…ungefär… Jag säger ungefär, för mina två barn som jag hittills fött har haft den goda smaken att komma några dagar innan beräknad förlossning. Tack och lov för det.. Så jag antar, hoppas och tror att bejbiz nr tre också tänker göra mig den tjänsten och lämna magen lite tidigare.

Jag ska inte vara supertråkig och skriva massa trista saker om min graviditet som egentligen bara är intressant för mig, men.. jag tittar mig själv i spegeln ett par gånger om dagen och tänker:

"HUR i helskotta ska detta gå??"

Man får frågor redan nu om: "Nu är det väl dax när som helst?"

och:

"Är du SÄKER på att det bara är en bebis därinne?"

"Men herregud så stor du är redan"

*suck*

Ja, Jag VET att jag blivit stor. Större än jag vanligtvis är när det är HUNDRA dagar kvar. Men vad göra? Jag vaggar på och hoppas som sagt på att jag slipper gå så länge som etthundra dagar. För visst låter det länge?

Inget är ju som väntans tider sägs det men jag önskar bara att jag kunde leva hyfsat som vanligt medans jag väntar. Men numera känner man sig som en sköldpadda på rygg och det är både svårt och jobbigt att ta sig upp från liggande till sittandes.

Men skam den som ger sig.. Jag bjuder familjen på goda skratt varje dag och jag ska verkligen inte klaga för jag mår toppen förutom att jag inte får plats med lungorna ibland.

*skrattar*

Sen tycker jag också att folk har lite dåligt ställt med vanligt hyfs och respekt för oss gravida. Vi är INTE allmän egendom bara för att det bor en ny liten människa i våra kroppar. Kom ihåg det alla som ska, klämma, känna, skoja, skämta, nypa och tafsa. En vacker dag åker ni på en propp..

(slempropp?? haha.. hur kul va inte den??)

Bild: vardguiden.se