Vad kan man hitta i ett biblioteksmagasin?

Av , , Bli först att kommentera 2

Här kommer en lite ovanlig bokrecension från bibliotekets magasin. Min helgläsning har nämligen varit en småtidskrift som är ca 110 år. I den så skriver B. Gadelius, professor och överläkare vid Stockholms hospital om sinnessjuka och vården av dem.

 

dav

B Gadelius skriver egentligen en förvånande sympatisk text om sinnessjukdom och argumenterar både för att man ska behandla den som en vanlig sjukdom och att vi alla har drag av psykisk ohälsa. I skriften beskriver han det som att även guld har orena metaller och nämner också många stora tänkare som drabbats av melankoli. Språket är för övrigt vackert och målande av ett slag som man sällan ser nuförtiden.

dav

 

Han ursäktar också språkbruket:

”Jag gör eder, inom parantes, uppmärksamma på att då jag här för att återge allmänhetens uppfattning begagnar mera vulgära uttryck för att beteckna de sinnessjuka (såsom ”galen”, ”tokig” ) så gör jag detta blott såsom citat. Den som på närmre håll lärt sig hysa behörig aktning för lidandet i denna sorgligaste form kan ej annat än beklaga, att talesätt sådana som ”dåre”, ”tokig”, ”galen” ”dårhusjon” m. m. lättsinnigt användas. Dessa av språkbruket nedsölade halft skymfliga tillmälen vittna knappast om en ädlare och mera djupt känd medkänsla för lidande människor, och knappast skulle de med samma tanklöshet användas, därest sjukdomen inträdde i ens egen familj. ”

1908 såg , i alla fall denne doktor, med fasa tillbaka på det förra århundradet där sinnessjukhusen bestod av bojor och burar. Han beskriver hur man tidigare tänkt sig att förståndet var rubbat och förryckt och att det skulle skakas och tyckas rätt igen. En behandling som nämner är inympning av skabb. Det ansågs vara nyttigt med stark hudretning. Han nämner också att det tidigare förekommit skendränkningar.

dav

 

När han rör sig i samtiden menar han att det inte är alla som behöver läggas in, dock så förekommer det att man i ”de bättre situerade klasserna” skjuter upp inläggningen på patientens bekostnad. Han beklagar sig också över att överklassen också fifflar med benämningen. Var man av god börd så fick man ofta benämningen ”nervssvag” och Gadelius menar att man då riskerar att inte få rätt vård.

Genom texten så färdas vi genom den lugna avdelningen, där Gadelius beskriver depression, och sedan till den halvoroliga avdelningen. Där huserar man ”de upprymda” som också ibland periodvis är melankoliska (deprimerade). Om det vi nu skulle beskriva som bipolära människor säger Gadelius att dessa ”kunna vara sig själv och sin egen motsats hela livet igenom”. Andra patienter som beskrivs är paranoida och ”fortskridande slöhet i ungdomsåren” han beskriver också en patient med ”slöhet med förlamning”. Jag tolkar här slöhet som nedsatt intellektuell förmåga. En patientbeskrivning skulle kunna vara Alzheimer eller någon som helt enkelt drabbats av en stroke.  Intressant är att Gadeius beklagar sig över att sjukdomen är mycket vanligare i vår tid, dvs 1908, och vanligare i städerna. Jag tänker att det kanske skulle kunna vara för att man levde längre?

När Gadelius kommer till den oroliga avdelningen så konstaterar han att man gått från inspärrning till att försöka skapa en lugn miljö. Man försöker inte längre chocka igång patienten utan numera lugna ner, och i vissa fall förvara hen på ett humanitärt sätt.

Är man intresserad av historia så är biblioteksmagasinen lite av en guldgruva och en möjlighet till att få en inblick i både ide historia och hur det praktiskt gick till. Magasinen nyttjas inte alltid så hemskt mycket. Jag undrar om det är för att man inte vet vad som finns där inne? Eller är det kanske bara av den enkla anledningen att gemene man inte forskar eller har intresse?

Vad tycker ni att vi ska göra med våra magasin?

Om jag fick fantisera fritt så skulle jag inreda magasinet och ha skrivträffar där nere. Blivande författare kanske skulle få både underlag och inspiration till nya verk, samtidigt som man bevarar och omhuldar det som redan finns. Låter det helt sinnessjukt?

 

 

Bli först att kommentera

Tv-spel på biblioteket (kulturarrangemang)

Av , , Bli först att kommentera 0

hoppfulla_foraldrar

En klassisk Gary Larsson strip med undertexten ”hoppfulla föräldrar”. Det roliga är förstås föräldrarnas överdriva positiva inställning. Man kan ju inte försörja sig eller jobba med tv-spel. År 2019 visade det sig dock att dessa fiktiva föräldrar var ovanligt klarsynta.

Bilden (som jag tror är från början av 90-talet) illustrerar att det hänt mycket. Faktum är att den nog är svår att förstå om man tar den ur sin historiska kontext. Kanske skulle undertexten idag vara ”Pewdiepies föräldrar” men det kanske inte skulle vara särskilt roligt?

