ADHD-etikettering

Av , , 18 kommentarer 3

Stig-Arne Berglund har idag en mycket angelägen artikel i VK kring ADHD-hysteri i trångsynt skolsystem. Det är hög tid att frågan kommer på tapeten igen. Att ADHD diagnosen mer än fördubblats seden 2007.

Är det en sund utveckling att dela upp människor i olika diagnoser? Är det inte meningen att alla ska få det bemötande och stöd som de behöver. Måste jag ha ett papper på att jag behöver extra stöd?

Vet av egen erfarenhet att detta är en kontroversiell åsikt men att människor är olika är inte skäl nog att sätta etiketter i pannan.

Etiketter: ,

18 kommentarer

  1. Anna

    Artikeln är jätteviktig och jag hoppas diskussionen lever vidare. Tack för att du bloggar om den! Men observera att artikelförfattaren inte bara riktar sin kritik mot skolsystemet: ”Många bollas mellan skolan socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin och möts med varierande budskap och förklaringar till problemen. Ungdomarna beskriver utanförskap, ensamhet och en gnagande känsla av att vara annorlunda. De vanliga tonårssvårigheterna förstärks av att de skickas runt och särbehandlas. Bemötandet gör något med deras självbilder och självförtroende som i förlängningen förstärker bilden av att inte duga. Diagnosen ger ett namn åt svårigheterna och kan i brist på annat bli ett svar på vem de är. Ett inlärt utanförskap kan få svåröverskådliga och långsiktiga effekter på möjligheterna att ta sig in i vuxenlivet.. Om man lyfter blicken och ser ADHD-problematik i ett samhällsperspektiv finns det anledning att prata om ett växande samhällsproblem””

    Svara
  2. Millan

    Visst är det en hysteri i diagnostisering. Tyvärr hamnar man utanför systemet om man inte har en diagnos och det är fruktansvärt för alla ska få det stöd de behöver med eller utan diagnos. Vi ska alla bli bemötta i skolan på ett sätt som gör att vi ska klara av den. Är det så? Nej! Det är fruktansvärt att så många barn missar undervisning eftersom de inte får det stöd de behöver.

    Svara
  3. Odde

    Om alternativet är att bli avhängd för att skolan inte klarar av att få dessa barn genom skolan med uppnådda mål (”underkänt, 1:a, C”) så väljer nog de flesta en diagnos. Att inte gå ut grundskolan med godkända betyg är också stigmatiserande. Kanske mer än en ADHD-diagnos. Detta speglar ett samhällsproblem som är viktigt för politikerna att komma till rätta med. Frågan är bara vad problemet är. Är det skadade barn eller en sviktande ekonomi? En effekt av stress eller nedskärningar. Kanske är det så att politikerna lever i den sanna världen medan folk i allmänhet fortfarande tror att Sverige är ett av de bästa och rikaste länderna i världen och ställer krav därefter. Det är jobbigt att leda i utförsbacke om man vill vara populär.

    Svara
  4. olof

    Du vet uppenbarligen inte vad ADHD innebär då du gör ett sådant yttrande.

    Och jag personligen tar inte illa upp, då jag förstår att du helt enkelt inte har kunskap nog om diagnosen för att inse allvaret, men du bör ändå förstå att det finns dom som kan ta väldigt illa vid sig när du förminskar en diagnos som obehandlad väldigt ofta kan leda till t.ex. missbruk.

    Och du bör ju definitivt förstå vad missbruk kan leda till i värsta fall.

    Tycker du härnäst att man kanske inte behöver diagnostisera blåsljud i hjärtat eller försvagade blodkärl i hjärnan?
    I slutändan handlar det om att göra en diagnos för att konkretisera insatser som i det yttersta räddar liv.

    Svara
  5. Skolans värld

    Den bistra sanningen är väl… för att bli garanterad extra hjälp behöver tyvärr barnen en diagnos.

    Svara
  6. Håkan

    Du har så rätt Britt-Marie !

