Det otänkbara..

Det som inte får hända har hänt! Ett våldsamt terrorangrepp mitt ibland oss i en helt vanlig stad, på en helt vanlig Fredag. Det är så osannolikt att det tog ett tag att ta in. Det börjar långsamt gå upp för mig att saker och ting aldrig kommer att bli som förr..

Otryggheten som redan är nog så stor på grund av det vedervärdiga världsläget har ytterligare förstärkts av det här förbannade vansinnesdådet. Att det här skulle hända var bara en tidsfråga och jag pratade med en kille på jobbet om exakt det här scenariot för bara någon vecka sedan. Jag mår illa, jag fryser, jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill hålla för mina barns ögon och öron och jag vill bara slita mitt hår i vild förtvivlan.

Hur fan kunde det bli så här? Och vad gör vi nu?

Personligen känner jag mig så enormt frustrerad på grund av ungefär tusen saker som gör oss människor otrygga just nu. Jag pallar inte med mer sånt här nu!

Det råder inga tvivel om att det här kommer hända igen och att det kommer att föda ännu mera hat och misstänksamhet människor emellan. Men kanske kommer det också att bli så att vi närmar oss varandra också? Att många av oss ändå kommer att sträcka oss efter varandra för att stötta och för att hjälpa varandra att förstå? Att förstå att vi egentligen behöver varandra mer än någonsin nu!

Vi kan inte låta sånt här få ta över och förstöra. Vi måste vara starka tillsammans just nu… men personligen så måste jag först få vara jävligt arg och skrika: ”Låt oss vara era förbannade terrorister. Far åt helvete era jävlar”

Men sen… sen kanske jag orkar kämpa vidare. För jag måste verkligen få tro på att det goda så småningom ska segra… Krig och terrorism och annat otyg får inte invadera mina tankar. Jag orkar verkligen inte det. Inte ikväll. Inte någon kväll…

Mina varmaste tankar går ikväll till de drabbade och deras anhöriga som idag råkat ut för det otänkbara och ofattbara!

Var rädda om Er och om varandra! Tala om för dina nära och kära att Du älskar dem. Imorgon kan det vara för sent.