen är den typiska Lindgrenska humorn.
Boken fylls av underbara karaktärer som även här är någon sorts magisk norrländsk unik värld som bara är helt fantastiskt. Bertil som är tvådelad men sidorna identiskt lika och som verkar leva fullkomligt. Kanske en symbol för den gammeltestamentliga guden? ”Jag var här från början” säger han vid ett tillfälle. Han blir utanför treenigheten i stugan i alla fall. Bertil behöver inte andra människor, konst eller musik? Han uppgift verkar vara att kontrollera människorna i byn.
En underbar karaktär i alla fall.
Pölsan är både ett argument för frihet och fantasi samtidigt som man behöver släppa på kontrollen som läsare för att få ut så mycket som möjligt av boken.
Igen kan jag tycka att det hör vore en utmärkt bokcirkelbok?
Jag kan objektiv tycka att Pölsan är ett mästerverk men det är inte min favorit av Torgny Lindgrens böcker. Kanske är temat kring skrivandet för nära, eller så är det kopplat till mina egna skriverier?
Vad är det egentligen för idé att skriva något om detta då det aldrig skulle kunna vara ens en hundradel så bra som det här?
Jag njuter av orden, beskrivningarna och boken som helhet. Inte lika bra som Hummelhonung eller Ljuset (som det iof var ca 100 år sedan jag läste) men ändå fantastisk.
När jag som barn läste serien watchmen så förvånades jag över att serien var uppbyggd av motsatser och speglingar. I superhjälteserien finns en piratserie som speglar handlingen i serien, hjältarna är uppbyggda i motsatspar etc..
Nu kanske jag är den enda i hela världen som kopplar ihop Torgny Lindgren med superhjältar men min poäng är att jag redan tidigt fick en förståelse om att en historia kan handla om andra saker än vad som exempelvis ryms i en sammanfattning av handlingen. Jag kan också känna lite oro över att många läser boken precis som en vanlig serietidning om uttrycket ursäktas. Det vill säga: Boken handlar egentligen inte om en kvinna som tar hand om två bröder, dock är tolkningen väldigt öppen och beroende på läsaren (även om det finns vissa teman).
Torgny Lindgren skrev egentligen inte allegoriskt. Inte i den meningen att en viss symbol betyder en viss sak. Det är mer djupgående teman om exempelvis gudsbild, sjukdom och nåd och i dessa ”Stormetaforer” är man fri att göra sin egen tolkning.
Innan jag går in på vad boken egentligen handlar om så vill jag vara tydlig med att det här kanske är det bästa jag läst någonsin. Det beror säkert på att berättarrösten tilltalar mig lite extra p.g.a. av att den är något bekant. Det här är alltså en av mina topp 5 böcker någonsin.
Jag älskar den. Det här är en bok som jag önskar att alla kände till och ville läsa.
Ett mästerverk helt enkelt.
Men alla tycker olika. Jag kopierar en sammanfattning av handlingen ur bokblommans recension:
”Huvudpersonen är en medelålders författarinna som åker till en liten håla i Västerbotten för att hålla ett föredrag, och sedan stannar kvar där som inneboende hos en cancersjuk, illaluktande, äcklig och störd man. Som granne har han sin bror och sitt största hatobjekt, som också ligger för döden, är illaluktande, äcklig och störd. Där är hon alltså. Hon tvättar, fixar och donar, runkar av sin hyresvärd, slickar i sig vätska från broderns bölder och lyssnar på deras sinnessjuka berättelser.
Fan vad perverst! Jag kan inte hitta på så mycket annat att säga faktiskt.”
Så det är klart att man kan uppleva boken lite olika. En del läser in någon sorts samhällskritik(?), eller fortsätter på temat syskon (se källor här längst ner).
Torgny Lindgren skriver i ett mytiskt ”Lindgrendskt” (?) Västerbotten där parallellerna till fantasy eller magisk realism inte är så jättelångt ifrån varandra.
De två bröderna (Hadar och Olof) är varandras spegelbilder. På något sätt har dom växt upp som motsatser men också som spegelbilder av varandra. Hadar har cancer, Olof ”har hjärtat”. Dom tävlar om vem som ska överleva den andra men någonstans förstår man att det egentligen är omöjligt, kanske är dom båda samma person rent av?