    Jag tycker nog att en skidtur är bättre för barnen än
    att dom ska medicineras. Förutsatt då att dom kommer
    ihåg att ta på skidorna innan skidturen.

    Och där kan nog medicin vara till viss hjälp i deras
    fokusering, så att rätt utrustning används.

    Håkan

    Svara
  7. Britt-Marie Lövgren

    Svar till Anna (2012-02-04 10:08)
    Helt uppenbart saknas det helhetsperspektiv. Att ”antalet personer med aktivitetsersättning i åldern 20-24 år ökat med 80% sen 2003. Den kraftiga ökningen beror inte på tilltagande ohälsa trots att 73 procent av ungdomarna har medicinska och psykiatriska diagnoser, främst ADHD.”

    Ett skrämmande perspektiv att fler och fler ungdomar står utanför och aldrig kommer att etablera sig på arbetsmarknaden. Tack för din kommentar.

    Svara
  8. Britt-Marie Lövgren

    Svar till Millan (2012-02-04 11:07)
    Tack för din kommentar och ditt inpass från en bister verklighet.
    Här behövs det mer debatt. Alla barn rätt att få det stöd de behöver oavsett om det finns diagnos eller ej.

    Svara
  9. Britt-Marie Lövgren

    Svar till Odde (2012-02-04 11:38)
    Artikeln visar på ett övertydligt sätt att diagnosen långt ifrån löser problemet. Något är grundläggande fel. Bristen på helhetssyn är en del av det hela.

    Alla barn måste få den hjälp och stöd de behöver i skolan utan att det ska krävas särskilda intyg för detta.

    Dagens system har för många skapat ett livslångt utanförskap.

    Svara
  10. Britt-Marie Lövgren

    Svar till olof (2012-02-04 11:46)
    Självklart kan du anklaga mig för okunnighet men citaten mm kommer från dagens artikel i VK av lektorn och forskaren vid institutionen för socialt arbete, Umeå Universitet.
    Läs gärna artikeln i sin helhet.

    Svara
  11. Britt-Marie Lövgren

    Svar till Skolans värld (2012-02-04 11:59)
    Jag hoppas att det inte är så men jag får onekligen den känslan också. Om detta tänker jag lära mig mera. Det ska inte behövas intyg för att få den hjälp och stöd som behövs.

    Om skolan upptäcker att en elev har svårt att hänga med borde det vara självklart att få hjälp och stöd. Tror att du sätter fingret på en öm punkt.

    Svara
  12. Britt-Marie Lövgren

    Svar till Håkan (2012-02-04 13:22)
    Ironi är inte svaret på frågan varför: ”Förbrukningen av amfetaminliknande preparat för ADHD har fyrdubblats på fyra år.” citat från artikeln av Stig-Arne Berglund VK idag. Läs gärna hela artikeln.

    Svara
  13. Anna igen

    Hej igen!
    Vill kommentera detta med att så många påstår att skolorna kräver en diagnos för att ge extra insatser. Det stämmer inte. Exempelvis Ersängsskolan ger mycket stort individuellt stöd även utan en tydlig diagnos, förutsatt de får situationen och svårigheterna trovärdigt beskrivna av exempelvis BUP. En myt blir inte sannare för att den upprepas. Ambitiös, kunnig och lyhörd skolpersonal, i dialog med sjukvården (samt förmodligen stöd i politisk ledning), är min erfarenhet av vad som krävs, inte bokstavskombinationer.

    Svara
  14. Britt-Marie Lövgren

    Svar till Anna igen (2012-02-05 20:41)
    Kanonbra om detta enbart är en myt. Men det verkar inte direkt vara uppfattningen hos många som har hört av sig. Går det att få individuellt stöd utan att BUP är inblandad?
    Världen är som vanligt sällan svart eller vit utan någonstans däremellan. Jag tycker att det är bra att diskussionen kommer igång på allvar. En väckarklocka att allt fler ungdomar riskerar att aldrig komma ut i arbetslivet. Tusen tack för din kommentar!

