Igår när jag och Lisa var ute på promenad igår så pratade vi om MAMMOR. Och hurdana mammor det finns.

Typen som alltid vet bäst om allt är väl den jobbigaste sorten. Men oftast tycks de inte ens förstå hur jobbiga de är, utan spyr sin "kunskap" över nyblivna eller blivande mammor och över dem som inte har lika mycket erfarenhet. I folkmun även kallade: "rabiata familjelivsmorsor"

De vill säkert bara väl, men det kan ju bli så himla fel. Att vara lyhörd och att kanske hålla inne med sin OFANTLIGA kunskap kanske kunde vara en idé?

Åtminstone tills "kunskapen" efterfrågas? Att vara / bli mamma är ju det största man kan vara med om och det kanske man vill göra i sin egen takt?

Jag minns när jag väntade Fsson försnart tolv år sen. På båten där jag jobbade fanns en kvinna som gärna slog sina klor i mig varenda kafferast och berättade om blodiga och smärtsamma förlossningar och andra hårresande saker som fick mig att gråta varenda dag fram till min egen förlossning. Eller så prackade hon på mig sin "kunskap" om vad hon ansåg att jag borde/skulle göra/köpa/äta och så vidare.

Jag kände mig totalt hjälplös och så fort jag själv klarat av min första förlossning och insåg att det inte var så hemsk som den där draken ville få mig att tro så lovade jag mig själv detta:

Att aldrig hålla på med sådana dumheter och att visa respekt för mina medsystrar som skall äntra moderskapet.

Man kan vara ett stöd utan att för den skull vara påträngande. Och man kan vara ett stöd bara genom att säga: "Om du vill så finns jag här om du vill prata eller fråga om något"

Sen tror jag att det är viktigt att inte alltid utgå från sig själv och sina egna erfarenheter. Alla är vi trots allt otroligt olika. Och tur är väl det.