Slagsmål, gängbildning och svordomar bland ungdomarna i Västerbotten (1910)

Lokalhistorian har en tendens att få ett romantiskt skimmer över sig, samtidigt som människan alltid varit intresserad av … tja hur det är att vara människa. Det är förvånansvärt lite som skiljer människor förr ifrån människor nu, kanske mera föreställningen om en själv och sin tid snarare än hur det verkligen var.

”Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak, nämligen att mycket låter sig förändras, utom människorna” som Oscar Wilde sa.

I Västerbotten nummer 1 1986 så kan man läsa både om byslagsmål och svordomar i Västerbotten i början av sekelskiftet. Det säger lite om hur det var att vara människa (och ung) i början av 1900-talet.

Här gick det hårt till ibland

När seklet var ungt så tillämpade man sig gifte inom byn, eller i alla fall inom socknen. Byapojkarna gillade inte konkurrens. En finländsk forskare skriver (och man kan anta att förhållandena här var liknande)   »Orsaken till byslagsmålen var oftast flickorna. Pojkarna i en by diskuterar t. ex. någon främmande bypojkes frieri eller sällskapande med en flicka. Man beslutar gå till byn ifråga. Mötesplatsen är mestadels vägen eller någon gårdsplan. Först tar man några rediga supar, så far man till grannbyns pojkar och krig är förklarat. Andra orsaker till byslagsmål kan vara, att pojkarna hyser agg till varandra, avundsjuka och grälsjuka i allmänhet. Man tycker också om att ’skälla’ på varandra, någon har någonstans skymfat den andra byns pojkar och detta skall vedergällas o. s. v.»

Byagängen påminner nästan om 20-talets gangstergäng. Man hade till och med gängnamn (eller så är det öknamn man kallat varandra hånfullt, lite svårt att avgöra). Det finns en uppteckning från 1752 i det stora ordboksmanuskriptet Plurimoe Linguae Gothicoe Rudera under rubriken  »Socknernas ök-nam n uti Westerbotn»:

Umeå — Braskar

Bygdeå — Trastar

Löfånger — Dartan

Burträsk — Kalfwan

Skellefteå — Fålan

Pitheå — Gnärrar

Luleå — Herrar

Okvädesorden då? Jo nog tror jag att bondesamhället ofta hade en ganska varierad och kreativ vokabulär. Många ord säger oss inte så mycket. Lodbäss-ansikte låter inte så farligt, men blir desto intressantare om man vet att det syftar på en kastrerad bock med stor pung. Annars kallar man varandra skitstövel och knöl. Jag vet inte riktigt vad en ”skithusklinkon” är för något men det låter förolämpande. Vanliga skällsord var annars ”stackare” eller ”hare”  samt lokala skällsord som korvbältare och kapellklippare.

Tyvärr, kanske man kan säga, var människor förr lika som människor nu, ge och ta lite omständigheter runt ikring.

Michelle Paver är en ungdomsboksförfattare (Vargbröder) som också skriver skräckromaner för vuxna. Eller så är det tvärt om?
I hennes bok ”Evig natt” så får vi följa någon strulpelle i 30-talets London som får ett erbjudande om att bli radiotelegrafist på en arktisk expedition. Dom korsar Barents hav, ser midnattssolen och lever ett svalkande och snövitt liv i spetsbergen i Norge. Ofta måste dom sova i tält med sina polarhundar. Isande svalkande vindar rör upp snön i det kyliga vinterlandskapet.

Boken inkluderar också något onaturligt som jagar dem över de snötäckta vidderna men det är nästan så att det skulle vara värt det?

En annan bok jag funderar på är Tänk kallt : kylig politik mot varmt klimat av av Per Åhlström men jag vet inte.

Det är nästan för varmt för att tänka.

https://www.minabibliotek.se/sv/review/evig-natt

Böcker är fantastiska på så sätt att de tillåter oss att se genom andras ögon, uppleva både andra liv och förutsättningar och bland de mest spännande fantasierna låter oss uppleva främmande intelligenser och helt andra sätt att tänka.

