En liten historia som min nu vuxna dotter berättat:
I ett utslag av dåligt föräldraskap hade jag ljugit om hennes ålder och vi smet in på en biograf för att se en riktig otäck skräckfilm. Jag vågar egentligen inte ge några detaljer eftersom hon egentligen var på tok för liten. Eftersom hon är en läsare så fortsatte intresset på biblioteket och hon började plöja Charlie Higsons serie de levande döda. En ungdomsbokserie där varje bok är en tegelsten på 500 sidor om en värld där vuxna förvandlas till Zombier och barnen måste klara sig själva.
Tyvärr blev det stopp på biblioteket för att, ja boken är kanske inte helt åldersadekvat.
I mina forum för bibliotikarier så ställs ofta frågan ”Bör jag köpa in den och den boken eftersom barn efterfrågar den.”
Svaret är i princip alltid ja.
Det är jättesvårt att som förälder, pedagog eller bibliotekarie att se behovet av skräck eller för den delen andra känslor eller funderingar som vi vuxna tycker är obekväma (snusk exempelvis).
Ibland är det en ganska stor intellektuell kränkning att neka. Om jag ska vara ärlig så har jag haft ungdomar i årskurs 9 som läst på en mer avancerad nivå än många av mina kollegor och det finns ingen värdering i det. Bara att vi är väldigt olika och att inte möte varje människa som en unik individ faktiskt, i de här fallen, blir en fråga om åldersdiskriminering.
I alla fall tyckte min dotter det och jag är beredd att hålla med.
Några viktiga saker att ta tills sig är att du som är filtret mellan barnen och litteraturen utgår automatiskt från dig själv. Och vi som yrkesgrupp är rätt så homogena i kön, samhällsklass och kultur.
Det betyder att gränsdragningen ofta blir därefter och det kollegiala utbytet något onyanserad.
Inte minst kan man avläsa detta i formuleringar av det här slaget:
”Biblioteket tar avstånd från de medier som spekulerar i våld, propagerar for köns- och rasdiskriminering eller för förföljelse av oliktänkande.”
Det finns en välvilja bakom men det är inte vår funktion. I sådana fall skulle vi rensa ur varenda deckare? Cormac McCarthys böcker?
Ibland hör jag argument som gör mig lite obekväm. Ofta i stil med att dom tappar intresset om man ger dem en för tjock eller avancerad bok. Jag har lite svårt att se det som en överhängande fara. Ska vi inte låna ut tråkiga böcker? Vad ger det för övrigt för värdering kring litteratur och den som vill låna den?
Jobbar man på skolbibliotek så kanske man har skolan att förhålla sig till, desto viktigare blir det då att folkbiblioteken står upp för barnen och ungdomarna.
Biblioteket har inget som helst uppfostringsuppdrag.
I alla fall tidigare kunde läroplanen uttrycka sig så här:
”förskolans verksamhet ska präglas av en pedagogik där omvårdnad, omsorg, fostran och lärande bildar en helhet”
Då är det ens jobb.
Bibliotekslagen har ingen sådan formulering men gång på gång så ser jag hur detta ändå blir självpåtaget. Vilket såklart kan vara positivt när man jobbar med barn och ungdom (man ska bry sig om sina små låntagare) men det gå till överdrift om det går ut över vårt verkliga uppdrag. Det är en gräns som vi måste bli bättre på.
Ibland önskar jag att fler bibliotekarier skulle leka låssasleken.
Låssas att de små personerna är vuxna och behandla dem därefter
Ingen skulle neka någon vuxen att ta en för avancerad eller våldsam bok?
Senaste kommentarerna