Kanske växter dom upp och skapar sig själva i motsatsförhållande till varandra?
Hadar är mager, Olof fet.
Hadar äter bara salt, Olof bara socker.
Dom delar på ett husdjur som går mellan gårdarna, den ena påstår att katten är en hona, den andre att det är en hane. Efter ett tag börjar författarinnan att gå mellan gårdarna och speglar i sin tur Olofs hustru Minna som båda har legat med och har ett barn tillsammans med (men man vet inte vem som är fadern).
Samtidigt skriver författarinnan en bok om ett helgon, som också på något sätt speglar henne. Nu är det ett tag sedan jag läste religionsvetenskap så en del av de religiösa tolkningarna kanske går mig förbi? Men det gör inget. Jag skrattar högt när hon säger att helgonen inte kan vara en riktig människa, ha ett eget hus (eller något liknande). Det är en hint om att ingen av dem ska läsas som verkliga människor.
Någon beskrev bokens handling som en ängel som reser ner i dödsriket, för mig är Hadar och Olof en mytisk figur/ figurer. Kanske en spegling av människans olika sidor, som författarinnan måste sammanföra?
Vill man tänka riktigt stort är det en bok om världsalltet. Det finns egentligen bara de där två stugorna i boken/universum. Hadar och Olof är varandra, sonen blir Hadar (eller blir han Olof?) och konflikterna är av episka nästan bibliska proportioner (man bygger en gigantisk mur) samtidigt som det är så litet och så obetydligt. Bara två gårdar i Västerbotten.
Jag vill inte avslöja slutet men lögn, död och förening är ledord som man kan tänka på.
Det är dumt att komma med pekpinnar, alla har rätt till sin egen tolkning men kanske måste man förstår att den inte är skriven som realism. Det är en underbar bok om man tillåter sig att tänka och fantisera.
För mig så är detta en utmärkt bok att ha med i en bokcirkel eller bara ett bra tips om man vill utmana sig själv och läsa en av Sveriges absolut bästa författare.
” Hummelhonung, den beska sensuella romanen om en fet och en mager bror som ligger och avskyr varandra och bara väntar ut den andres död, kom ur tanken på det särade Öst-och Västberlin. Med den djupt bildade ironikerns underdrift konstaterar han att får man en sån idé på förmiddagen skrivs icke romanen på eftermiddagen.”
Nu följer en lång text om något jag inte förstår mig på.
Mode.
Vad det nu än må vara för bakomliggande diagnos som jag bär på så är en av det mest konkreta effekterna att jag inte förstår mig på mode och egentligen inte kan klä mig.
Observera att det här är ingen pik eller kritik mot någon annans sätt att klä sig bara mitt perspektiv.
Mode är ett kulturellt uttryck men sedan 1500-talet (killgissar) har det i alla fall i Europa funnits en föreställning om att mode är ett uttryck för individuell personlighet.
Klädstil är också ett att uttrycka känslor eller samhörighet.
Undermedvetet kanske jag vill identifierar mig med arbetarklass i alla fall verkar jag helst vilja ha jeans och sliten t-shirt( i Sverige tror jag inte det finns något etablerat begrepp för arbetarklass stil men i Storbritannien använder man ”chavs” )
Det är svårt för mig att förstå modevarumärken.
Själva ordet kommer från engelskans ”brand” vilket I sin tur syftar på ”att bränna”. Dvs det cowboysare gjorde för att markerade sina djur för att kunna identifiera dem.
Ett varumärke är egentligen inte bara kopplat till en produkt, det försöker också sälja attityder och känslor men framförallt grupptillhörigheter.
De flesta reklamer (enligt min mening) blir någon sorts ”följa John” där en känsla av samhörighet skapas med andra personer som är kopplade till varumärket ofta med en äventyrlig livsinställning bra karriär och såklart mycket pengar och hög social status.
Jag har ingen av dessa attribut.