Science fiction tar, som namnet antyder, avstamp i teknologin och tidigt började man förundras och fasas över vad som händer när teknologin når så långt att den kommer att kunna tänka själv. En av de första böckerna på det temat är Mary Shellys Frankenstein från 1818 där man skapar en ny varelse med dåtidens teknologiska nyhet: elektricitet. När teknologin avancerade så ändrar också berättelserna karaktär. Roboten blev, och är fortfarande, en väldigt populär litterär gestalt. Mest känd är kanske författaren Isaac Asimov, som var en av de första som skrev om robotar som något annat än en mordisk Frankenstein av stål. Hans robotar hade de tre robotiklagarna (de blev senare fyra) inbyggt i sin positronhjärna som hindrade dem från att skada människor, ett antagande som snarare blev regel än undantag i mången framtida robotlitteratur.

I början av 80-talet började man skriva böcker som senare kom att kallas ”cyberpunk” och en av de tidiga författarna, Philip K Dick, var med böcker som ”Do Androids Dream of Electric Sheep” (senare filmad som bladerunner) ofta inne på ämnen som vad egentligen en människa är?

Såhär i efterhand så ser man att få författare kunde förutse det vi idag kallar ”internet” och möjligheten att koppla samman alla världens datorer i ett globalt nätverk och den nya tekniken har än en gång gett oss nya farhågor, möjligheter och fantasier.

Artificiell intelligens direkt översatt till svenska är alltså konstgjort intelligens och trots att den i tidigare litteratur ofta fick sitta i konstgjorda människor så är det nu snarare datorer och nätverk man funderar kring. Det som är så fascinerande med konstgjord intelligens är både tanken på hur den ska fungera samt också frågan om vad som egentligen gör oss till människor? Denna fråga avhandlas i både film, tv-spel ungdomskultur och i litteraturen.

Om datorer kan lära sig tänka kring , moral och etik och kanske till och med kärlek vad skiljer då oss från dem? Professor Steven Hawkings berättade för brittiska BBC att ”utvecklingen av artificiell intelligens väl kunde vara slutet för mänskligheten”, kanske hade han just läst Frankenstein?  Både fasa och framtidshopp, fascination och teknik ryms i böckerna och filmerna om artificiell Intelligens. Moderna exempel är till exempel Westworld eller Quantic Dreams tv-spel Detroit: Become Human men det finns en uppsjö versioner om vad kan tänkas hända när Siri och hennes gelikar avancerar.

Kanske börjar dom att skriva böcker själva:

https://feber.se/vetenskap/art/346405/artificiell_intelligens_skrev_/

Ibland så är det kraftfulla datorer som besvarar livets stora gåtor som datorn ”djupa tanken” i liftarens guide till galaxen, i Neal Stephensons bok Snow Crash , samt i filmatiseringen av H.G wells tidsmaskinen, finns en  artificiell intelligens som har det mest intelligenskrävande yrket av alla, bibliotekarie.

Det är förstås rena science fiction.

Clark Ashton Smith är numera en tämligen okänd författare. 1911 var han dock något av en sensation och ansågs som en poet som hade potentialen att kunna räknas som en av de största. Det poetiska underbarnet är numera mer känd för sina noveller och kanske också för det litterära sammanhanget som dom tog sig uttryck i. Clark Ashton Smith var nämligen både vän och kollega med H.P Lovecraft och Robert E. Howard och skrev noveller i Pulp tidningen Weird Tales.

Det rör sig alltså om makabra och märkliga historier i fantasygenren, men det poetiska språket och de märkliga ordvändningarna gör berättelserna unika än idag.

