Diskussionen kom upp i samband med nobellpriset i litteratur. Varför läser man vissa böcker och vem kan egentligen säga vad som är bra?
Boktips 1: Att förändras: en metod av Édouard Louis handlat om detta. Hur man drivs av en vilja att vara intelektuell, hur man ”fake it untill you make it” men också hur man kanske också ändras. Metoden/ambitionen kanske inte är så viktig?
När jag var i 20 års åldern läste jag den här (boktips 2)
Jag var intresserad av skräck och det här var tydligen en såndär riktig och bra författare som skrev en seriös gotisk roman. Det var före googel och jag fick säkert läsa på vad en gotisk roman var för något.
Delvis tror jag att det handlade om självbekräftelse. Det jag var intresserad av och det jag gillade kunde också vara bra. När jag läste den så gick jag också med själ och hjärta in för att ta till mig realismen förpackad i gotisk tradition.
Vad kunde jag egentligen om litteratur, vad hade jag som 20 årig slyngel att jämföra med? Men den större frågan är kanske om det spelar någon roll.
Såklart så älskade jag den.
Har läst hyfsat mycket av henne och nu kommer hon ut med en ny bok (boktips 3)
Så den vill jag läsa. För att jag för länge sen läste en annan bok. Som jag då läste för att jag gillade en viss sak.
Nåja. En annan författare som intresserar mig nu är denna (boktips 4)
Ni får googla lite på henne nu när möjligheten finns.
Mycket intressant?
Och för att återkoppla till diskussionen om vad som är bra:
Läser man mycket och lever man länge så har man i alla fall lite att jämföra med?
1901 delades det första Nobelpriset i litteratur ut. Jag var inte född då så jag kunde inte gissa. Hade jag varit född hade jag garanterat gissat på Leo Tolstoy.
Han vann dock inte (någonsin)
August Strindberg var mycket upprörd över detta och skrev i en artikel att Nobelpriset hade tilldelats en ovärdig som knappast var diktare.
Vinnaren 1901 hette Sully Prudhomme som inte så många känner till idag och som jag tror knappt någon kände till då heller.
Han tillhörde Franska akademien dock och enligt Strinberg så var det därför han fick priset.
Strindberg var inte ensam om åsikten att Leo Tolstoy borde ha vunnit. Nästan hela den svenska kultureliten engagerade sig och skrev ett öppet brev (som man får förmoda översattes till ryska) till Tolstoy (förutom Strindberg så var också Selma Lagerlöf och Ellen Key med som avsändare) :
”Till Leo Tolstoy.
Med anledning af att det litterära Nobelpriset nu för första gången blifvit utdeladt, önska vi undertecknade, svenska författare, konstnärer och kritici, betyga Er vår beundran. Vi se nämligen i Er person icke blott nutidslitteraturens vördade patriark, utan Ni är också för oss en af de stora och djupsinniga diktare, hvilka enligt vår mening främst borde ha kommit i åtanke, äfven om Ni själf för egen del aldrig efterstäfvat någon belöning af sådan art.”
Svenska Dagbladet den 14 december 1901: https://tidningar.kb.se/?newspaper=SVENSKA%20DAGBLADET&from=1901-12-14&to=1901-12-14
Det är ändå ganska spännande att vissa saker ändå är sig lika genom århundradet. Den största behållningen av Nobelpriset är diskussionen om vem som skulle ha vunnit.
Kort om årets pristagare:
Jon Fosse är en norsk dramatiker och författare men det är dramatiken som han är mest känd för. Om jag ska vara helt ärlig så är det enda jag kommer ihåg om honom är att jag har för mig att han varit lärare till Karl Ove Knausgård vid något tillfälle.
Det är inte så att jag är ointresserad av teater men det är pjäser som uppförs på dramaten i Stockholm och som jag sällan kommer i kontakt med.
Men det är kanske den andra behållningen av Nobelpriset. Många hittar nya läsupplevelser och läser sånt som dom aldrig någonsin skulle läsa annars. Böckerna som ibland knappt finns på biblioteken blir väldigt reserverade.
I år är köerna något mindre dock.
Boken jag skulle rekommendera ,baserat på att han egentligen fått priset för sin dramatik (min tolkning) och också är lättast att ta till sig då den består av några kortare pjäser, är förvisso utlånad men det är ingen direkt kö på den.
Snart är det dags att gissa hejvilt på vem som ska vinna nobellpriset i litteratur.