Bilden illustrerar idag kanske hellre en motsättning? Då man jobbar med ungdomar och kultur kan man dock inte blunda blunda för hur omvärlden ser ut, och den ser inte ut som på bilden.

Så här funderar vi på biblioteket när det gäller tv-spel:

 

I grund och botten så utgår vi ifrån de nationella kulturpolitiska målen där man trycker särskilt mycket på barns och ungas rätt till kultur. Detta har i sin tur en bakgrund i barnkonventionen som slår fast alla barns rätt till kultur. Den bakomliggande tanken kring det är i sin tur att vi som samhälle vill ge barn och ungdomar förutsättningarna att utvecklas till självständiga individer. För biblioteket barn och ungdomsarrangemang så innebär det att vi ska ge barn och unga tillgång till olika kulturella uttrycksformer samt kunskap och resurser för eget skapande.

Jag vill till exempel att alla barn och unga ska få uppleva teater, få möjlighet att själv prova på att ställa sig på scenen, få en möjlighet att själva utveckla och hitta den skapande förmågan (vilket för övrigt också är ett nationellt kulturmål).

Så långt tror jag att vi alla är någorlunda överens.

Men den helt klart största kulturformen för unga idag är spel. Därför är det extra viktigt att vi som  arbetar med barns rättigheter och barns rätt till kultur jobbar med spelmediet. Det inkluderar också möjligheten att själv skapa och uttrycka sig med spelmediet som form. Det är särskilt viktigt att man jobbar med detta på biblioteken, eftersom vi aktivt jobbar med att utjämna skillnader.

Lite enkelt kan man väl säga att man utgår från barn möjlighet till delaktighet i kulturlivet, kulturupplevelser samt till eget skapande.

 

Vad innebär detta i praktiken?

Jo för ett litet bibliotek innebär det små myrsteg fram. Precis som att jag gärna skulle vilja har en dramapedagog och en full uppsättning av Shakespeare, Molière, Ibsen osv på Oasen så lär det kanske inte hända nästa vecka. Men stegvis flyttar vi oss framåt.

Vi kommer till hösten att kunna erbjuda ganska stora möjligheter till digitalt skapande på biblioteket (mer info kommer) och jag tycker själv att jag ser att det händer mycket när vi jobbar mer med ungdomsdeltagande på biblioteket.

En del av detta är små kulturarrangemang på biblioteket där vi jobbar professionellt med attityder, kunskap och arbetssätt.

Jag skriver lite om detta (och bland annat åldersmärkning) i biblioteksbladet:

http://biblioteksbladet.se/redaktionellt/ta-spel-pa-storre-allvar/

 

Bli först att kommentera

Rackarunge-litteratur

Av , , Bli först att kommentera 0

Pippi Långstrump är kanske en av de mest kända busiga flickorna i svensk litteratur, men inte alls den första. På 20-talet gick Karin Michaëlis ”Bibbi” och Ester Blednas ”Ann-marie” lös och smetade honung i håret på tanter och hissade upp människor i flaggstänger. Mitt egna första möte med den svenska litteraturhistoriens busfrö torde varit Emil eller serieversionen av Anderssonskans Kalle, en litterär figur som kom som bok redan 1901. Då reflekterade jag inte så mycket på det men jag var omringad av dåliga förebilder alltifrån Richmal Crompton böcker om William Brown (som här i Sverige fick heta Bill) till tecknade äventyr med Dennis på Tv.

 

Bill_diktatorn

Jag misstänker att vissa böcker åldrats sämre än andra 

 

Föga anade jag då att böcker om rackarungar är en egen genre, dock en väldigt manlig sådan om man ska tro den amerikanska termen ”Bad boy ” litteratur.

Ungdomslitteratur riktad till specifikt pojkar är intressant. Marika Andrea har till exempel studerat i Wahlströms ungdomsböcker och menar att pojkböckerna i stort sett går att dela in i två huvudkategorier. Den första låter pojkar visa sin potentiella manlighet när dom måste agera som vuxna på grund av speciella omständigheter. Det kan röra sig om både att strida mot upproriska stammar eller vara telegrafist på ett flygplan. Den andra kategorin utspelar sig i vardagsmiljö och skildrar pojkar i gäng, oftast i färd med pojkstreck och som framställer mer vardagsbaserade manlighetsideal.  Det är nog till den senare kategorin som man kan se rötterna av den så kallade bad boy litteraturen.

Bad boy litteratur

Genren har kanske främst sitt ursprung i amerikansk litteratur från en tid när mansidentiteten gick igenom en förändring. Det viktigaste inslaget är förstås att huvudpersonen (som är en pojke i mellanåldern) bryter om regler och normer. Det rör sig alltså om en rätt så positiv syn på de vilda pojkåren, berättad ur hjältens eget perspektiv och med pojkarnas eget språk.

