När man talar om Sverige som kunskapsnation, den minskade läsningen och de demokratiska problemen som är en följd av hur medborgarna allt för lättviktigt konsumerar ytlig information så är det här en relevant fråga.

En stor fråga till och med

Det här blogginlägget föranleds av att vi i personalen ska utvärdera vår läsfrämjade plan. Jag kommer att få presentera siffrorna för kommunen men också politiken. Men egentligen är det inte den stora statistikutvärderingen (den sker i februari) så räkna med väldigt grova penseldrag.

Det är också ett sätt för oss att utvärdera vårt arbete men inte det enda. Det är ingen kritik mot någon (exempelvis om man jobbat här tidigare) och vi jämför oss heller inte med andra bibliotek utom då vi måste eftersom vi har fått det som ett tydligt uppdrag. Reserverar mig också för att just det här är en ganska ytlig och översiktlig analys.

 

Lögn, förbannad lögn och statistik

 

Man måste ha något att utgå ifrån. Vi ska exempelvis jämföra oss med ”andra jämförbara kommuner” i kommunjämföraren Kolada. Där räknar man ut lån av antal böcker/invånare. Små kommuner ligger ofta ganska högt upp. Bjurholm har tillexempel ett snitt på 10 och är bland de bästa i Sverige medan Stockholm har 2.9. I år är rikssnittet 4.4

Det är också lite skillnad på hur man räknar statistiken och (tror jag) vilket bibliotekssystem man använder. Jag har utgått ifrån den datan jag fick när jag började (november 2017). Nu går jag lite händelserna i förväg men så här ser datan i Kolada ut från 2017-2019

Utgångsläget 2017 var alltså en lysande röd plupp (under rikssnittet) . 2019 var en ganska stor ökning.

Även om man kan problematisera själva statistiken, särskilt i jämförelse (man kanske köper mer böcker i Stockholm och lånar mindre etc.) och inte sätta ett likhetstecken med läsning eller bildning så är det här en av siffrorna jag har fått förhålla mig till. Ett av våra mål är att i alla fall nå rikssnittet.

Ungefär här så brukar många läsfrämjare (både invånare och bibliotekarier) vilja lägga in en protest. De här siffrorna säger inte så mycket om kvalité. Vi har också många läsfrämjande projekt som inte syns i statistiken. Exempelvis när vi har bokförsäljning under sommaren (vi skulle säkert kunna höja vår statistik under sommaren om vi valde mätbara aktiviteter) eller bokstationen vid tåget. Med flera. Små kommuner har ”lättare” att få högre snitt och kommuner med hög inflyttning av barnfamiljer burkar utmärka sig. Etc..

Många saker syns inte i den här statistiken (besöksantal, tidningsläsare, bemötande, inköpsförslag etc..)

Men även om man är medveten om detta så måste man i grova drag kunna förhålla sig till siffrorna.

Två saker till som är värda att nämna:

I vår digitala tidsålder så ökar omlånen väldigt mycket. Det beror antagligen på att det är mycket lättare att låna om böckerna digitalt. Läser folk mindre för det? Man kanske lånar hem mer böcker med vissheten om att det är lättare att låna om? Vi vet egentligen inte. Men det är som det är.

Pandemin: Under pandemin så gjorde vi automatiska omlån så att folk kunde stanna hemma. Därför blev siffrorna för exempelvis 2020 väldigt uppblåsta men jag väljer att bortse från dem då det inte var låntagarna själva som aktivt gjorde omlånen.

Utlån/Omlån från bibliotekssystemet

Nu kommer jag att visa lite siffor från vårt bibliotekssystem Bookit. Det är helt enkelt lån/omlån från början av året man talar om till dagens datum (dvs 2023-08-30) får att få det dagsaktuellt.

 

Här räknas inte digitala lån, eller lån till andra bibliotek så i slutstatestiken i februari ser siffrorna lite annorlunda ut (men än en gång, för att ha något att förhålla sig till).

Så här såg det ut 2019 fram till dagens datum:

Då hade vi gjort en ganska stor ökning.

2019 var ett otroligt roligt år för oss. Både jag och skolbibliotekarien var nya och vi fick prova lite nya saker. Det året höjde vi statistiken ganska rejält.

Det här var faktiskt en stor vinst för oss. Både som bibliotek men också som läsande kommun.