Jag brukar återanvända författarna jag gissar på tidigare och jag är lite kränkt över att jag inte fått nått beröm över att jag i princip prickade rätt förra året:
Jag tror att problemet var att jag, som vanligt, var lite otydlig. Jag tycker själv att jag resonerade mig fram till många träffsäkra gissningar varav en faktiskt vann.
I år lägger jag alla ägg i en korg.
Cao Xueqin
Det finns inte så många böcker på biblioteken så jag har reserverat dem ifall att jag har rätt.
Ok jag kanske kan få ett alternativt 2 också?
Joyce Carol Oates. Det skulle vara kul. Hennes böcker har jag en lite intressant historia kring som jag ska avslöja den dag hon vinner.
Jag brukar alltid också gissa på Ngũgĩ wa Thiong’o.
Han kanske blir ledsen om jag slutar helt plötsligt?
Jag har både läst och recenserat hans böcker. Han kanske iof inte vet om det eftersom han håller till i Kenya men jag känner att vi har en connection…
Jag ska därför svara på en av vardagens stora gåtor som de flesta av oss säkert funderat på:
Om AI numera är så avancerad, varför kan den då inte klicka i den här rutan?
Har du, lixom jag, våndas över bussar, övergångställen och trafikljusen som man ibland måste klicka på i bilder? För att bevisa att man inte är en robot? För det visar sig att man kanske är en robot för att man ganska ofta klickar fel?
Grejen är att reCaptcha troligen (det är lite hemligt) kollar dina musrörelser. Är du darrhänt eller inte matematiskt exakt som en robot är du mest troligt en människa. Det är därför man ibland klarar testet trots man egentligen missar en en hel buss.
ReCaptcha kollar också din browserhistorik. Har du googlat mycket på ”robotbrudar med rejäl framvagn” är du antagligen en robot, om du har den mänskliga motsvarigheten i historiken klarar du testet.
Så ni som är måna om er integritet bör veta att Google närsomhelst har rätt att kolla upp vad du browsat, ni andra kommer snart att slippa ens att klicka i en ruta eftersom kollen kommer att ske i bakgrunden.
När man talar om Sverige som kunskapsnation, den minskade läsningen och de demokratiska problemen som är en följd av hur medborgarna allt för lättviktigt konsumerar ytlig information så är det här en relevant fråga.
En stor fråga till och med
Det här blogginlägget föranleds av att vi i personalen ska utvärdera vår läsfrämjade plan. Jag kommer att få presentera siffrorna för kommunen men också politiken. Men egentligen är det inte den stora statistikutvärderingen (den sker i februari) så räkna med väldigt grova penseldrag.
Det är också ett sätt för oss att utvärdera vårt arbete men inte det enda. Det är ingen kritik mot någon (exempelvis om man jobbat här tidigare) och vi jämför oss heller inte med andra bibliotek utom då vi måste eftersom vi har fått det som ett tydligt uppdrag. Reserverar mig också för att just det här är en ganska ytlig och översiktlig analys.
Lögn, förbannad lögn och statistik
Man måste ha något att utgå ifrån. Vi ska exempelvis jämföra oss med ”andra jämförbara kommuner” i kommunjämföraren Kolada. Där räknar man ut lån av antal böcker/invånare. Små kommuner ligger ofta ganska högt upp. Bjurholm har tillexempel ett snitt på 10 och är bland de bästa i Sverige medan Stockholm har 2.9. I år är rikssnittet 4.4
Det är också lite skillnad på hur man räknar statistiken och (tror jag) vilket bibliotekssystem man använder. Jag har utgått ifrån den datan jag fick när jag började (november 2017). Nu går jag lite händelserna i förväg men så här ser datan i Kolada ut från 2017-2019
Utgångsläget 2017 var alltså en lysande röd plupp (under rikssnittet) . 2019 var en ganska stor ökning.
Även om man kan problematisera själva statistiken, särskilt i jämförelse (man kanske köper mer böcker i Stockholm och lånar mindre etc.) och inte sätta ett likhetstecken med läsning eller bildning så är det här en av siffrorna jag har fått förhålla mig till. Ett av våra mål är att i alla fall nå rikssnittet.
Ungefär här så brukar många läsfrämjare (både invånare och bibliotekarier) vilja lägga in en protest. De här siffrorna säger inte så mycket om kvalité. Vi har också många läsfrämjande projekt som inte syns i statistiken. Exempelvis när vi har bokförsäljning under sommaren (vi skulle säkert kunna höja vår statistik under sommaren om vi valde mätbara aktiviteter) eller bokstationen vid tåget. Med flera. Små kommuner har ”lättare” att få högre snitt och kommuner med hög inflyttning av barnfamiljer burkar utmärka sig. Etc..