Det egna språket är både slang, felstavade uttryck och det som Litteraturvetaren Magnus Öhrn kallar ”den groteska realismen” som är ett finare ord för rap och prutthumor. (fake edit, egentligen är det den ryska lingvisten Michail Bachtin som myntat uttrycket, det har sitt ursprung i folkliga karnevalskultur)

Litteraturhistoriskt så brukar man anklaga Thomas Bailey Aldrich för att ha startat trenden 1870 då hans bok ” The Story of a Bad Boy” kom ut, trenden blev senare en hel genre. Den mest kända torde vara Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Här i Sverige kom två böcker Två år i varje klass, En elak skolgosses minnen (1923) samt Sigge Nilsson och jag (1926) som anses vara stilbildande. Båda skrivna av Erik Zetterström (under signaturen Kar de Mumma). Mest kända för oss som läste en ohälsosam mängd av Wahlströms ungdomsböcker är kanske de redan nämnda Bill böckerna av Richmal Crompton.

kar_de-mumma

Om man skulle rada upp några andra genretypiska inslag så är ofta huvudpersonerna självcentrerad och har ett visst drag av företagsamhet. Bokens handling utgår ofta efter denna teatraliska hjälte och ofta är boken/bokserien döpt efter honom. En viss satir och ett förlöjligande av vuxenvärlden brukar också ingå.

Tom Sawyers kluriga sätt att få Ben Harper att måla sitt staket brukar vara ett typiskt exempel på vilken list och lekfullhet hjälten tar sig ur bekymmer. Böckerna utspelas nästan alltid utomhus (i de flesta samtida flickböcker kretsar handlingen till hemmet och familjen), i de mer moderna så är det på skolan.  Fäderna ofta är frånvarande, skulle man räkna in Pippi i denna genre så är det intressant att både Pippi och hennes föregångare Bibbi och Ann-marie var moderlösa. Föräldrar är som bekant ett hinder i vägen för rackartyg och därför har författaren ofta tagit död på dessa, i alla fall i den äldre litteraturen

Kennet Kid skriver i sin bok Making American boys: Boyology and the Feral Tale att sk. Town fights var ett genrespecifikt drag. Town fights gick ut på att pojkgäng möttes på gatan för att slåss. Ibland på lek, ibland inte. Många ser detta som en återspegling av det amerikanska inbördeskriget och det är kanske inte så framträdande i mer sentida litteratur. Jag kan ju hänvisa till ett tidigare blogginlägg ifall man vill ha en västerbottnisk version.

 

Moderna ungdomsböcker

Även om man inte slåss på gatan så kan man känna igen att vissa karaktärsdrag lever vidare. Vi lite äldre kommer kanske ihåg Dante och Tvärsans äventyr. Trots att dom inte utspelas i första person så finns både slang och förlöjligandet av vuxenvärlden, tydliga indikationer på bad boy böcker. Både Sune och Berts äventyr, skrivna av Sören Jakobsson och Sören Ohlsson skulle kunna räknas hit och på biblioteket så är Jeff Kinneys ”Gregs bravader” populära.

fnurp_i_kolan

Bibliotekariens favorit, det minns jag. vad den handlade om är mer oklart. 

 

Bad boy genren utrotningshotad?

 

I boken Pojklandet så resonerar litteraturvetaren Magnus Örnh kring den speciella pojkhumorn och frågar om litteraturkritikerna består av människor som blivit exkluderade från pojklandet och därför avfärdat böckerna? Är bad boy böcker skräp eller är det en utrotningshotad genre som riskerar att bidra till mindre läsning hos pojkar? Själv så tror jag att Magnus Öhrn har en poäng, dock så undrar jag om man specifikt måste rikta sig till pojkar?

Även om inte Pippi varken var först eller ensam i bad girls genren så kanske det inte skulle skada med lite fler odygdiga förebilder för flickor. Många av de populära pojkböckerna fick/har en kvinnlig motsvarighet. Anders Jacobsson och Sören Olsson skapade karaktären Tuva-lisa och Rachel Reneé Russels  Nikkis dagbok. Den senare är mycket populär hos både tjejer och killar, det r också kapten kalsong och andra böcker i närliggande genrer. Magnus Örnh har dock kanske rätt i att man måste vara varsam när man väljer böcker till barn, det får inte bli för slätstruket. En del av litteraturens funktion är att tänja på gränser och normer, både för barn och vuxna.

 

Lite källlor:

Marika Andræ, Rött eller grönt? Flicka blir kvinna och pojke blir man i B. Wahlströms ungdomsböcker 1914–1944, diss. Uppsala; Stockholm: B. Wahlström, 2001, s. 163f

Kidd, Kenneth B:  Making American boys: Boyology and the Feral Tale, 

Wahlstörm, Eva: Fria flickor före pippi:Ester Blenda Nordström och Karin Michaelis: Astrid Lindgrens föregångare

Öhrn, Magnus:  Pojklandet 

Bli först att kommentera