    Svara
  15. Prestationsprinsen

    Intressant att flera av er tycker att diagnosen och medicinen löser problemen. Det gör det för många, men min uppfattning är att det tyvärr alltför sällan leder till större förståelse, relevanta anpassningar och enklare vardag. Snarare blir diagnosen en förklaring till varför skolan misslyckas.

    Skolan har inte kunskapen, man bollas runt och samverkan mellan kommun, vård och skola är allt annat än välfungerande för många. Det finns statistik (KIND) som visar på att en familj lägger ca 1500 timmar ovanpå arbete och normalt stöd till familj och barnet ifråga…

    Svara
  16. Britt-Marie Lövgren

    Svar till Prestationsprinsen (2012-02-06 21:30)
    Tack för din kommentar. Jag har gjort en liknande reflektion. Tron på läkemedel och läkares förmåga att lösa alla problem tycks aldrig ha varit större än nu.

    Svara
  17. Anna igen

    Du frågar om det går att få individuellt stöd utan att BUP är inblandad. Visst kan barn få vissa individuella insatser (som kuratorsstöd, läxhjälp, extratid med ordinarie lärare) t ex vid lässvårigheter i lågstadiet och utan att tex Dyslexi konstaterats men knappast något mer djupgående stöd om du inte har också har en pågående behandling på exempelvis BUP. Jag har sett hur bla Östra Ersbodaskolan uttalat sätter in insatser så tidigt de bara kan och även utan påtryckningar från BUP/Socialtjänst el liknande. Men vad jag hört från andra (även i Stockholm tex) verkar skolorna på Ersboda ligga i framkant här och det är tydligen inte alls något självklart. Men trots allt kan enskilda skolors insatser ibland bli ganska avgränsade. Exemplet i lördagsartikeln i VK handlade ju om båtbygge på gymnasiet och jag tror inte du kan få tillgång till den utbildningen utan konstaterad ADHD men checka gärna. Det här är en kärnfråga som jag tycker du ska undersöka vidare.
    Jag befarar att ett barn som ”har svårt att sitta still och därför uppträder stökigt” inte får så mycket stöd om det inte finns en diagnos men som sagt: En del kommunala skolor, bl a Östra Ersbodaskolan, gör verkligen mycket på egen hand och även utan påtryckningar från tex BUP. Rent generellt tycker jag vi ska fokusera på samhällsförändringar och inte individerna om det är så att vi måste sätta sjukdomsdiagnos på alla som behöver röra på sig under dagarna: Vi är trots allt människor som rent biologiskt är gjorda för just rörelse och inte för att sitta still. Vi kommer aldrig att lösa sjukdomsproblemen (och kostnadsexposionerna i landstingen..) i samhället om vi inte möjliggör fysisk aktivitet i mycket högre grad än idag, och det för alla. Men nu blir jag nog anklagad för att förenkla och tro att en promenad botar svåra sjukdomar och det är faktiskt inte vad jag säger. Hur vi organiserar (om vi öht kan det) samhällen som främjar hälsa är knappast en enkel fråga…

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Presentation

Sysselsättning: gruppledare folkpartiet i Umeå
Ålder: 56 : man och två barn,Clas 28 och Clara 25.
Bor: villa på Sandbacka.
Bil: Peugeot 308, miljöbil.
Husdjur: nej.
Första minne: jag var ungefär fem år när jag gick och handlade. Tappade en mjölkflaska i golvet. Det var förfärligt, kände mig helt utlämnad och på väg att gråta.
Bästa minne: en pizzakväll i en italienska småstad när barnen var små. Det är något gemensamt vi alla pratar om fortfarande.
Bästa skolmaten: köttbullar, fast man åt väl allt som ställdes fram.
Smultronställe: Kallviken vid Lövånger.
Avkoppling: ridningen.
Bästa egenskap: jag är energisk och rätt envis.


Fem i topp
- det bästa med Umeå
1. Kulturlivet
2. Alla byggkranar som visar att staden växer
3. Bra att cykla i
4. Universitetet
5. Damfotbollslaget Umeå IK

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se