Många saker syns inte i den här statistiken (besöksantal, tidningsläsare, bemötande, inköpsförslag etc..)
Men även om man är medveten om detta så måste man i grova drag kunna förhålla sig till siffrorna.
Två saker till som är värda att nämna:
I vår digitala tidsålder så ökar omlånen väldigt mycket. Det beror antagligen på att det är mycket lättare att låna om böckerna digitalt. Läser folk mindre för det? Man kanske lånar hem mer böcker med vissheten om att det är lättare att låna om? Vi vet egentligen inte. Men det är som det är.
Pandemin: Under pandemin så gjorde vi automatiska omlån så att folk kunde stanna hemma. Därför blev siffrorna för exempelvis 2020 väldigt uppblåsta men jag väljer att bortse från dem då det inte var låntagarna själva som aktivt gjorde omlånen.
Utlån/Omlån från bibliotekssystemet
Nu kommer jag att visa lite siffor från vårt bibliotekssystem Bookit. Det är helt enkelt lån/omlån från början av året man talar om till dagens datum (dvs 2023-08-30) får att få det dagsaktuellt.
Här räknas inte digitala lån, eller lån till andra bibliotek så i slutstatestiken i februari ser siffrorna lite annorlunda ut (men än en gång, för att ha något att förhålla sig till).
Så här såg det ut 2019 fram till dagens datum:
Då hade vi gjort en ganska stor ökning.
2019 var ett otroligt roligt år för oss. Både jag och skolbibliotekarien var nya och vi fick prova lite nya saker. Det året höjde vi statistiken ganska rejält.
Det här var faktiskt en stor vinst för oss. Både som bibliotek men också som läsande kommun.
Nu kände vi (hela personalen) att:
Vi brutit en nedgående negativ trend.
Att det var möjligt att få riktigt bra resultat med ett ändrat arbetssätt.
Att vi kunde påverka.
Vi blev också rätt så uppmärksammade.
Senare fick vi skriva en liten artikel om vårt arbetsätt:
(Obs… bara så ni vet så är statistiken i artikeln på antal fysiska utlån. Ej omlån/utlån från bibliotekssystemet)
Obs.. Än en gång. Den här statistiken vi pratar om nu är bara en del av historien. Vi gick exempelvis från att få in ett 30-tal svar på vår enkätundersökning till ett 130 svar. Vi har egentligen ingen statistik på inköpsförslag men jag tror att (speciellt från ungdomar) att det är där vi slått våra riktigt stora rekord.
Vad var det vi gjorde egentligen?
Det är inte en så jättesvår ekvation egentligen. Det är delvis vara en resursfråga. Arbetssättet beskrivs ganska utförligt i artikeln från digiteket men om man ska enkelt sammanfatta det:
Mer engagemang. Mer aktiviteter = mer utlån och intresse för biblioteket.
Sen så gjorde vi ganska många åtgärder varav det viktigaste (enligt mig) större omvärldsbevakning efter ungdomarnas intresse. Åtgärder på många områden där vi såg svackor i statistiken (exempelvis mindre lån på sommaren).
Hursomhelst. Det som kom efter vill man ju helst glömma:
Som jag redan nämnt är statistiken inte riktigt tillförlitlig men inte helt oväntat så minskade utlånen (statistiskt sett om man räknar med lån/omlån så såg det egentligen ut som det ökade). Vi hade ett väldigt bra arbete under pandemin och jag skulle vilja säga att vi var ett av de många bibliotek som klarade av det riktigt bra. Däremot är vi ett bibliotek som förlitar sig väldigt mycket på just relationer och kanske blev siffrorna därefter? En svår tid och lite svår att sätta i relation till normal verksamhet.
2022
2021 och 2022 så kavlade vi verkligen upp ärmarna. Jag tror egentligen att det är 2022 som vi borde ha fått tidningsrubriker. Vi gick med iver in på att komma tillbaka och målsättningen var att försöka nå upp till samma nivå som 2019. Så här såg det ut jämfört med 2019 motsvarande tidsperiod.
Men om vi jämför årsvis så hade vi lånat/omlånat 39834 ”rekordåret” 2019 och 38236 i slutet av 2022 vilket var väldigt mycket mer än vad vi trott. Vi lyckades helt enkelt återhämta oss från pandemin ganska bra.
