Creepy feelings..

…kan dyka upp när man städar ut saker ur diverse skåp, lådor och garderober.

 

Talk about a walk down the memory lane…

 

Jag har senaste tiden gått igenom alla mina ägodelar nu och jag har lämnat bort väldigt många saker. Ett par lådor har jag sparat till sist eftersom jag förstod att de med sitt innehåll skulle väcka många minnen och antagligen röra upp en hel del känslor. Dagböcker där jag under nittiotalet skrivit v-a-r-en-d-a-s-t-e dag… Fotoalbum med de mest hårresande bilder, gamla smäktande kärleksbrev som jag tagit emot av tidigare kärlekar skrivna på papper! Med penna! (Jodå, före internet så gjorde vi allt manuellt kan man säga haha…) och lite annat diverse skrot i form av små och stora minnen!

Jag tänkte att jag måste gå igenom allt bråte en gång till för att till slut bestämma vad jag vågar lämna kvar för eftervärldens ögon och vad jag måste bränna upp och gräva ner för att slutligen lägga STORA stenar över så att inte mina barn behöver skämmas alltför mycket över sin gamla mamma den dagen det är dags för dem att kika in bland mina minnen som jag skapat många år innan deras ankomst.

Jag hittade ett fotoalbum fullt av bilder från resor, fest och glam… När jag kom till mitten av albumet så fanns där tre foton efter varandra på tre helt olika personer. Alla tre är de döda idag och det fick håret att resa sig lite på armarna faktiskt. Sorgligt och faktiskt lite otäckt.

Sedan hittade jag ett fotoalbum från 1992. Året då jag blev tillsammans med en av mitt livs stora kärlekar på en speciell finlandsfärja som på den tiden hette MS Wasa King och gick mellan Umeå-Vasa och som sjönk 2 år senare… Då hette den MS Estonia. Jag fick gåshud över hela kroppen och tänkte på något jag läste en dag: ”Känslan av att befinna sig på en särskild plats där något ofattbart hänt eller kommer att hända med bara tiden som en barriär mellan oss och dem som var där”

Att Estonia sjönk bara två år efter att jag träffat någon jag en gång älskat precis just DÄR känns egentligen ganska kusligt att tänka på. Ordet katastrof får en dubbel betydelse när jag hör talas om förlisningen av Estonia.

Alla vet exakt vad de gjorde när de fick höra talas om Estoniakatastrofen och själv var jag den dagen hemma hos en ny vän och den personen är också död idag. Otroligt obehagligt när man tänker efter..

Samtidigt så kan jag känna att trots att det gått tjugo år sedan allt hände så kan jag fortfarande plocka fram mina minnesbilder och minnas det som att det vore igår. Jag minns lukter, smaker och jag minns röster och jag minns sinnesstämningar och jag minns detaljer i det mest betydelselösa såsom mönster på ett duschdraperi, schampot jag använde, smaken av cigaretterna jag rökte, känslan av att få sluta tidigare i skolan, alla brokiga saker jag fyllde min första egna lägenhet med, min pojkväns knepiga familj, bilarna jag körde, vännerna jag umgicks med, osv osv…

Jaa, nog rörde det upp en hel del och egentligen så borde väl ett och annat bildbevis vara på sin plats i ett sådant här inlägg, men det går inte. Främst på grund av respekt för alla som var med på den tiden och även på grund av att det förflutna kanske inte alltid gör sig så bra på bild.

Men jag kan i alla fall säga att de senaste tjugo åren har gått snabbt. För snabbt kanske? Men.. jag har lärt mig massor.

Jag har gått på tusen nitar, jag har sårat folk, jag har blivit sårad, jag har skrattat och jag har gråtit, Jag har också älskat och jag har hatat, Jag har längtat, saknat, väntat och jagat… Jag har flyttat land och rike runt och jag hittade efter många om och men min plats i livet. Tre barn har jag också lyckats baka till under mitt hjärta och fött till denna värld. Wow alltså.. När man tänker efter så blir man ju helt svettig *skrattar*

Den senare hälften av mitt liv som gått sedan dess.. TJUGO år…?! Det tog sin tid och jag är ändå glad över allt jag upplevt. Jag skulle inte vilja vara utan en enda av mina upplevelser. Inte ens de som gjorde ont och som slutade i sorger och bedrövelser. Allt jag hittills upplevt har blivit till suveräna erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan. För det är ju dem som gjort mig till den jag är idag.

Lite visare…

Lite klokare…

Lite äldre…

Lite lugnare…

Lite mer eftertänksam…

Lite mer realistisk…

Lite mer härdad…

Lite mer laidback…

Lite coolare…

Lite mera… Vuxen…? 😀

Jaa.. *nickar*

VUXEN är ordet!

Rumsren partybild anno 2014

Vuxen… med fiiiint vin i glaset..?! 😉

Annat var det för tjugo år sen… *phew* Tur det! För då var då och nu är NU!

NU är för övrigt ett av mina favoritord!

Godnajt!