Nu kände vi (hela personalen) att:

Vi brutit en nedgående negativ trend.

Att det var möjligt att få riktigt bra resultat med ett ändrat arbetssätt.

Att vi kunde påverka.

 

Vi blev också rätt så uppmärksammade.

Senare fick vi skriva en liten artikel om vårt arbetsätt:

Relationsskapande och läsfrämjandeplan – ett framgångsrikt sätt att nå unga

(Obs… bara så ni vet så är statistiken i artikeln på antal fysiska utlån. Ej omlån/utlån från bibliotekssystemet)

Obs.. Än en gång. Den här statistiken vi pratar om nu är bara en del av historien. Vi gick exempelvis från att få in ett 30-tal svar på vår enkätundersökning till ett 130 svar. Vi har egentligen ingen statistik på inköpsförslag men jag tror att (speciellt från ungdomar) att det är där vi slått våra riktigt stora rekord.

Vad var det vi gjorde egentligen?

Det är inte en så jättesvår ekvation egentligen. Det är delvis vara en resursfråga. Arbetssättet beskrivs ganska utförligt i artikeln från digiteket men om man ska enkelt sammanfatta det:

Mer engagemang. Mer aktiviteter = mer utlån och intresse för biblioteket.

Sen så gjorde vi ganska många åtgärder varav det viktigaste (enligt mig) större omvärldsbevakning efter ungdomarnas intresse. Åtgärder på många områden där vi såg svackor i statistiken (exempelvis mindre lån på sommaren).

Hursomhelst. Det som kom efter vill man ju helst glömma:

Som jag redan nämnt är statistiken inte riktigt tillförlitlig men inte helt oväntat så minskade utlånen (statistiskt sett om man räknar med lån/omlån så såg det egentligen ut som det ökade). Vi hade ett väldigt bra arbete under pandemin och jag skulle vilja säga att vi var ett av de många bibliotek som klarade av det riktigt bra. Däremot är vi ett bibliotek som förlitar sig väldigt mycket på just relationer och kanske blev siffrorna därefter? En svår tid och lite svår att sätta i relation till normal verksamhet.

2022

 

2021 och 2022 så kavlade vi verkligen upp ärmarna. Jag tror egentligen att det är 2022 som vi borde ha fått tidningsrubriker. Vi gick med iver in på att komma tillbaka och målsättningen var att försöka nå upp till samma nivå som 2019. Så här såg det ut jämfört med 2019 motsvarande tidsperiod.

 

Men om vi jämför årsvis så hade vi lånat/omlånat 39834 ”rekordåret” 2019 och 38236 i slutet av 2022 vilket var väldigt mycket mer än vad vi trott. Vi lyckades helt enkelt återhämta oss från pandemin ganska bra.

Här är koladabilden för 2022

Vi har faktiskt gått från rött till grönt redan 2021. Med råge 2022. Från sämst i klassen till bäst i klassen. I alla fall enligt Kolada. men det stannar egentligen inte där. För så här ser det ut i år:

 

 

Om det här håller i sig så är det faktiskt en ökning med hela 15,96 % (?) jämfört med 2022 som i sig var ett år som vi var otroligt nöjda med. En ökning med 8,49 % om man jämför med 2019.

Det ligger faktiskt rätt så mycket jobb bakom ökningen. Främst då vi försökt att köra lite fler aktiviteter (som sommarboken) men också kulturarrangemang, bokcirklar etc.. Personalen har verkligen jobbat hårt för de här siffrorna.

För att svara på rubriken. Hur det ser ut med läsningen i Nordmaling?

 

Vi har ett aktivt bibliotek som jobbar hårt och som levererar resultat. Vi upplever att framförallt ungdomar läser mer, särskilt när vi lyssnar på vad dom vill läsa. Om vi ska jämföra oss med ”andra jämförbara kommuner” så har vi lyckats väldigt bra men jag kan egentligen tycka att det blir lite fel. För oss så handlar det mycket om en mer holistisk bedömning. Vi har många besökare, fullt på bokcirklarna och mycket aktivitet. Vi upplever egentligen att det lånas väldigt mycket. Särskilt barn och ungdomar läser väldigt mycket manga och från vår book-tok hylla. Statistiken är såklart en viktig avstämning på att vi inte bara svamlar utan att det faktiskt finns belägg.