Här är koladabilden för 2022
Vi har faktiskt gått från rött till grönt redan 2021. Med råge 2022. Från sämst i klassen till bäst i klassen. I alla fall enligt Kolada. men det stannar egentligen inte där. För så här ser det ut i år:
Om det här håller i sig så är det faktiskt en ökning med hela % (?) jämfört med 2022 som i sig var ett år som vi var otroligt nöjda med. En ökning med % om man jämför med 2019.
Det ligger faktiskt rätt så mycket jobb bakom ökningen. Främst då vi försökt att köra lite fler aktiviteter (som sommarboken) men också kulturarrangemang, bokcirklar etc.. Personalen har verkligen jobbat hårt för de här siffrorna.
För att svara på rubriken. Hur det ser ut med läsningen i Nordmaling?
Vi har ett aktivt bibliotek som jobbar hårt och som levererar resultat. Vi upplever att framförallt ungdomar läser mer, särskilt när vi lyssnar på vad dom vill läsa. Om vi ska jämföra oss med ”andra jämförbara kommuner” så har vi lyckats väldigt bra men jag kan egentligen tycka att det blir lite fel. För oss så handlar det mycket om en mer holistisk bedömning. Vi har många besökare, fullt på bokcirklarna och mycket aktivitet. Vi upplever egentligen att det lånas väldigt mycket. Särskilt barn och ungdomar läser väldigt mycket manga och från vår book-tok hylla. Statistiken är såklart en viktig avstämning på att vi inte bara svamlar utan att det faktiskt finns belägg.
Viktiga resursfrågor om man vill diskutera läsning i kommunen:
Finns skolbibliotekarie på heltid?
Finns en läsfrämjande plan?
Hur upplever biblioteket resursfrågan?
Här är några artiklar som problematiserar läsning och bibliotek ytterligare:
Sommaren 1985 är mest troligtvis John Ajvide Lindqvists bästa roman hittills och antagligen hans sämsta skräckis.
Boken utspelar sig på en ö i Stockholms ytterskärgård så nära saltkråkan man kan komma då inspelningen av tv-serien skett i närheten. Redan föregående mening avslöjar mycket av hur John Ajvide Lindqvist bygger upp sin värld. Referenserna haglar tätt. För mig så går det omöjligt att inte dras med. Allt från böckerna dom läser, till musiken dom lyssnar på. Jag transporteras verkligen tillbaka. Jag skulle vilja säga att det är både mästerligt och lite överdrivet men det fungerar paradoxalt nog.
Sommaren 1985 är också live aid-sommaren och romanen har starka drag av ”skildra barndomens övergång till vuxenliv med en övernaturlig/dramatisk händelse som utgångsläge”
Johannes (som är berättarrösten) föräldrar ska skiljas, Marias mamma är sjuk. Hasses familj får inte längre hyra av bästisens Mattias farfar. Ungdomarna är på väg mot vuxenlivet. Kåta, deprimerande och sökande.
En eloge till John Ajvide Lindqvist som skildrar det inre livet så otroligt bra. Det är verkligen välskrivet och medryckande.
Men så har vi det nästan Lovcraftianska elementet som kan komma att bli en vattendelare för publiken.
En dag åker killarna till ön Svärtan (som för övrigt ser ut som ön på omslaget till Tintins den svarta ön. Ja, exakt så där håller han på) där ser Johannes en sjöjungfru fastsurrad på land påväg att kvävas. Nu är det kanske inte disneyversionen som ligger där utan snarare något från Lovecrafts berättelser. Haj-lik med huggtänder och svarta ögon, men heller inte säkert ett rovdjur?
(Bilden från en Alan Moore Lovcraft serie)
Mycket av berättelsen drivs av önskan att få veta mer, vad kommer hon ifrån? Varför var hon bunden?
Samtidigt luras man in i att bry sig om alla relationer men för vissa läsare är det kanske tvärt om 😀
Boken är väldigt välskriven på fler sätt en ett. Inte bara karaktärerna, relationena och beskrivningarna. Den är också väldigt välskriven i de scener som ska framkalla spänning. När någon måste hoppa från en klippa, smyga etc…
Men …. Den är egentligen inte så särskilt mycket skräck i den. Jag kan tänka mig att många som gillar fantastik (exempelvis författarens fans) kan bli lite smått besvikna då sjöjungfrun egentligen inte får ta så stor plats. Litterärt kan det nästan kännas som han fuskar. Det är kanske inte så svårt att skriva om ett mytologiskt vidunder om man bara kan få läsaren att acceptera det och sen inte gör så mycket av det?