Smith såg sig själv som en poet och novellerna var bara ett sätt att försörja sig och sina föräldrar. Han hade inga större problem med att låta pulpredaktörerna pilla och ändra i texten då han såg poesi och konsten som sin huvudsakliga livsuppgift.

Såhär nästan hundra år senare har Clark Ashton Smith lämnat avtryck främst i litteraturen och mindre i populärkulturen. Han hade en stor påverkan på sin närmaste omgivning och kommande författare som Jack Vance, Harlan Ellison och Ray Bradbury.

Tyvärr är det svårt att få tag i svenska översättningar , men givetvis kan man läsa om honom på biblioteket, tillexempel i den utmärkta ”Fantasins Urskogar” en bok om skräck, Fantasy och Science fiction. Det finns också några samlingar på originalspråket.

Som bibliotekarie är det kanske inget jag rekommenderar till höger och vänster. Engelska från tidigt 1900-tal kan vara lite knepigt, många av hans berättelser gränsar till poetiska miljöbeskrivningar med lite handling. Men personligen är jag mer än barnsligt förtjust i dem, och litteraturhistoriskt är dom  intressanta. Clark Ashton Smith skrev både fantasy, Science fiction och skräck. Här är några noveller du kan hitta på biblioteken i Umeå regionen:

Novellen ”The return of the sorcerer” , som finns i samlingen med samma namn, är en novell i pulp stil. Det skulle nästan kunna vara Sherlock Holmes, med en berättaröst i jagform och med ett välkänt tilltal om man som jag är uppvuxen med Artur Conan Doyles böcker. Men i stället för att utforska gömda dalar eller mysterium så ska huvudpersonen översätta delar av den fasansfulla boken Necronomicon, och huset han bor i hemsöks av styckade likdelar som söker hämnd under natten.

Science fiction novellen The Vaults of Yoh-Vombis utspelar sig , så som ganska många av Clark Ashton Smiths noveller, på Mars. En arkeologisk expedition finner något mardrömslikt och okänt i en sedan länge utdöd ras gravvalv.

Den jag själv tycker bästa om är också författarens debutnovell (i vuxen ålder). ”The Abominations of Yondo” som publicerades i Wierd Tales 1926. Den , tillsammans med The City of the Singing Flame, är exempel på hans mer poetiska och vackra texter. På biblioteket kan man läsa den i samlingen ”The Colossus of Ylourgne and Three Others”. Inledningen är både vacker, makaber och stämningssättande och en bra introduktion om man är intresserad av Clark Ashton Smith språk:

The sand of the desert of Yondo is not as the sand of other deserts; for Yondo lies nearest of all to the world’s rim; and strange winds, blowing from a pit no astronomer may hope to fathom, have sown its ruinous fields with the gray dust of corroding planets, the black ashes of extinguished suns.

Man kan även lyssna på den, och många andra på Youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=TnGkRaQ99yE

Långt tillbaka så definierade man faktiskt konst efter hur den sammanförde människa och Gud. Man kan se ett utryck i detta i Karin Boyes dikt ”En målares önskan” där själva slutklämmen får bli ”Jag ville måla en träsked så, att mänskorna anade Gud!” Onekligen stora ambitioner för trädskedsmålning i mitt tyckte men de flesta av oss håller i alla fall med om att konst kan innehålla ett nästan andligt skönhetsbegrepp.

Allt var enklare förr.

Efter ett tag började man gå mer på linjen att någon skulle ha någon sorts utbildning för att kvalitetssäkra konsten. Konstkännaren var född och när denne definierade något som konst så var det konst och man behövde inte grubbla så mycket mer på det.

August Strindberg skrev tillexempel konstkritik i Dagens Nyheter, han var ju enligt egen utsago

”En djefla man, som kan göra många konster”.

Han gav faktiskt ut boken ”Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare” anonymt 1877. Jag som har någon sorts halvt inbillad utbildning brukar använda mig av denna. Han skriver bland annat att det är viktigt att använda dubbeltydiga omdömen, så att man alltid har ryggen fri: ”Koloriten är fin, men likväl något svag i enskilda partier”.