Viktiga resursfrågor om man vill diskutera läsning i kommunen:

Finns skolbibliotekarie på heltid?
Finns en läsfrämjande plan?

Hur upplever biblioteket resursfrågan?

Här är några artiklar som problematiserar läsning och bibliotek ytterligare:

https://www.vilarare.se/amneslararen-svenska-sprak/vi-larare-debatt/debatt-darfor-blir-jag-provocerad-av-debatten-om-pojkars-lasning/

 

Gör stärkta bibliotek till en permanent satsning

 

 

Satsa på biblioteken istället för en kulturkanon

 

Inköp ett viktigt läsfrämjande verktyg

 

Sommaren 1985 är mest troligtvis John Ajvide Lindqvists bästa roman hittills och antagligen hans sämsta skräckis.

 

Boken utspelar sig på en ö i Stockholms ytterskärgård så nära saltkråkan man kan komma då inspelningen av tv-serien skett i närheten. Redan föregående mening avslöjar mycket av hur John Ajvide Lindqvist bygger upp sin värld. Referenserna haglar tätt. För mig så går det omöjligt att inte dras med. Allt från böckerna dom läser, till musiken dom lyssnar på. Jag transporteras verkligen tillbaka. Jag skulle vilja säga att det är både mästerligt och lite överdrivet men det fungerar paradoxalt nog.

Sommaren 1985 är också live aid-sommaren och romanen har starka drag av ”skildra barndomens övergång till vuxenliv med en övernaturlig/dramatisk händelse som utgångsläge”

 

Johannes (som är berättarrösten) föräldrar ska skiljas, Marias mamma är sjuk. Hasses familj får inte längre hyra av bästisens Mattias farfar. Ungdomarna är på väg mot vuxenlivet. Kåta, deprimerande och sökande.

En eloge till John Ajvide Lindqvist som skildrar det inre livet så otroligt bra. Det är verkligen välskrivet och medryckande.

 

Men så har vi det nästan Lovcraftianska elementet som kan komma att bli en vattendelare för publiken.

 

En dag åker killarna till ön Svärtan (som för övrigt ser ut som ön på omslaget till Tintins den svarta ön. Ja, exakt så där håller han på) där ser Johannes en sjöjungfru fastsurrad på land påväg att kvävas. Nu är det kanske inte disneyversionen som ligger där utan snarare något från Lovecrafts berättelser. Haj-lik med huggtänder och svarta ögon, men heller inte säkert ett rovdjur?

 

(Bilden från en Alan Moore Lovcraft serie)

 

Mycket av berättelsen drivs av önskan att få veta mer, vad kommer hon ifrån? Varför var hon bunden?

Samtidigt luras man in i att bry sig om alla relationer men för vissa läsare är det kanske tvärt om 😀

 

Boken är väldigt välskriven på fler sätt en ett. Inte bara karaktärerna, relationena och beskrivningarna. Den är också väldigt välskriven i de scener som ska framkalla spänning. När någon måste hoppa från en klippa, smyga etc…

 

Men …. Den är egentligen inte så särskilt mycket skräck i den. Jag kan tänka mig att många som gillar fantastik (exempelvis författarens fans) kan bli lite smått besvikna då sjöjungfrun egentligen inte får ta så stor plats. Litterärt kan det nästan kännas som han fuskar. Det är kanske inte så svårt att skriva om ett mytologiskt vidunder om man bara kan få läsaren att acceptera det och sen inte gör så mycket av det?

 

Jag kanske har lite svårt att se någon djupare symbolik med sjungfrun heller bortsett från den uppenbara drogparallen.

Jag kan nästan tänka mig att boken var klurig att skriva, den är lite för kort för att följa upp alla spår och all karaktärsfördjupning samtidigt som den är ganska lagom för fantastikupplägget

Är det en bra bok?

Personligen tycker jag det, men jag kan också köpa rätt mycket om det paketeras med inom fantastik. Den är också så välskriven så jag tror att dom flesta underhålls av den även om jag tycker att han nästan fuskar lite med sina beskrivningar. Exempelvis ”hon gjorde något som jag aldrig trott någon utanför serietidningar” då får man med lite schabloner men självmedvetenheten gör att man ändå kommer undan med dem.

Samtidigt imponerar författaren med själva hantverket. Det känns nästan som han är en kreativ idé ifrån att skriva något som kan komma att bli ett riktigt mästerverk.

