Bergman och Bush

BBC:s kvällsnyheter på måndagen toppade med att Mr Gordon Brown och Mr Georg Bush träffats på Camp David och att Ingemar Bergman från Sverige, 89 år gammal, avlidit. En antydan om den betydelse Bergman tillmäts här och i utlandet överhuvudtaget.

På klingande svenska spelades scenen från Sjunde inseglet med den schackspelande döden upp:

– Vem är du?
– Jag är döden.
Repliker som för alltid har satt sig i åtminstone mitt huvud. Från Fanny och Alexander, som belönades med fyra Oscar, visades också några filmklipp.

Helt klart är att den store filmskaparens bortgång är en stor nyhet – på nätet ser jag hur svenska filmvetare förklarar att Bergman egentligen var större utomlands än hemma, i vart fall slog han igenom tidigare. Det är väl ett utslag av just detta jag tar del av i brittiska medier på ett så tydligt sätt. Ingmar Bergmans betydelse för filmen och filmens utveckling är alltså enorm. Men inte bara film. 54 filmer, 126 teaterproduktioner och 39 radioföreställningar, läser jag i en tidning – det är ett bokslut som heter duga.

Men Ingemar Bergman medverkade också i hög grad till att sätta bilden av Sverige. En engelsk tidning skriver idag att Sverige fick ett rykte om sig att vara melankoliskt.

Noterar att städdebatten är i full gång. Plötsligt är städning ett arbete som inte borde få finnas överhuvudtaget. En märklig vändning.

Vem är det som städar efter dig på jobbet? Vem målar hos målaren och vem bakar hos bagaren, retoriska frågor som ter sig löjliga.

Det är hög tid att erkänna städerskan för att göra ett riktigt och inte minst nödvändigt jobb. Alla vet vi att utan lokalvårdare stannar Sverige. Utan städning upphör till exempel all verksamhet på sjukhuset.

Debatten handlar dels om att köpa städtjänster överhuvudtaget, dels att kunna handla dessa tjänster i den personliga sfären för att underlätta en allt mer komplicerad vardag fylld av tidsbrist.

Städning är verkligen inte något att negligera. Utan städning stannar Sverige!