Inte så konstigt att ungdomar följer trender förresten, inte heller så märkligt att kläder som har starka associationer med hög levnadsstandard oftare bärs av personer som önskar ha det snarare än dem som faktiskt har det.
Det blir lite rörigt i mitt huvud. För mig är det ologiskt att ha en Adidas tröja men jag gillar ost och kex så en tröja som uttrycker en del av min personlighet, exempelvis en tröja som det står ost och kex på, skulle fungera.
Därav alla dessa T-shirts med seriefigurer som jag knallar omkring med.
Att klä sig inför gymmet är väldigt bekymmersamt för mig.
Det är märkligt för mig att vara en reklamskylt för exempelvis Adidas. Det jag råkar komma ihåg om just Adidas är att det egentligen är ett tyskt skomärke som var ultrarasistiskt och använde Hitlerjugend för att komma igång med skoförsäljningen.
Obs jag lägger ingen värdering i att ha på sig Adidas nu. Jag har säkert någon tröja liggandes jag säger bara att ovanstående ställer till det för mig när jag ska klä mig. (Amerikanarna tog för övrigt över fabriken som bossades av två bröder efter andra världskriget, den ena brodern skapade dock ett eget skomärke ,Puma, så nu har jag sabbat det skomärket också) Det behöver egentligen inte vara brott mot mänskligheten, det räcker ibland bara att känna till att skomärket Nike har tagit namnet efter den grekiska segergudinnan Nike.
Jag har svårt att identifiera mig med varumärken antar jag?
Jag vet ju egentligen inte riktigt heller vad det står för.
Valet av just gymkläder , de kläder som uttrycker någon form av åsikt istället för varumärken kompliceras av det aningen juvinila uttryckssätt som i alla fall Facebooks algoritmer rekommenderar mig.
Jag kan ju inte ha en byxa som påstår att jag på något vis är farlig. Tänk om någon förväntar sig något av mig exempelvis vid ett rån.
Men en byxa med texten ”grinar ibland till disney filmer ” finns ju inte.
Än en gång: Jag har inga som helst åsikter om andras kläder. Men jag tycker att det är bra att vi diskuterar saker som attityder. Manliga kanske i synnerhet.
Men även hållbarhet.
Nu ligger HM i blåsväder men det kommer att gå över. Så länge vi inte ändrar attityden så kommer det alltid finnas lågprismärken som har negativt påverkan på både miljö och utnyttjad arbetskraft.
Bibliotekets uppgift:
Vi har hållbarhetstema, hållbarhetsvecka med klädbytardag (i september) men för mig är det mer kopplat till attityder.
Att få människor att allmänt bara fundera över sig själva, sin plats i världen och hur vi fungerar.
”Inte Science fiction” hör jag förvånansvärt ofta från både låntagare och kollegor.
Oftast vet man inte riktigt vet vad Science fiction är. Den vanligaste association är Star Wars (som för övrigt är fantasy eller Space Opra om man nu vill bråka om var saker ska stå) men eftersom jag nu gjort ett lite större inköp av just Scifi så kommer en liten lektion med medföljande tips 🙂
Jag räknar Frankenstein av Mary Shelley som den första science fiction romanen. Det handlar alltså om vetenskaplig spekulation i skönlitterär form. I fallet Frankenstein ställer man frågan om vad som skulle hända om man med ny teknik (år 1818 var detta elektricitet) kunde lösa dödens mysterium. En del bråkar med mig och hävdar något annat. Exempelvis Tidsmaskinen av H.G Wells eller något tidigare som kom innan vi ens hade vetenskap. Det är viktigt att poängtera att jag har rätt och alla andra fel men att gränsen diskuteras.
En bok jag brukar rekommendera på biblioteket (och som många ungdomar faktiskt gillat ) är Blommor till Algy skriven av Daniel Keyes (man kan behöva söka upp den engelska versionen). Den spekulerar kring vad som skulle hända om vi artificiellt kunde öka vår (och i boken en funktionsnedsatt mans) intelligens. Den tar upp tema som vad intelligens är i förhållande till att vara människa.
Mörkrets vänstra hand av Urusla le guin har också varit omtyckt. Den utforskar bland annat könsroller i en äventyrsberättelse.
