Varför vill man leva i det förflutna? Och varför går man inte vidare i livet när vägen är fri?

Den frågan har jag ställt till mig själv ungefär sjuttioelva gånger under de senaste åren. Tyvärr har jag inget vettigt svar att ge eftersom jag själv har gått vidare för längesedan. Personligen har jag inget intresse av att låta mitt liv förblindas av hat och bitterhet.

Jag vill så gärna leva i nuet med allt vad det innebär. Varför ska jag låta mina tankar tyngas av konflikter som ägt rum för flera år sedan?
Och varför ska jag låta mina sinnen förmörkas av hat som ändå bara gnager sönder allt det fina som fanns en gång?
Och varför ska jag låta tid som varit, bli som en ryggsäck full med skit som jag ständigt skall släpa runt på?

Näe! Jag vägrar vara bitter. Inget och ingen kan hindra mig från att leva här och nu, här och idag.

Jag har nämligen gått vidare för längesedan och det vore så fantastiskt skönt om statister från mitt förflutna ville göra detsamma. Men eftersom jag verkar vara en väldigt viktig person i deras liv, så ser de till att hålla konflikten levande.

Tråkigt tycker jag, men inget jag kan göra något åt.

Jag fortsätter att vara morsa åt mina två ungar på heltid och jag hoppas att det räcker till. För det ska ni veta, att vara förälder är det svåraste och jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Men också det mest fantastiska och underbaraste jag varit med om.

Så jag tänker aldrig någonsin sluta att göra min föräldraplikt, hur gamla mina barn än blir. För kom ihåg.. De är bara små en gång. Och ett tu tre, så vill de inte veta av sina morsor o farsor längre… och tjaaa… Då står man där me skägget i fel brevlåda och kanske blir en ensam gamling som bara har katten som sällskap.

Hemska tanke. Hmm.. Kanske bäst att se till att det är en raskattt då åtminstone? *skrattar*

Hursomhelst, kallduschen jag fick imorse har jag skakat av mig. Värmen är tillbaks. Nu kan det bara bli bättre för oss alla. Det vet jag!

Fridens liljor på er alla läsare. Jag återkommer nån annan dag. *tjing*