 

Om jag skulle sätta ett betyg till en kompis spm gillar fantastik är det nog nästan en 9/10 men om jag exempelvis skulle skriva en kritisk recension för någon bibliotekstidning skulle jag nog dra ner lite på betyget (7-8/10)

Det är tydligen skillnad :/

Men det är klart att det är en bra bok.

Och värd att låna.

 

 

 

1. Lite kontext kring min läsning:

Jag har känt mig väldigt nostalgisk på sistone men också lite trött faktiskt. Läsa är ett sätta att koppla av och ladda batterierna – om man inte är bibliotekarie. Då kan det lätt bli lite jobbrelaterat.

Jag har därför under semestern läst sådant som jag gillade i den där avlägsna forntiden då  läsandet enbart var min egna angeläget och något som jag gjorde till 100% för min egen skull.

 

Här är en AI tolkning av en bild på mig liggandes i trädgården läsande just den här boken. Den är inte till 100% korrekt. Jag har exempelvis inte en sjö bakom huset.

 

Salamanderkriget av Karel Čapek

 

Jag läste boken senast 2003 vilket beklagligt nog är 20 år sedan. Jag vet det pga en anteckning i boken. Jag tyckte den var underbar vilket den är, men det är också lite diskuterbart. I alla fall om jag ska boktipsa om den till en modern läsare

 

Boken är uppdelad i tre böcker. Del 1 ett är lite lättsammare, med dragning till äventyrsroman. Del två är mer fakta och del tre avhandlar kriget. Del 2 två är alldeles för lång. Det som på sin tid säkerligen var ett spännande formgrepp (boken är egentligen ett hopkok av olika genrer och texter: Insändare, tidningsutklipp och påhittade vetenskapliga texter) lider av att den är lite för lite äventyrsroman. Den är tradig helt enkelt.

Boken kom 1936 och är en väldigt mörk satir på samtiden. Jag skulle definitivt kalla det för science fiction även om det säkert skulle förbrylla en och annan. Handlingen är som följer:

En karismatisk (en underbar karaktär faktiskt) kapten upptäcker en ny art. Det är en sorts salamander som är intelligent och som han vill dressera för att fånga musslor. Boken har egentligen ingen protagonism utan i större delen av den så får vi följa händelseförloppet genom ovanämda stilgrepp, små berättelser etc som sammantaget ger en bild av hur samhället påverkas av de nya arbetarna. Viss satir är väldigt tydlig. Nästan alla problem som uppstår i USA resulterar i lynchning av svarta… eller ja han använder inte det ordet. Men tanke på att den är skriven 1936 så förekommer den nazismens experiment men den vetenskap som ligger bakom kritiseras (han driver också med nazisternas raslära).

Den största behållningen får jag av att koppla salamanderfrågan kring frågan om AI. Det är lite av ett uppvaknande faktiskt och vittnar om att boken forfarande är högaktuell.

Några tankar:

I boken diskuterar man om salamaderna har en själ, men själsbegreppet är tokigt definierat hos olika individer. Egentligen exakt på samma sätt som vi nu diskuterar begrepp som medvetande och intelligens gällande AI.

Lite lustig religionskritik: Man skapar en religion till salamaderna men dom är helt ointresserade. Dock går en massa människor med i den nya religionen. Jag tänker att det bara är en tidsfråga innan vår första AI religion är på ingående?

 

Karel Čapeks världsbild består av mestadels goda och välmenande människor men systemen (kapitalismen, nationalism, religion) är motorer för ondska.

Den är tydligt anti-fascistisk men visar också fascismens ursprung i kolonialismens tankemönster .

Vidare kan man dra paralleller till nutiden:

Exempelvis AI är inte farligt i sig men kan bli om vi är helt lämnade vid för våg för ett ekonomiskt system.

En nutida tolkning skulle också kunna vara hur naturen slår tillbaka. Skulle faktiskt vara lite intressant att diskutera den ur det perspektivet.

Författaren knyter ihop boken smart (USA får lite samma funktion som Atlantis) med en varning (som också är ett återkommande tema). Återupprepar sig historien? Har det här hänt förut och kommer det att hända igen?

Är det något att rekommendera?

Den får en att fundera och underhåller men är också skriven i ett tempo som kräver lite ansträngning av en modern läsare.

 

Alternativt hade jag extremt mycket mer tålamod för 20 år sedan?