Ovanstående är tips på ”mjuk” scifi. Dvs böcker som spekulerar i samhällsvetenskapliga ämnen. Min personliga favorit är boken Oryx och Crake (och böckerna som kommer efter) skrivna av Margaret Atwood. Där är hon inne på många temat som är viktigt för vårt samhälle varav miljöfrågan är en.
Hennes bok Tjänarinnans berättelse har man för övrigt fått springa ner i magasinet och hämtat till x antal unga tjejer som (lyckligtvis) intresserar sig för farorna med samhällsutvecklingen och/eller serien på HBO. (Om man ska vara jättenoga vill Margret Atwood skilja på scifi och spekulativ fiktion men men … )
Exempel på ”hård” science fiction där man kanske fokusera mer på spekulation kring tekniskt utveckling är Andy Weirs böcker. Hans bok Project Hail Mary är den bästa boken i genren som du aldrig hört talas om. Annars är han mest känd för boken ensam på Mars som också är väldigt bra.
Jag tycker nästan det är ett praktexempel på bra scifi som egentligen har fokus på att underhålla, äventyr samtidigt som den tar upp stora frågor (men det är en personlig preferens).
Andra underhållande böcker med lite fart i är Ready Player One av Ernest Cline (finns på svenska) Enders spel av Orson Scott Card och Avgrundav Jeff VanderMeer (samtliga finns filmatiserade)
Jag får så väldigt många inköpsförslag av ungdomar (som är engagerade i booktok ) och ibland tänker jag att om man verkligen vill stödja ungdomars läsning så skulle man supporta biblioteken genom att låna från booktok hyllan. Här är några förslag på engelska som verkar bra och populära:
The Three-Body av Liu Cixin. The Murderbot Diaries (serien) av Martha Wells (den har jag läst, är förvånade bra förresten) Nnedi Okorafors böcker (några finns på svenska) Ancillary Justice av Ann Leckie.
Som i fallet med skräck så känner jag mig själv som kapten stofil. Jag gillar mest gammal skåpmat som Asimovs böcker, Philip K Dick etc.
Jag älskar Ray Bradbury och sitter på en massa spännande information som att hans fru var från Dalarna men det är en liten avvägning kring hur mycket man får tråka ut människor.
Philip K Dick är nästan nästan ett eget blogginlägg. Kulturrådet ger oss en massa böcker men biblioteken är skitdåliga på att lägga in dem. Det är lite synd om mig eftersom jag även här sitter på en massa onödig kunskap som bränts in i mina synspser. Exempel:
”I Am Alive and You Are Dead” är ett citat från boken Ubik. Det är både en titel på en riktigt bra biografi om Philip K Dick skriven av Emmanuel Carrere samt en skiva av Orphans & Vandals. Jag tycker att musiken låter lite som hans litteratur (länk till Spotify i slutet )
Vad jag önskar att folk kände till är att Karin Boye har skrivit en fantastisk dystopi (Kallokain) och nobelpristagaren Doris Lessing var ju också en science fiction författare vilket man kan ha i åtanke innan man fnyser åt genren. Det är förresten förbjudet att inte nämna Kazuo Ishiguro om man nu ska lyfta fram prisbelönta och erkända författare.
Jag har fått en massa förslag av kompisar som gillar scifi. Mycket är klassiker som jag själv gillar.
William Gibsons ”Neuromancer” och Frank Herberts ”Dune” är populära (den senare finns som film och på serieteket).
Iain M. Banks ”culture” serie verkar intressant (men jag har inte läst den)
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Culture_series
Jag har köpt in en massa klassiker på engelska som kommer snart. Mångs väldigt gula 🙂
Det är från serien SF masterpice (länk från science fiction bokhandeln längst ner) Bland annat Old Man’s War av John Scalzi.
I den så har USA blivit frånkörda i rymdkapplöpningen av länder som Indien, Kina etc.. Dom styr kolonierna och när man i västvärlden fyller 75 får man chansen att kämpa som soldat för kolonierna. Jag minns serien som jäkligt kreativ och den tog också upp teman som rasism, kolonialism men också tid och tidsförskjutning. Ska nog läsa om den.
