Umeå friskast eller sjukast?

En splittrad bild träder fram i Umeå i dagens tidningar: VK analyserar rapporten "Umeå Index 2007" – DN presenterar Folksams årliga hälsoindex grundad på sjukfrånvaro bland kommunanställda.

Rubriken i VK är att "Umeå mår bättre än på länge". DN konstaterar att Umeå tillhör de kommuner med de sjukaste anställda i hela landet. Det finns bara sex kommuner med anställda som är ännu sjukare bl.a. Bjurholm och Åsele.

På ett nästan övertydligt sätt visar artiklarna att verkligheten ser olika ut beroende på vad som lyfts fram. VK efterlyser problematisering. Jag kan bara hålla med. Extra tydligt blev det när Umeå 2005 plötsligt blev utnämnd till årets kvalitetskommun. Vilket inte på något sätt betyder/betydde att Umeå (vilket är lätt att tro) har högst kvalité på sin verksamhet.

Värderingen sitter i beställarens öga. De uppgifter som kommunen tar fram ska naturligtvis förstärka den positiva bilden (varför annars använda en utomstående konsultbyrå?). Andelen arbetskraft i den privata sektorn har ökat, vilket är positivt. Men om skälet för detta i huvudsak är att mer och mer av den offentliga verksamheten verkställs av privata entreprenörer så är det inget tillskott till helheten. Det är en omsortering. Förvisso en nödvändig och positiv förändring men det innebär inte att marknaden har vidgats. Hur stor del av de 6 000 (de senaste 10 åren) "nya" arbetstillfällena i det privata näringslivet är egentligen en omstöpning från det offentliga, betalda med skattemedel?

Att en del av det nytillkomna ska tillskrivas Volvo är väl ett rimligt antagande men består ökningen i övrigt av friskolor, vårdföretag och annan tidigare offentlig verksamhet?

Sjukast eller friskast? Olika vinklar i DN och VK idag. Bägge bilderna är sanna men verkligheten har ändå sista ordet. Känslan av att Umeå duckar för de svåra frågorna, de obehagliga sanningarna finns ändå kvar. Allt är ju så bra i Umeå, eller?