Jag kanske har lite svårt att se någon djupare symbolik med sjungfrun heller bortsett från den uppenbara drogparallen.
Jag kan nästan tänka mig att boken var klurig att skriva, den är lite för kort för att följa upp alla spår och all karaktärsfördjupning samtidigt som den är ganska lagom för fantastikupplägget
Är det en bra bok?
Personligen tycker jag det, men jag kan också köpa rätt mycket om det paketeras med inom fantastik. Den är också så välskriven så jag tror att dom flesta underhålls av den även om jag tycker att han nästan fuskar lite med sina beskrivningar. Exempelvis ”hon gjorde något som jag aldrig trott någon utanför serietidningar” då får man med lite schabloner men självmedvetenheten gör att man ändå kommer undan med dem.
Samtidigt imponerar författaren med själva hantverket. Det känns nästan som han är en kreativ idé ifrån att skriva något som kan komma att bli ett riktigt mästerverk.
Om jag skulle sätta ett betyg till en kompis spm gillar fantastik är det nog nästan en 9/10 men om jag exempelvis skulle skriva en kritisk recension för någon bibliotekstidning skulle jag nog dra ner lite på betyget (7-8/10)
Jag har känt mig väldigt nostalgisk på sistone men också lite trött faktiskt. Läsa är ett sätta att koppla av och ladda batterierna – om man inte är bibliotekarie. Då kan det lätt bli lite jobbrelaterat.
Jag har därför under semestern läst sådant som jag gillade i den där avlägsna forntiden då läsandet enbart var min egna angeläget och något som jag gjorde till 100% för min egen skull.
Här är en AI tolkning av en bild på mig liggandes i trädgården läsande just den här boken. Den är inte till 100% korrekt. Jag har exempelvis inte en sjö bakom huset.
Salamanderkriget av Karel Čapek
Jag läste boken senast 2003 vilket beklagligt nog är 20 år sedan. Jag vet det pga en anteckning i boken. Jag tyckte den var underbar vilket den är, men det är också lite diskuterbart. I alla fall om jag ska boktipsa om den till en modern läsare
Boken är uppdelad i tre böcker. Del 1 ett är lite lättsammare, med dragning till äventyrsroman. Del två är mer fakta och del tre avhandlar kriget. Del 2 två är alldeles för lång. Det som på sin tid säkerligen var ett spännande formgrepp (boken är egentligen ett hopkok av olika genrer och texter: Insändare, tidningsutklipp och påhittade vetenskapliga texter) lider av att den är lite för lite äventyrsroman. Den är tradig helt enkelt.
Boken kom 1936 och är en väldigt mörk satir på samtiden. Jag skulle definitivt kalla det för science fiction även om det säkert skulle förbrylla en och annan. Handlingen är som följer:
En karismatisk (en underbar karaktär faktiskt) kapten upptäcker en ny art. Det är en sorts salamander som är intelligent och som han vill dressera för att fånga musslor. Boken har egentligen ingen protagonism utan i större delen av den så får vi följa händelseförloppet genom ovanämda stilgrepp, små berättelser etc som sammantaget ger en bild av hur samhället påverkas av de nya arbetarna. Viss satir är väldigt tydlig. Nästan alla problem som uppstår i USA resulterar i lynchning av svarta… eller ja han använder inte det ordet. Men tanke på att den är skriven 1936 så förekommer den nazismens experiment men den vetenskap som ligger bakom kritiseras (han driver också med nazisternas raslära).
Den största behållningen får jag av att koppla salamanderfrågan kring frågan om AI. Det är lite av ett uppvaknande faktiskt och vittnar om att boken forfarande är högaktuell.
Några tankar:
I boken diskuterar man om salamaderna har en själ, men själsbegreppet är tokigt definierat hos olika individer. Egentligen exakt på samma sätt som vi nu diskuterar begrepp som medvetande och intelligens gällande AI.
Lite lustig religionskritik: Man skapar en religion till salamaderna men dom är helt ointresserade. Dock går en massa människor med i den nya religionen. Jag tänker att det bara är en tidsfråga innan vår första AI religion är på ingående?
Karel Čapeks världsbild består av mestadels goda och välmenande människor men systemen (kapitalismen, nationalism, religion) är motorer för ondska.
Den är tydligt anti-fascistisk men visar också fascismens ursprung i kolonialismens tankemönster .
Vidare kan man dra paralleller till nutiden:
Exempelvis AI är inte farligt i sig men kan bli om vi är helt lämnade vid för våg för ett ekonomiskt system.