På tal om kreativ. Roger Zelazny är ett geni. Vad sägs om scifi baserat på Buddism och hinduistiska gudarna?
Jag skriver själv Science fiction. Här är ett lektörsutlåtande från en novellsamling som nog inte kommer att bli utgiven på ett bra tag (men bara så man får lite koll på vad jag skriver):
” En välskriven novellsamling 19 239 ord. Samlingen påminner mig om tv-serier som Black mirror och kortfilmsserien Love, death, robots. Språket vardagligt, gott och framåtrörelsen är genomgående bra. Det finns vissa partier som har ett för blommigt språk, men det är enkelt åtgärdat med hjälp av en av förlagets redaktörer.
Här är mitt omslag med författarnamnet blurrat:
Hoppas att ni kommer och lånar lite scifi på bibblan och om du skriver eller vill ge ut en novellsamling så kontakta mig 🙂
Jag känner att jag hamnat lite i en nisch när det gäller skräck.
Det är ofrivilligt men jag känner mig också uppskattat då det inte verkar vara så många bibliotekarier som har det som expertområde.
So here goes
Mitt favorittips till nybörjaren är Evig natt: en arktisk spökroman av Michelle Paver. Den är bra, kort och svalkande (nu när det är sommar). Paver är en underskattad författare, säker pga hon är mest känd för sina ungdomsböcker (ni som har läsande barn känner säkert till Bronsdolken med flera).
En annan författare som jag tror många skulle älska även om man inte ser på sig själv som en sträckläsare är Alma Katsu. Hennes grej är historiska romaner fast med övernaturliga inslag med dragning åt skräck. Jag gillade boken Hunger som egentligen är en Western. Man följer ”The Donner Party” (googla) och deras kamp mot vad det nu är som förföljer deras karavan.
De mest populär skräckförfattarna på bibblan är såklart Stephen King (jag gillade the outsider och kan slöläsa de mesta av hans böcker) och förstås John Ajvide Lindqvist ( Jag rekommenderar människohamn).
Det jag önskar är att folk i alla fall kände till är Joe Hill. Stephen Kings son, men bilda en egen uppfattning om honom. Boken En Hjärtformad ask av just Joe Hill är egentligen de bästa Stephen King boken som inte ens är skriven av Stephen King.
Mats Strandberg har skrivit två böcker som jag tror att många skulle gilla: Hemmet och Färjan. Eftersom jag läser så mycket inom den här genren så kanske dom känns lite formulär 1a (det kan också exempelvis Stephen King göra) men det är bra böcker.
Mina personliga favoriter är ofta inte överdrivet älskade av mina låntagare.
Shirley Jacksons bok ”Vi har alltid bott på slottet” är antagligen den bästa boken på ditt bibliotek som ingen lånar. Ta bara och gör ett lån på den och kolla vad det är.
Lovecraft (han är lite knepig men låna en novellsamling och läs en novell. Jag rekommenderar The outsider ) eller låna den fina illustrerade Chuthulu vaknar.
Nämner också Anders Fager som jag tycker är Sveriges bästa skräckförfattare men då är vi inne på mer obskyra saker.
Vad andra brukar gilla:
”Flickan med gåvorna” av Mike Carey. Det är egentligen en zombiefilm i bokform. Jag tyckte den och uppföljaren ”Pojken på Bron” var ok men många låntagare har älskat dem.
Dean Koontz gillar många. Jag gillar hans Frankenstein (tre böcker) och Odd Thomas men det är egentligen inte så jättemycket skräck. Precis som Guillermo del Toro och Chuck Hogan bokserie som börjar med ”Släktet” så är det snarare bara bra fantasy (dvs de är klart att det är skräck men inte skräck man egentligen blir rädd av. Odd Thomas känns mer som serien Supernatural ). Eventuellt skriver jag en liten text om de mer obskyra skräckböckerna senare.
Jag har förresten semester nu ett tag framöver sådet kommer att bli mycket skrivit på blogg (och annat)
Senaste kommentarerna