Under ett studiebesök på väven så frågade en konstkännare vad jag tyckte om Nic Langendoens tavla ”Vid källan”. Sanningen var att jag mest tyckte att den var spännande, den beskriver ett perspektiv målat från ett av Umeås sinnessjukhus.  Jag svarade dock att jag tyckte att koloriten var fin, men lite svag i enskilda partier varpå denne nickade allvarligt och höll med.

I dessa stressade tider så är det få som försörjer sig som konstkännare, man har snarare övergått till någon sorts allmän tanke om att när konstvärlden, vilka ofta är dem som utövar konst, påstår att något är kost så är det just detta. Det förenklar onekligen konstbegreppet litegrann. Eller som Pierre Bourdieu uttryckte sig ”Konst är någonting som en person som kallar sig konstnär påstår är konst och som han lyckas övertyga minst en annan person om.”

Det finns en mer användarbaserad uppfattning som brukar nämnas i samband med den franska modernisten Duchamp som menade att konst uppstår i mötet med betraktaren och det är alltså betraktaren som avgör ifall det är bra konst eller inte.

Det senare är mest troligt sant men gör mig lite stressad då det skulle innebära att det inte behövs någon som jobbar med att säga vad som är bra och inte vilket är en del av hur jag förtjänar mitt levebröd.

Den där Duchamp sa också nått i stil med att konst uppstår när välkända former får liv i nya sammanhang, sen så ställde han ut en pissoar på en konstutställning. Detta var 1917 och konstkännarna tyckte inte alls att det var konst. Numera tycker man att det är konst. Senast 2002 så betalade en tokstolle över en miljon dollar för en kopia av pissoaren. Den riktiga pissoaren försvann nämligen då någon i början av seklet inte såg skillnad på en konstpissoar och en vanlig pissoar och förpassade denna värdefulla del av kulturhistorien till soptippen.  Man fick således göra en kopia.

Man ställde förresten ut kopian 1995 på moderna museet i Stockholm varpå konstnären Björn Kjelltoft pinkade i den. Oklart om detta påverkade priset och i sådana fall vilken riktning.

Vad kan man nu som konstintresserad lära sig av detta. Jo man kan ju tjuvkika lite på vad som såhär i efterhand visat sig vara bra konst. Oftast är det som nu betraktas som bra och viktigt har brutit mot den kvalitetsnormen som fanns på den tiden. Bra konst ifrågasätter. Fina träskedar kan ju också vara konst förstås och lyckas man bara övertyga ett par tre tjommar om att ens ostssamling med instoppade blyertspennor är konst så är det kost. Det kan, tack vare Duchamp, sällan bli fel.

Det är tryggt om man ska välja konst på biblioteket. Blir man ifrågasatt så rättfärdigar man sig genom att hävda att koloriten är fin men erkänner också att den kanske är svag i enskilda partier.

Jag bor i Obbola med min sambo och mina två barn samt en pudel och en katt. Barnen och sambon vill inte vara med på bild.

Här är jag och barnen på Titanic utställningen i Skellefteå. När skeppet sjönk var det kvinnor och barn först men här var jag så less på ungarna så jag antagligen hade punkterat flytvästarna på dem.  

Bönan har något som vi kallar ”Den dömande blicken” här fångad på bild när jag har tappat ut ett ägg på golvet. Bönan både dömer och skäller på mig när jag inte uppfyllt mina förpliktelser.

Både jag och katten Bosse har gått upp mycket i vikt. Det är dock förenat med en viss fara för livet att väga honom. Han gillar inte att blir fatshamad. Nu väger han 4.7 kilo. Min vikt är hemlig.

Jag ville inte köpa någon av djuren, men jag har även en naturlig pondus likvärdigt en undulat:

The purest love in the world is the one between grumpy dads and the pet they said they didn’t want