En nutida tolkning skulle också kunna vara hur naturen slår tillbaka. Skulle faktiskt vara lite intressant att diskutera den ur det perspektivet.
Författaren knyter ihop boken smart (USA får lite samma funktion som Atlantis) med en varning (som också är ett återkommande tema). Återupprepar sig historien? Har det här hänt förut och kommer det att hända igen?
Är det något att rekommendera?
Den får en att fundera och underhåller men är också skriven i ett tempo som kräver lite ansträngning av en modern läsare.
Alternativt hade jag extremt mycket mer tålamod för 20 år sedan?
Detta ska erkännas. Jag tyckte att det är Stålmannenäventyret var fruktansvärt otäckt även om jag var rätt gammal. Till och med nu i 40 års-isch åldern kan jag rysa lite av obehag till de obehagliga bilderna. Jag är inte helt säkert på att det faktiskt är ett julalbum men ett album i alla fall:
Ett lite speciellt sådant om man är serieintresserad men vi kommer till det. I vanlig ordning på den här tiden så fanns inga som helst indikationer på vem som skapat historien
Här kommer någon sorts sammanfattning av handlingen:
Någon sorts Dracula men också varulvar och Frankensteins monster är ute efter en vetenskapsman. Stålmannen och Jimmy Olsen måste stoppa dem. I slutet avslöjas att vetenskapsmannen har skapat en planet i miniatyr och matat planetens invånare med monsterfilmer i generationer (antingen går tiden snabbare där eller så lever dom inte så länge?). Varelserna beskrivs som: ”Naturliga kopior. Deras atomer är flytande och efter att ha sett filmerna i generationer blev dom vad dom såg”
Observera hornen på planeten …
Dom har alltså åkt från sin monsterplanet för att stoppa sin galna skapare som då och då nollställer sin skapelse. Dom färdas i kistor kan tilläggas.
Man kan med bästa välmening inte tycka att det är särskilt bra. Det är inte riktigt ämnat för någon logik. Exempelvis när Jimmy Olssen och Stålmannen letar efter Dragorin (Vampyren) och hittar ledtråden ”Bloodmore”
Bloodmore? Det känner jag igen” säger Jimmy. ”Det är en gammal kyrkogård från kolonialtiden” Stålmannen svarar: ” Ha och sällan använd utom av Greve Dragorin”
Så man undrar alltså om Stålmannen kände till att Dragorin brukade hänga på en kyrkogård? Oavsett så vore en kyrkogård med namnet Bloodmore i Metropolis det absolut första stället jag skulle leta på?
Slutet är lite etiskt komplicerat. Stålmannen räddar visserligen planeten men omprogrammerar invånarna med trevligare film. Han kanske borde ha frågat dem först? Jagmenar, dom har lixom baserat hela sin civilisation, etik etc… på monsterfilmer vem är han att vara ändra på det utan egentlig anledning.
Det tillkommer också lite galna Stålmannenfakta som antagligen bara är påhittade för just den här historien (en ljusblixt har stoppat våra hjältar och Stålmannen måste förklara hur hans ögonlock fungerar)
Men kan något som är ganska dåligt vara bra? Vad var det som gjorde att den här serien fastnade så otroligt hårt i mitt medvetande så att jag skriver om den 40 år efter den släpps.
Svaret ligger i teckningstilen. Jag kan fortfarande tycka att den är så otroligt mäktig?
Spännande va? Man kan nästan känna paniken i kroppen.
Faktum är att en av världens bästa serieskapare har tecknat. Jag saxar ur Wikipedia:
Jack Kirby, född Jacob Kurtzberg den 28 augusti 1917 i New York i New York, död 6 februari 1994 i Thousand Oaks i Kalifornien, var en amerikansk serietecknare.[18]
Han samarbetade med Joe Simon och skapade 1941 seriehjälten Captain America. Tillsammans med Stan Lee skapade Jack Kirby serier som Fantastic Four 1961 och 1962 Hulk och Thor, samt 1963 de ursprungliga X-Men, och lade grunden till Marvel-universumet.
Det är självaste Jack Kirby som tecknat. Mr Marvel alltså. Eller i alla fall en av dem. Men gjorde han verkligen Stålmannen (Som då såklart är en DC karaktär)?
