Vaa? Ska man börja umgås nu igen?

Jaa.. Det verkar inte bättre haha..

Faktiskt så har jag insett att dessa pandemiår inte varit helt hopplösa ändå. Jag har ju haft min familj och utanför jobb och  familjebubblan har jag bara haft ett fåtal människor som jag umgåtts med om än ganska sparsamt.

Plötsligt en dag så insåg jag att en välbehövlig avprogrammering skett utan att jag knappt märkt det. Trots rådande världsläge så har ett stort lugn infunnit sig och jag mår bättre än nånsin. Kanske beror det på att jag har ägnat mycket tid åt att bli motståndskraftig både till kropp och själ? Ja, förmodligen.

Somliga männschor har fallit ur mina ramar under de senaste åren och därför har också helt nya fått plats att kunna göra entré. Rätt spännande ändå. Så man kan ju säga att jag känner mig ny, fast ändå gammal. (in a good way of course)

Det har dykt upp massor av nya sätt att skärma av sig på och det har jag faktiskt mått ganska bra av.

Dåliga tider kan vara bra för den enskilda lilla människan eftersom vi mer eller mindre har tvingats till både eftertanke och mycket egentid. Alltså har det dåliga på många sätt ändå varit bra. Konstigt va?

Men nu kan vi snart börja planera in resor och annat skoj och det känns ju himla kul. Enda skillnaden för mig är att jag tar det så himla lugnt. Jag ids inte stressa eller forcera fram saker utan jag bara försöker fortsätta vara chill. Så chill jag kan liksom.

Det blir när det blir liksom…

Det som kommer i min väg kommer oavsett vad jag gör eller tycker…

Jag gör vad jag vill OM jag vill osv…

Men snart vankas det en och annan festlighet i tillvaron ändå. Jag försöker styra upp, men jag inser att det helt enkelt får bli som det blir.

Semestern väntar runt hörnet och jag ska försöka mig på att vara ledig många fler veckor än vad jag är van vid. Jag har ju alltid delat upp min semester för att kunna resa till solen minst två gånger per vinter, men denna semester kommer jag att vara ledig under hela FEM sammanhängande sommarveckor. Det känns både skönt och lite läskigt. Inget är planerat annat än en och annan träff med såna jag gillar och förhoppningsvis så blir det en kanonsommar på alla sätt.

Det enda jag bekymrar mig för är att jag ska bli för lat haha… Men skitsamma. Då får det väl bli så då!

Vi ska lata oss som fasn..

Jag ska låta världen snurra runt MIN navel och jag ska fortsätta betrakta omvärlden på mitt eget lilla vis. Som jag sagt tidigare så krävs det otroligt mycket för att hålla sig frisk i en sjuk värld och utan att gå in på det närmare så konstaterar jag bara återigen att världen är smått galen vad gäller en hel del… men jag ids inte förfasa mig offentligt utan sneglar då och då ut genom ett fönster och tänker att den enda jag kan påverka är mig själv.

Det räcker hyfsat långt!

Men nu ska jag ut å cykla.. Bokstavligt talat asså… Hahaha..

Vi hörs!

(kanske)

Harebrahäääjj!!