Svaret är nja. Serien kommer från en Spinn off ”Jimmy Olsen” och just Stålmannen fick DC rita om. I alla fall ansiktet:
Källa: https://www.cbr.com/superman-jack-kirby-hated-dc/
Men ja det är Jack Kirby som tecknat. Kolla in så jäkla vackert och så jäkla Jack Kirby den här lilla panelen är:
Det finns något suggestivt och tungt, otäckt och något annorlunda med den här serien. Det blir något sorts uncanny valley över det hela. Det är också en ganska intressant del av seriehistorien och är man så nördig som undertecknad nästan som en liten konstbok. Den lyckas kombinera ,och göra en unik version av, monsterfilmer och Stålmannen. Det enda som behövde ryka var någonsomhelst handling.
Jag gillar Pölsan. Det är inte min favorit men jag gillar den.
Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför jag inte älskar den. Jag tror att det beror på att det tydligaste temat i boken är skrivande, skrivprocessen och sanning kontra fiktion. Det liknar faktiskt lite något som jag själv sitter och skriver på så kanske är det avundsjuka? Det är ingen som kan göra det bättre än Torgny Lindgren. Eller så är det för att det är något jag jobbar med och därmed blir lite less på ämnet?
Hursomhelst
Romanen tar sin början i slutet av andra världskriget då berättarrösten, notisskrivaren, får sparken då han bara hittat på och aldrig skrivit ett sant ord. ”uppfinning och fabulering och hjärnspöken får under inga omständigheter befordras till trycket!” som chefredaktören uttrycker sig när det uppdagas.
Det hindrar inte notisskrivaren , som för övrigt åldras baklänges, att skriva på hemmet. Det blir en metaberättelse där vi följer notisskrivarens berättelse som tillslut skrivet så mycket att det blir besvärligt för kommunen. Det är inte så lite kulturkritik och satir även mot jakten mot bästsäljare (någon säger nått i stil med att nog vore det väl ändå bra att skriva så att folk förstod. Jo det vore det nog).
Särskilt intressant är lögnen att sätta i förhållande till slutet av Hummelhonung. Är livslögn något vi som människor måste ha för att överleva och bli hela? Det finns en religiös aspekt i det hela där fantasi är något större än det världsliga, där han kämpar för rätten till sin egen världsbild och för Torgny verkar detta vara starkt förknippat med begreppet nåd:
Samtidigt så sker en parallellhandling där vi följer Maser och Högström som jagar den optimala Pölsan. Pölsan är en symbol för nästan allt tror jag. Livet. Kärleken. Skapandet. Att det just är pölsa som får vara den ultimata metaforen är den typiska Lindgrenska humorn.
Boken fylls av underbara karaktärer som även här är någon sorts magisk norrländsk unik värld som bara är helt fantastiskt. Bertil som är tvådelad men sidorna identiskt lika och som verkar leva fullkomligt. Kanske en symbol för den gammeltestamentliga guden? ”Jag var här från början” säger han vid ett tillfälle. Han blir utanför treenigheten i stugan i alla fall. Bertil behöver inte andra människor, konst eller musik? Han uppgift verkar vara att kontrollera människorna i byn.
En underbar karaktär i alla fall.
Pölsan är både ett argument för frihet och fantasi samtidigt som man behöver släppa på kontrollen som läsare för att få ut så mycket som möjligt av boken.
Igen kan jag tycka att det hör vore en utmärkt bokcirkelbok?
Jag kan objektiv tycka att Pölsan är ett mästerverk men det är inte min favorit av Torgny Lindgrens böcker. Kanske är temat kring skrivandet för nära, eller så är det kopplat till mina egna skriverier?
Vad är det egentligen för idé att skriva något om detta då det aldrig skulle kunna vara ens en hundradel så bra som det här?
Jag njuter av orden, beskrivningarna och boken som helhet. Inte lika bra som Hummelhonung eller Ljuset (som det iof var ca 100 år sedan jag läste) men ändå fantastisk.
När jag som barn läste serien watchmen så förvånades jag över att serien var uppbyggd av motsatser och speglingar. I superhjälteserien finns en piratserie som speglar handlingen i serien, hjältarna är uppbyggda i motsatspar etc..
Nu kanske jag är den enda i hela världen som kopplar ihop Torgny Lindgren med superhjältar men min poäng är att jag redan tidigt fick en förståelse om att en historia kan handla om andra saker än vad som exempelvis ryms i en sammanfattning av handlingen. Jag kan också känna lite oro över att många läser boken precis som en vanlig serietidning om uttrycket ursäktas. Det vill säga: Boken handlar egentligen inte om en kvinna som tar hand om två bröder, dock är tolkningen väldigt öppen och beroende på läsaren (även om det finns vissa teman).
Torgny Lindgren skrev egentligen inte allegoriskt. Inte i den meningen att en viss symbol betyder en viss sak. Det är mer djupgående teman om exempelvis gudsbild, sjukdom och nåd och i dessa ”Stormetaforer” är man fri att göra sin egen tolkning.
Innan jag går in på vad boken egentligen handlar om så vill jag vara tydlig med att det här kanske är det bästa jag läst någonsin. Det beror säkert på att berättarrösten tilltalar mig lite extra p.g.a. av att den är något bekant. Det här är alltså en av mina topp 5 böcker någonsin.
Jag älskar den. Det här är en bok som jag önskar att alla kände till och ville läsa.
Ett mästerverk helt enkelt.
Men alla tycker olika. Jag kopierar en sammanfattning av handlingen ur bokblommans recension:
”Huvudpersonen är en medelålders författarinna som åker till en liten håla i Västerbotten för att hålla ett föredrag, och sedan stannar kvar där som inneboende hos en cancersjuk, illaluktande, äcklig och störd man. Som granne har han sin bror och sitt största hatobjekt, som också ligger för döden, är illaluktande, äcklig och störd. Där är hon alltså. Hon tvättar, fixar och donar, runkar av sin hyresvärd, slickar i sig vätska från broderns bölder och lyssnar på deras sinnessjuka berättelser.
Fan vad perverst! Jag kan inte hitta på så mycket annat att säga faktiskt.”
Så det är klart att man kan uppleva boken lite olika. En del läser in någon sorts samhällskritik(?), eller fortsätter på temat syskon (se källor här längst ner).
Torgny Lindgren skriver i ett mytiskt ”Lindgrendskt” (?) Västerbotten där parallellerna till fantasy eller magisk realism inte är så jättelångt ifrån varandra.
De två bröderna (Hadar och Olof) är varandras spegelbilder. På något sätt har dom växt upp som motsatser men också som spegelbilder av varandra. Hadar har cancer, Olof ”har hjärtat”. Dom tävlar om vem som ska överleva den andra men någonstans förstår man att det egentligen är omöjligt, kanske är dom båda samma person rent av?
Kanske växter dom upp och skapar sig själva i motsatsförhållande till varandra?
Hadar är mager, Olof fet.
Hadar äter bara salt, Olof bara socker.
Dom delar på ett husdjur som går mellan gårdarna, den ena påstår att katten är en hona, den andre att det är en hane. Efter ett tag börjar författarinnan att gå mellan gårdarna och speglar i sin tur Olofs hustru Minna som båda har legat med och har ett barn tillsammans med (men man vet inte vem som är fadern).
Samtidigt skriver författarinnan en bok om ett helgon, som också på något sätt speglar henne. Nu är det ett tag sedan jag läste religionsvetenskap så en del av de religiösa tolkningarna kanske går mig förbi? Men det gör inget. Jag skrattar högt när hon säger att helgonen inte kan vara en riktig människa, ha ett eget hus (eller något liknande). Det är en hint om att ingen av dem ska läsas som verkliga människor.
Någon beskrev bokens handling som en ängel som reser ner i dödsriket, för mig är Hadar och Olof en mytisk figur/ figurer. Kanske en spegling av människans olika sidor, som författarinnan måste sammanföra?
Vill man tänka riktigt stort är det en bok om världsalltet. Det finns egentligen bara de där två stugorna i boken/universum. Hadar och Olof är varandra, sonen blir Hadar (eller blir han Olof?) och konflikterna är av episka nästan bibliska proportioner (man bygger en gigantisk mur) samtidigt som det är så litet och så obetydligt. Bara två gårdar i Västerbotten.
Jag vill inte avslöja slutet men lögn, död och förening är ledord som man kan tänka på.
Det är dumt att komma med pekpinnar, alla har rätt till sin egen tolkning men kanske måste man förstår att den inte är skriven som realism. Det är en underbar bok om man tillåter sig att tänka och fantisera.
För mig så är detta en utmärkt bok att ha med i en bokcirkel eller bara ett bra tips om man vill utmana sig själv och läsa en av Sveriges absolut bästa författare.
” Hummelhonung, den beska sensuella romanen om en fet och en mager bror som ligger och avskyr varandra och bara väntar ut den andres död, kom ur tanken på det särade Öst-och Västberlin. Med den djupt bildade ironikerns underdrift konstaterar han att får man en sån idé på förmiddagen skrivs icke romanen på eftermiddagen.”
Senaste kommentarerna